Camí de Cavalls: Cala Morell – Algaiarens

Cala Morell har jag besökt några gånger förut. Den första gången var jag nere i själva viken för en promenad ut till klipporna, och speciellt den stenformation som kallas elefanten, Roca de l’Elefant. Denna jätte vaktar tillsammans med övriga klippor mynningen till Cala Morell, där de båda geologiska zonerna Menorca är uppdelat i (syd och nord) möts. Detta möte har gett upphov till en mängd bergskrockar, med formationer och grottor till följd, vilket ger Cala Morell dess rustika och uthuggna karakteristik. Jag besökte också Necropolis de Cala Morell, ett område med begravningsgrottor från den talayotiska och post-talayiotiska perioden (Menorcas och Balearernas ungefärliga motsvarighet till järnåldern och tiden därefter). Efter vägen passerat grottorna delade sig vägen åt höger mot viken och uppåt berget åt vänster. Denna väg tilldrog sig mitt största intresse, eftersom jag såg Camí de Cavalls-skyltar där – därför blev det denna sträcka och bergssida jag beundrade utsikten från denna första gång.

En grotta ur Necropolis de Cala Morells samling

Nästa gång jag besökte Cala Morell var jag lite mer utforskande. Jag valde istället att åka till vikens andra bergssida – och vilken utsikt jag fann där! Hela inloppet, elefanten, havet – det var obeskrivligt.

Vy över Cala Morell, elefant på udde inkluderad.

Och tog jag mig ett par hundra meter österut så fanns det lika mycket att se åt den kanten. Och där hittade jag dessutom ett par Camí de Cavalls-skyltar till. Det var med start på detta ställe och en liten sträcka österut (ca 5 km) jag nyss färdades till fots.

Här viker vi av från Camí de Cavalls färd längs bebyggelsegator ut i den karga naturen

Vandringen var ganska lätt. Till en början vek CdC av inåt landet, och havsutsikten fick vänta. Den rödbruna leran på stigen var torr i solen, och gav avtryck via färgskiftningar på mina skor (som vanligt). Snart var jag framme vid en mystisk stenkonstruktion, och tack vare en förklarande skylt insåg jag att detta var en sinnrik vattenreservoar.

Vattenreservoaren med lutande uppsamlingsgolv och cistern under jord

Promenaden gick vidare, och efter ett tag började ett par vikar skymta i fjärran.

Äntligen möter vi havet igen!

Vägen vek av och började luta nedåt längs den närmaste viken. Ett menorkinskt staket skyddade mig från viken på min vänstra sida när jag påbörjat min nedstigning mellan stora stenblock mot Ses Fontanelles (vad kan det betyda, fontanellerna?).

Vägen till Ses Fontanelles
Snart framme i Ses Fontanelles!

Ett par gamla småhus kantade vägen ner till vikens inre, och jag måste säga att jag blev lite besviken när den innersta delen av viken visade sig vara en betongramp för isättning av båtar. Men vad kan jag begära av en vik som uppenbart varit ett fiskeläge? På betongrampen låg en bra bit ovanför vattenytan något hundratal decimeterstora maneter och kämpade i solen mot detta för vattenvarelser onaturliga material. På andra sidan muren som markerade rampens slut fanns sand och klippor, där hade maneterna klarat sig bättre – jag såg inga alls.

Efter Ses Fontanelles drog CdC iväg inåt landet igen. Jag följde en bred väg, och ju längre jag nådde, desto mer förvånade blev människorna jag mötte av mina hälsningsfraser. Det är fullkomligt naturligt för mig att hälsa på de personer som korsar min vandringsväg, men då brukar det vara minst några kilometer till civilisationen. Efter ett tag visade det sig att jag befann mig väldigt nära parkeringsplatsen till Algaiarens, så det kan förklara förvåningen. Jag slutade hälsa här, eftersom det skulle känts pinsamt att ropa glatt till alla dussin badsugna människor jag stötte på…

Jag fortsatte fram ett par hundra meter till stranden i Algaiarens för en paus innan jag vände tillbaka. Stranden var fin, och kan vara ett självklart framtida mål för en badutflykt, speciellt med parkeringsmöjligheter så nära. Efter en stunds vila packade jag ihop och begav mig tillbaka till Cala Morell. Vägen åter var minst lika vacker, och en intressant bit av Camí de Cavalls kunde bockas av.

Målet för denna dag: stranden i Algaiarens

Utflyktstips för Menorcaresenären

Med förstagångsresenären i åtanke tänkte jag lite kort tipsa om utflykter att göra på Menorca. Jag paketerar dem så att flera mål kan vara möjliga att bocka av under en och samma bilresa. Mer fokus på information och tips, kanske lite färre bilder – men nu kör vi!

Som turist på Menorca, vad är det charterbolagen vill att du ska se? Att döma av deras utflyktsprogram är det följande:

Cova d’en Xoroi – grottsystemet som är en utsiktsplats och en nattklubb, komplett med en tragisk historia om en kärlekskrank pirat
Binibèquer Vell (Binibeca Vell) – den genuina vita fiskebyn med sina trånga gränder och obotliga charm. (Eller vänta, genuin? Jag menade arkitektritad på 1960-70-talet, men glöm att jag skrev det – det förstör ju lite av charmen)
Ferreries skofabriker, för historik och framför allt skoinköp
El Toro, Menorcas högsta berg, med utsikt över hela Menorca
Maó, huvudstaden, med gindestilleriet och en båttur i hamnen

Visst, charterbolagen har inte fel. Alla dessa utflyktsmål kan rekommenderas, framför allt Maó och El Toro. Och Cova d’en Xoroi brukar alla tids nog besöka. Men jag tänkte ge några andra förslag i paketform:

1: Es Mercadal-området. Hoppa in i bilen och åk hit! Själv håller jag alltid hastigheten på ön, men speciellt noggrann är jag vid trafikkamerorna runt Es Mercadal. Här finns flera möjliga och kombinerbara mål inom ett bra avstånd:

Platges de Fornells. Här finns möjlighet till bad vid stranden Cala Tirant. Även sköldpaddorna i våtmarken strax innanför stranden är värda ett besök. I Platges de Fornells finns också en av mina favoritrestauranger på ön: Café del Nord. Har jag tur kan jag här beställa den delikata fisken Cap Roig (jag tror den kallas röd skorpionfisk på svenska) från menyn, men detta beror på vad fiskmarknaden kunnat erbjuda på morgonen. Ser jag inte den på griffeltavlan så kan jag berätta för Paco vad jag gillar, så kommer han att rekommendera något (troligen en för mig okänd fisk), vad jag ska äta på den (till exempel: ”på den här fisken får du inte missa att äta kinderna!”) och hur (gissningsvis med kniv och gaffel). Fisk och skaldjur kan de på det här stället. Efter detta hade jag tagit bilen eller promenerat bortanför Café del Nord och bara insupit närheten till havet, drömt om att äga ett av husen här, tittat på fyren i fjärran (Far de Cavalleria) och beundrat havets spel mot klipporna. Området är fantastiskt, även om mina döttrar kanske skulle klaga på den ibland bristfälliga eller obefintliga mobiltäckningen.
Staden Fornells med sina fiskrestauranger och sitt försvarstorn är också mysig och väl värd ett besök om jag känner att jag har tid eller inte är mätt. Jag är ju ändå i närheten… och har jag gott om tid låter jag bilen stå och promenerar dit via stigen som är fortsättningen på vägen jag just vandrat längs kusten.
Och eftersom jag nu är i närheten av Es Mercadal så passar jag på att besöka och promenera i denna charmiga stad (som inte förvånande är en familjemedlems absoluta favoritstad på ön).
Sedan tar det mig knappt tio minuter att åka upp till El Toro, där jag kan studera hela Menorca för en stund, vandra runt i turistaffären eller ta en kaffe på serveringen.
Om tiden räcker till kan jag sedan korsa vägen Me1 och åka till Es Migjorn Gran söderut. Här kan jag promenera en stund och uppleva myset, lugnet och vardagen i en vanlig och vänlig liten stad på Menorca.

Lite blåsigt klipp med sköldpaddorna invid Cala Tirant

2: Ciutadella-trakten. Här skulle jag rekommendera:

Stenbrottet Líthica (Pedreres de s’Hostal). Här får jag både en vandring genom Menorcas flora och en mäktig upplevelse nere i ett stenbrott. Självklart undviker jag att gå vilse i stenlabyrinten där nere.
Cala Morell ligger inte långt bort med bil. Här finns en underbar vik och ett gäng begravningsgrottor (Necrópolis). Jag tar en promenad ut till stenelefanten vid inloppet och missar sedan absolut inte att kolla in utsikten från klipporna på båda sidorna av viken.
Fyren Punta Nati i ett kargt landskap kan jag nå via lantliga vägar kantade av de för ön typiska stenmurarna. Jag promenerar här också några hundra meter ut till väster/vänster och försöker våga titta ner i blåshålet. Havet har grävt sig in under klipporna och sedan har ett hål från markytan uppstått. Mäktigt!
Naveta des Tudons finns också i närheten (längs den stora vägen Me1), och vill jag studera vad som kan vara Europas äldsta byggnad så gör jag det för en stund, via inträde eller från håll på motorvägen. Är det värt inträdet? Det beror på vad jag vill se. Det är en upp-och-nedvänd stenbåt, typ, där skelett förvarats.
Hinner jag med den förra huvudstaden Ciutadella också? Det beror på hur lång tid allt tagit och hur länge jag vill strosa runt där. Staden är egentligen värd en helt egen dag, med sin hamn, katedralen, affärer, restauranger, gränder, gator och torg. Speciellt kvällstid är det härligt att vandra runt här.

3: Maó och den östra sidan.

Maó är förtrollande. Jag kan aldrig bli mätt på staden. Jag kan besöka gindestilleriet och inomhusmarknaden i klostret hur många gånger som helst. Jag gillar att vandra runt, äta, fika och shoppa här. Eller jäsa i någon park eller på en bänk med utsikt. Och hur många gånger har jag tagit en tur med något av bolagen som kör båtturer i den stora hamnen (som många säger är världens näst största naturliga hamn efter Pearl Harbor)? Jag vet inte… Om turisttåget fortfarande går skulle jag som förstagångare ta det, för att åka runt och få lite koll på staden.
Sa Mesquida och Es Grau når jag med bil en bit norrut. Menorkiner kan tillbringa sina somrar här vid havet, och det är väldigt lite turistprägel här. En kaffe eller en glass ute vid minihamnen längst ut i Es Grau sitter fint. Likväl gör en promenad genom lilla Sa Mesquida. Vill jag bada finns det stränder på båda ställena, med risk för att jag måste gå ut ganska många tjog meter i Es Grau för att vattnet ska täcka mer än vaderna.
Söder om Maó finns Alcalfar. Myspys i en gammal fiskeby, med små pirer i viken där man lätt kan föreställa sig att fiskarna står och lastar av sina båtar. Det känns lugnt och genuint.
Vill jag kan jag baka in Binibèquer Vell här också, även om det är nämnt ovan. Om inte annat så för maten.

4: Cala en Bosc

Okej, en Cala en Bosc-special också, eftersom det är här jag ofta befinner mig som turist. Egentligen skulle jag nog börja min semester med att utforska närområdet. Mitt flyg landar strax före lunch, och jag är på plats i Cala en Bosc vid lunchtid eller strax efter. Om uthämtningen av hyrbilen gick smidigt och bagaget hittade fram (det brukar det alltid göra) kan jag vara där innan bussen hunnit dit från flygplatsen. Om jag checkar in på Tamariscos gratulerar jag mig själv till läget och utsikten, även om närheten till havet och vindarna kan göra att jag tror att det är svalare än vad det faktiskt är. På Club Menorca jublar jag över poolen och närheten till båda stränderna. Macarella ger mig ett mer vuxet lugn (vissa skulle säga pensionärslugn), riktigt bra rum och grymma middagar. Checkar jag in på något annat hotell gratulerar jag mig själv till en ny upplevelse…

En promenad för att upptäcka marinan med restauranger och butiker skulle komma härnäst. Fyren Far d’Artrutx och promenaden dit längs havet tar jag i en riktning. Sedan hade jag önskat att jag känt till Cova des Pardals första gången jag var här. Ner till havet och 20-30 minuters promenad österut (vänster om jag går ner mot havet) längs Camí de Cavalls till jag ser det lilla huset med trappan ner till grottan där bakom. Fria fantasier om alla pirater som använt denna minihamn/grotta uppmuntras! Och kanske ett bad från klipporna, eller bara en paus i lugnet. Utsikten längs havet på vägen med alla små vikar får jag på köpet. Och gillar jag inte klippbad så har jag ju tidigt passerat Son Xoriguer-stranden, dit jag kan återvända. Har jag tid över kan jag hinna med en bad- och båttur från marinan via Cala Galdana till en strand längre bort (det varierar vilken), där det blir någon timmes badpaus. På vägen får jag dessutom se ett dussintal andra fantastiska stränder, vilka tyvärr ofta är svåra att nå utan att promenera eller cykla en bra bit (med undantag för Cala Galdana, då).

Det här var fyra paket, och det tycker jag är nog. Resten av tiden vill jag gärna ägna åt att bara ta det lugnt, bada och kanske peka slumpmässigt på en karta och åka dit fingret pekar. Har jag glömt något? Stränder och mat? Okej då:

Stränder

Det är svårt att rekommendera några stränder över andra. Smaken är ju olika. Men dessa är de jag kommer att tänka på först (med nåbarhet i åtanke):

Macarella (med en servering under högsäsong – ganska ovanligt för avskilda stränder här!) och Macarelleta bredvid. Dessa nås via promenad från Cala Galdana (en stor strand som också platsar på listan). Jag fokuserar på promenaden, då bil inte går att ta hela vägen till Macarella. Här gäller parkering vid vägen, följt av en buss som går var 40:e minut vid denna tid på året (var 20:e minut under högsäsong). Åt andra hållet och lite närmare Cala Galdana ligger Mitjana, som jag kanske föredrar i dagsläget (se gårdagens blogginlägg).
Son Xoriguer och Cala en Bosc – nästgårds, men visst: lite fler turister.
Cala Tirant – för både sköldpaddor och bad.
Cala en Brut norr om Ciutadella. Inte direkt vad jag kallar en strand, men väl en massa klippor och avsatser i olika höjd att hoppa ner i havet från!
Son Bou – stor och lååååång.
Cala Mesquida – mys!
Cala Algaiarens – hit kan jag promenera på en knapp timme längs Camí de Cavalls från Cala Morell. Men mycket enklare är att ta bilen hit, det finns en stor parkering ett par hundra meter från stranden. Stor och bred, även om det inte är jättemått vi pratar om.

Oavsett vilka stränder jag väljer att besöka är risken att jag blir besviken väldigt liten!

Mat

Hade jag plånboken tjock nog (kanske 60 euro och uppåt per person) så hade jag någon gång under min första vecka på ön testat caldereta de langosta, något jag slarvigt kallar en hummergryta. Traditionellt ska denna ätas på plats i Fornells eller på någon flashig restaurang i Maós hamn. Men många ställen serverar denna menorkinska specialitet. Annars är det mestadels medelhavskök, fisk och skaldjur som gäller – det är ju ändå en ö i Medelhavet det handlar om. Även bondesamhället har givit sin prägel på exempelvis lokala soppor med paprika, tomat och lök (oliaigua), gärna med fikon till . Mahon-osten är en av öns stoltheter, den finns överallt av olika märken och i typ tre olika lagringsformer. Det mest kända Menorca gör anspråk på i matväg är annars Salsa Mahonesa (sås från Maó), i världen mer känt som majonnäs. Legenden säger att en kock till någon fransk såskrävande kung som befann sig på Menorca fick slut på råvaror till de traditionella franska såserna. Smör? Grädde? Finito! Men lite ägg och olja fanns att uppbringa, och… där satt den!

Restaurangen Café del Nord har jag nämnt tidigare. Cova sa Nacra i Sa Caleta (nära Ciutadella från Cala en Bosc sett) är en annan restaurang jag kan rekommendera. Den ligger i en grotta med utsikt över en vik. Fiskar och maneter skvalpar förbi i vattnet nedanför. Bra mat och jättemysigt! Jag rekommenderar också den kubanska restaurangen i Cala en Bosc, den har jag dessutom skrivit om i ett tidigare inlägg.

Lite kuriosa med koppling till det jag nämnt ovan:

En annan strand som är känd för sina sköldpaddor är Cala Tortuga (egentligen Arenal de Morella). Den ligger i närheten av fyren Favàritx, som i sig är värd ett besök. Fyren ligger placerad i vad som bäst kan beskrivas som ett månlandskap nästan utan växtlighet. Här finns dock ett problem: från juni till någon gång i oktober är biltrafik till fyren inte tillåten. Istället går bussar hit från Maó. Detta gör det lite mer omständligt om jag vill uppleva detta.

Utöver detta är Menorca en ö full av historia. Det finns fornminnen att studera överallt (vad mina döttrar brukar kalla ”gamla stenar” eller ”stenhögar”). Jag har inga speciella platser att rekommendera, men kolla upp och fråga – eller stanna när ni ser skyltarna under bilfärderna!

Lugnet, tryggheten och friden på Menorca är det som i mångt och mycket präglar ön. Kan jag känna mig orolig ibland hemma, så har jag inte alls samma känsla här. För ett par år sedan inträffade en bilstöld på ön – och det kändes på något sätt gammaldags att läsa rubrikerna detta orsakade i tidningarna…

Jag hoppas dessa tips och tankar kan vara till hjälp. Jag kommer säkert slå mig i huvudet när jag upptäcker att jag glömt något helt uppenbart, särdeles fantastiskt och viktigt, men då får det istället bli ett annat inlägg!

Delit – the restaurant, the word, my curiosity

I briefly mentioned the restaurant and the word Delit in an earlier post in Swedish. I post this in English just in case it reaches someone who actually can give me input concerning the word delit (or spelling of names, or anything else).

When I yesterday went shopping in the bookstore in Ferreries, I had a conversation with the man behind the counter, who tried to answer my questions about delit. He immidiately knew which restaurant I had visited, and told me that he knew the owners. He also understood why I asked about what delit meant, but more about that later…

The Restaurant

The restaurant Delit halfway up the hill from Cala Galdana has been quite a nice experience for my family. Our first visit was by coincidence a few years ago, when we were walking back to our car from the beach. We had a great lunch there, boosted by the fact that I fancy restaurants where you get a small plate with olives and/or crisps before the meal.

When we this year went back to Cala Galdana to stay a week at the Alta Galdana hotel (we only lasted a couple of nights there before we had to look for a better hotel, but that’s another story), we felt the urge to visit Delit again. Luckily, we came to the restaurant somewhere between standard lunch and dinner times, which meant that we could have a chat with the staff. We went to Delit every day during our stay, and Samuel (which I think is the spelling of the name of the man who I believe runs the place with two brothers) welcomed us each time and made us feel at home. The restaurant serves many types of food and pizza, and has a couple of set menus to choose for value besides the ordinary menu. We have tried many dishes of good quality, but what I remember the most is the language I learned. Now I know that Lamb obviously is called Be (and if it isn’t, I’m sorry – I’m still learning!), which seems kind of onomatopoetic, since it sounds like the sound lambs make. I could hardly imagine myself ordering a Mooh or an Oink back home… Anyway, my daughters loved the pizza (and the olives and crisps!) and were always eagerly waiting for the dessert of their choice: Dit i fet. I am half-guessing again, but I think it means ”Just do it” or something. And how they do it! It is a simple dessert, but oh, so tasty. Something like chocolate mousse, crunched cookies and cream really makes perfect here.

The Word

So, when we asked Samuel what the word Delit meant, he tried to explain. He told us something like that when our family sits by the table on a nice evening, eating and drinking and having a good time, we experience delit. Here we also experienced logic, since we could connect it to the word delight in some way. Okay. The next day took us to a restaurant up north, where I wanted to show off my language skills. I told the owner of the restaurant that we experienced delit during our dinner. He kept his cool, looked at me and said: ”That’s ok, if you really want to go to jail”…

The Curiosity

This is where my curiosity took over. I tried to get an explanation, and at first I only got the you-are-going-to-jail-answers. My language barriers has prevented me from having deeper discussions about the true meaning of the word, but one day I hope I will get my answers!

At the bookstore I couldn’t resist asking the man behind the counter. He told me that delit could have double meanings, one of which was good, one of which was maybe not so good. Now I can accept the good meaning, just from how the word sounds. But I am more curious than ever regarding the bad meaning – what kind of delit could make me go to jail? I have tried searching online dictionaries, but the only thing I find is the delight-derived meanings. I guess my search will go on in some way, but I’m not sure what the people here will think of me if I start my conversations with asking for something possibly heavy crime-related… I will continue experiencing delit, but perhaps only halfway up that hill from Cala Galdana.

S’Ermita – den gåtfulla byggnaden på berget

Vägen Me1 är Menorcas pulsåder, åtminstone vad gäller trafik. Denna väg förbinder Maó i öster med Ciutadella i väster och är oumbärlig för färder i västerled. Jag har flera gånger under färden längs Me1 undrat vad det är för liten tempelliknande byggnad som står på en bergskant nära Ferreries. Vit, liten och ensam. Länge trodde jag att det var en byggnad på privat mark, men en dag råkade jag bläddra förbi en bild på ett litet vitt hus i en guidebok. Bingo, där var den! Det var lite krångligt att hitta information på nätet, men när jag insett att berget hette Sa Rovellada och templet S’Ermita gick det bättre. Jag läste snabbt in mig på byggnadens historia (byggt 1954 till heliga Marias ära – så relativt modernt med denna ös mått mätt), och eftersom det var tillåtet att vandra dit utan att göra intrång på privat mark bestämde jag mig direkt för att göra en utflykt dit.

Jag befann mig i Cala en Bosc, och med hyrbilen tog det ungefär 20 minuter till Ferreries. Jag parkerade bilen och vandrade först runt en stund i Ferreries, en riktigt charmig liten stad som jag tycker mycket om. Bokhandeln i staden, det geologiska museet och de smala gatorna med all charm är väl värda att ge några timmar. Bara att sitta på en uteservering med kaffe och toast och studera människorna som går förbi i sin vardag är en upplevelse. Långt från turism och stök, det är sådana saker jag gillar. Att få en inblick i lokalbefolkningens vanliga liv. Att få dela deras vardag för en stund, om än på lite distans.

Denna dag gjorde jag ett för mig sedvanligt besök i bokhandeln. Jag köpte brädspelet El Joc del Camí de Cavalls (kanske värt ett eget inlägg senare?), någon presentbok på katalanska och ett par sudokutidningar och hamnade i samspråk med expediten. Vi samtalade om spanska, katalanska och framför allt olika betydelser av samma ord (vilket jag kommer återkomma till i ett senare inlägg om restaurangen Delit i Cala Galdana). Jag blir glad av sådana spontana konversationer, när lokalbefolkningen bjuder på sitt språk och sin kultur till turister som visar intresse. Det gör också att mina försök att lära mig menorkinska (väldigt närbesläktat med katalanska) får små knuffar framåt.

Sedan bestämde jag mig för att slänga in inköpen i bilen och leta rätt på vägen upp till berget. Om jag inte haft templet som mål hade jag nog aldrig hittat vägen dit, trots att jag parkerat bilen 25 meter från den trappa där vägen börjar… Stigen upp (det är 180 meters höjdskillnad på promenaden) börjar vid en anonym trappa i slutet av en lika anonym gatstump i ett kvarter i utkanten av Ferreries.

Väl på plats pekar skylten ut den riktning du ska ta efter att du gått trapporna upp. Stigen slingrar sig fram och tillbaka – och ja, bitvis lutar det – men efter 15-30 minuter (beroende på ditt tempo och din vilja till pauser för utsikt och sånt…) är du framme vid templet.

Snart är jag där!

Utsikten är betagande, förutom Menorcas vidder ligger Ferreries vitt och sött nedanför dig. Och du kan även se industriområdet där bland annat skofabrikerna ligger. S’Enclusas vattentorn syns som ett ägg på dallriga stålben på ett annat berg i närheten, och El Toros master kan också uttydas i fjärran.

Målet är nått!
Ferreries från ovan
Industriområdet i Ferreries
En… form av konstruktion. Vad? Ingen aning.
En vanlig och välkommen syn på Menorca. Inte heller här blev jag besviken.

På andra sidan templet finns några trappsteg som leder ned till en liten (förråds-)byggnad. Stigen leder vidare till ytterligare en trappa ner till en lund mellan klipporna. Ett stenbord med stenbänkar markerar någon form av uteplats eller rastplats för tempelfolket. Eller, jag antar det. Det känns mer spännande så… Fria fantasier som inkluderar offerriter på detta stenaltare i skuggan av träden hade varit ännu mer spännande, men där låter jag tankarna stoppa.

Promenaden till S’Ermita är stenig och ibland brant, men ge den ett försök! Kom ihåg att ta med dig vatten och kanske något att äta. Solen kan steka på rejält uppe på toppen mitt på dagen, ha det i åtanke! Men som sagt, det finns ett offeraltare… förlåt, en rastplats att vila vid där du kan hitta lite skugga.

Cala Rafalet – liten strand, stor överraskning

Vi befann oss i S’Algar, en liten ort en kort bit söder om Maó. Denna ort är mindre präglad av sandstränder (typ inte alls) än av vattensporter och de klippavsatser som med hjälp av betong kantar kustlinjen här. Sent en eftermiddag lämnade vi barnen på hotellrummet (tack för välfungerande WiFi…) och begav oss ut i solen för en promenad. Vi hade bläddrat och sökt på nätet efter möjliga utflyktsmål i närheten, och efter att ha vandrat Camí de Cavalls söderut tillsammans med barnen var vi nyfikna på vad den nordliga sträckan kunde erbjuda. Camí de Cavalls sträckte sig självfallet även norrut, och om vi följde CdC en kort bit vankades det tydligen ravin, klippor och hav. Bingo!

Om någon timme skulle vi stå stumma och beundra en fantastisk utsikt, efter att ha upplevt underbar natur på vägen. Men det visste vi naturligtvis inte när vi stegade iväg, iklädda bra vandringsskor och med en ryggsäck som gungade i takt med vattnet som skvalpade däri. Solhattar? Japp! Solskydd? Klart! Då kör vi.

Vi backade ut ur S’Algar. Eller, vi tog åtminstone samma väg vi kört in i orten ut (den enda bilvägen). Några hundra meter senare såg vi skyltar som pekade oss in till höger, in på grus-/stenvägen Camí de Rafalet (som under denna sträcka är en del av Camí de Cavalls). Efter en knapp kilometers vandring hittar vi vad vi spanat efter: ett hål i den mur vi följt ett tag. Vi skuttade igenom och påbörjade vårt äventyr på den andra sidan.

Vegetationen bildade ett tak över ravinen på vägen ner. Det mesta kändes i frånvaron av direkt sol grådaskigt, men klipporna och träden gjorde inramningen på vägen ner både vacker och dramatisk. När vi började närma oss havet – det hördes och kändes i luften – lade vi märke till flera ungdomar som slagit läger bredvid stigen. Efter några hälsningsfraser i farten försökte jag sneglande undersöka vad de hade i görningen. De verkade upptagna med att spänna upp linor mellan träd, men vi ägnade inte detta någon större eftertanke. Det enda som for genom mitt huvud var: hög luftfuktighet, skuggig ravin – lycka till med att få tvätten att torka här. Fler och fler sandkorn markerade starten av en liten sandstrand.

På vägen över sanden kliver vi nästan över ett romantiskt par som provisoriskt slagit läger i sanden. Ett par liggunderlag, någon sovsäck och lite proviant hade de med sig, och jag gissar att de hade hoppats på en lite mer ostörd tillvaro. Vi fick dock inget tack när vi lämnade dem ifred, men det bjuder vi på.

Väl nere vid havet ser vi den inre delen av en vik. Den fortsätter ut mot havet runt klipporna till vänster, så vi stegar upp på klipporna för att ta oss ut dit. Några gubbstön senare breder hela viken ut sig framför oss. Jag vet inte om det är synen eller den korta klättringen, men jag tappar definitivt andan för en stund. Vi ser hur en stig leder oss vidare framåt och uppåt, och vi kan inte låta bli att fortsätta. Om vi kan komma upp en bit, vilken utsikt väntar oss inte då?

Vi kämpar oss upp genom buskar och låga träd. Bitvis är det rätt brant, och en av oss smiter hela tiden före för att hitta en bra väg som inte bara är en återvändsgränd. Buskarna skymmer sikten över bukten, men emellanåt går det att ta sig fram til kanten för att spana ut – och vilken utsikt! Inspirationen att ta sig högre upp blir bara större ju längre upp vi kommer. Och vilken belöning:

När vi nu står så långt upp vi kan komma på vår vandring så tittar vi ut över bukten nedanför oss. Något rör sig på klippan långt där nere. Det är en barbröstad man som hittat en enslig plats på en klippa längst ut vid inloppet till Rafalet. Och plötsligt hoppar han upp på en klippvägg och börjar häva sig upp. Och ner. Och upp. Mannen gör chins på klippväggen! Tappar han taget så faller han och krossas mot de skarpa klipporna nedanför. Det vrider sig i magen på mig när jag ser vad han sysslar med. Mitt sällskap som inte fick lika mycket vrid i magen som jag fångade en del på film (i mitten, på klippan där nere ovanför vattnet):

Efteråt har jag läst att Cala Rafalet är populärt hos folk med intresse för slackline eller waterline. När jag läste vidare om denna aktivitet förstod jag plötsligt ungdomarna vid lägret i ravinen. Det var precis detta de gjorde, de spände upp en lina mellan träden för att balansera och utföra konster på. Men då själva Cala Rafalet med närheten till klippor och vatten fanns något femtiotal meter bort, så gissar jag att linan senare förflyttades till klipporna vid havet för större utmaningar.

För krim-intresserade kan jag nämna att två personer i somras åkte i finkan för en stor cannabisodling någonstans i ravinen på väg ner mot havet. En hel odlingsanläggning med indragna vattenledningar och allt upptäcktes efter att en privatperson hittat ett konstigt hål i vegetationen och bestämt sig för att undersöka det.

Sammantaget är detta ett klart rekommendabelt utflyktsmål, även om du befinner dig på andra sidan ön. Bada från klipporna, jäs på den lilla stranden, promeneringsklättra runt ravinen – du kan lätt spendera många timmar här utan att bli uttråkad. Och gillar du att gå på någon form av lina verkar det vara detta ställe som gäller.

Och slackline, waterline, kalla det vad ni vill. Men ni är vid kusten, så spela Shoreline.

Avarca de Menorca – lite däck, lite läder, lite skor.

(English version follows below)

Om professor Balthazar inte varit en kroatisk professor, utan en menorkinsk bonde, hade detta inlägg handlat om honom. Ett geni. En modeindustrins MacGyver som vankat omkring och funderat: hur löser vi problemet med ömma fötter efter hårda dagar på fälten? Vassa klippor och het sand skär och bränner våra fotsulor.

Men Menorcas variant av professor Balthazar fick allt att falla på plats en dag: det där gamla utslitna bildäcket i verkstaden, minns du det? Och läderbitarna som blev över i höstas? En bra hammare och lite småspik senare ramlade den här ut ur Balthazars maskin:

Alla såg redan här att Menorca framledes skulle ta en framträdande plats i skoindustrin. Fantastiskt. Och utan ironi – jag har letat efter ett par avarcas sedan den dag jag satte min fot på ön. Av alla par jag sett (gjorda för män) är paret ovan det jag helst velat ha. Och det paret är lika mycket till salu som receptet på Coca-Cola, har jag förstått. Så typiskt. Jag fortsätter mitt sökande. En dag kanske någon tillverkare lyckas kittla mig på alla ställen samtidigt och gör en med bra sula (min hålfot vill gärna ha stöd!), mjukt material (jag får skavsår om enhörningar andas glitter på mina fötter) och i en snygg färg (hit räknar jag inte fulblå, mossgrön och halvbeige. Jo, det kan vara snyggt, men inte på avarcas!).

Avarca de Menorca är en kvalitetsstämpel som får bäras av sandaler som uppfyller någon form av minimikrav och är tillverkade av rätt producenter. Detta innebär att de billigaste varianterna du kan stöta på troligen inte kommer ha denna instansade beteckning – kvalitet kommer med någon form av pris. Sandalen i sig ser avslappnad och skön ut, och den har blivit en sommarfavorit hos döttrarna. För tjejer och damer kommer den i oändliga varianter, både vad gäller mönster, sulor och material.

Vi tog en tur till Ferreries, där flera av skotillverkarna ligger (se gärna bilderna i det engelska avsnittet). Resebolagen brukar organisera utflykter hit, men vi åkte för oss själva. Vi fick en inblick i hur produktionen av avarcas går till när vi studerade ett sommartomt fabriksgolv. Några affischer presenterade avarcas utveckling över tid, naturligt nog med snävt fokus på modeindustrin.

Fotbeklädnader har varit en betydande faktor för Menorcas ekonomi, med starka varumärken som Mascaró och Pretty Ballerinas. I tider då grannöarna hållit hinkar under turistströmmarnas pengaregn har denna industri varit väldigt betydelsefull för Menorca, som stått lite vid sidan av massturismens väg. I slutet av 1800-talet var hälften av arbetskraften på Menorca engagerad i skoindustrin. Idag är det inte ens en av tio som jobbar där, medan tjänstesektorn (läs: i princip turism) står för 80 %.

ENGLISH: Got a spare tyre? Ok, then I have the DIY-project for you.

I’m not a traditional fashionista, but today I can’t resist giving you a short report hands down – and feet up (or at least in focus). This is a post about avarques, the traditional Menorcan sandals. I believe avarques is the correct plural form, I have read so much about avarca, avarques, avarcas, abarca and abarcas that I’m about to go for the simpler alternative: menorcan sandals. Which would save me a lot of thinking and trouble. The title of this post, Avarca de Menorca, is (besides causing me spelling trouble) actually a label of quality (which should be high, according to someone and some scale) and origin (well, yeah: manufactured in Menorca by the right producers).

Originally, these sandals were made from used car tyres, cut apart and used as soles. To be considered footwear, leather parts were added to these rubber soles. And with the help of some nails: voilá – an avarca was born. In the beginning, this is what helped the Menorcan feet survive sharp rocks, hot clay paths, and dusty fields:

Today we can find multiple variants: classic, ergonomic, furry, bling-blingy, and different sole colours and heights. And of course: today they come in a myriad of colours and patterns.

If I ever wish I was born a woman, entering an avarca store is surely one of these moments. I have for years been looking for a pair that I easily could wear both in Menorca and at home. Watching my daughters choose between dozens of colours is inspiring, but as soon as I look at the men’s size shelf… a two year-old could easily count the number of colours. One-two-three. The same two year-old could also name the typical colours: blue, green and brownish. So much for the colour-loving male. Then again, would I wear a pair of unicorn and rainbow sandals, ever? Maybe not. Still, I firmly believe that I one day will be the owner of a pair of avarcas. I will tell you when that day comes (and in which colour).

The shoe industry on Menorca seems to be located mainly in the outskirts of Ferreries. At least, this is the place where the travel agencies take you on organized tours when they feel that you have an urge for shopping footwear. I don’t know much about Mascaró, Pretty Ballerinas, RIA or other brands, but here they are everywhere.

We took the car (no, not the one above) to an avarca factory all by ourselves a mid-day in June. Just us, no other tourists, so the block was quiet and calm. While parking outside one of the buildings we even wondered if the store/factory was open. It was.

In a few minutes we had conducted self-studies on site and learned about the history and evolution of avarcas. We also ascended some steps to get a view of the production site. It was only us on the ledge, looking out over an summer-empty facility.

After the visit (there was a shop there too) we headed over to another shoe outlet nearby to continue the search for footwear. My own search ended here, since the other shops were dominated by female footwear. I know that the shoe industry means, and has meant, a lot to this island in many ways – especially when it comes to finances and employment. Around the year 1900 almost half of the Menorcan labour force were engaged in the footwear industry.

When I see avarcas these days I often come to think of the used tyres that started the whole thing. A smart, rural use of worn out tyres that eventually became an element in the fashion industry.

Hotel: Casa Albertí, Maó

SWE: Casa Albertí är ett boutique-hotell i Maós absoluta centrum. Hotellet ligger i ett townhouse med mer än två och ett halvt sekel på nacken, men är utsökt underhållet och fräscht. Det är nära till allt i Maó och hotellet är svalt (passar perfekt efter shoppingräder i stadshettan en varm dag!) och välkomnande med välfungerande WiFi. Rummen ligger utspridda på olika våningar runt en stor trappa som snurrar sig uppåt genom byggnaden.

Högst upp i trappan finns en dörr till en takterrass med utsikt över Maós takåsar. Det finns även ett par utrymmen för umgänge med övriga gäster med tv, böcker och en liten ta-och-betala-själv-bar. Den lokalt präglade frukosten (ingen jättebuffé, men mestadels lokalt producerad och präglad av kvalitet – Mahon-ostar och sobrasada är en självklarhet här) serveras i köket på bottenvåningen och kan intas på en pittoresk terrass i mitten av huset. Charmigt!

En person som sköter incheckningen kommer möta dig vid tiden för din ankomst och förklara hur allt funkar och lite till. Hotellet var inte anpassat för spontanbesök eller korta vistelser, utan krävde bokning på minst tre nätter för att vara tillgängligt vid den tidpunkt vi besökte det. Rummen kan klart rekommenderas, även om de normalt sett inte är några budgetfynd, speciellt inte om det är en familj som bokar något av de större rummen.

ENG: Casa Albertí in the centre of Maó carries the label boutique hotel. To be honest, I am not 100 % sure what this label implies (not even after some internet searches) – but it sounds exclusive and neat. And it sure is.

A couple of years ago we were looking for a place to stay in the vicinity of Maó. Luck and chance led us to the historical centre and this well-kept townhouse from around 1740. The minimum stay was 3 nights, which for one of the bigger rooms (including 2 bedrooms, suitable for a family of at least 4) not exactly comes for free… but hotel rooms with a location and standard like this never do. The breakfast is an enjoyment, especially if you’re into local produce such as Mahon cheese and sobrasada. It is not a huge buffet kind of breakfast, more a quality kind – served at a nice, cool terrace on the ground floor of the building.

After a hot day in the city, the cool air inside Casa Albertí will welcome you as you enter. Your room is never far away while you are on a shopping spree, unless you decide to take a detour to Es Castell or such. The AC functions well, as does the WiFi. The room we had provided plenty of space for 4 persons, 2 in each room plus a lounge-type area in the larger room. In the bathroom we found nice towels and a good kit of the usual most needed things (schampoo, shower gel, lotion…).

The location is great. Everything in Maó is easily reachable from here. One block and a corner away is Plaça de la Constitució, from where Carrer de Hannover, Carrer Nou and Carrer Portal del Mar take you on different adventures in the city – each direction well worth exploring for a while. Did I mention that I love this city? Not? Well, then I mention it now. And I wouldn’t mind returning to Casa Albertí in the future. Actually, whenever we are in Maó and pass the door of Casa Albertí, we point and sigh longingly. We have such positive memories from this place and this city… did I mention that I love this city? Oh… ok.

Bufador des Cap de Banyos – fläkt, skorsten eller blåshål?

Vi for iväg i bil längs västkusten på Menorca. Eller längs och längs, på de delar det var möjligt försökte vi följa kusten i alla fall. Det är ju en del av Menorcas charm att det inte går autostrador längs hela kusten, utan att kusten på de flesta ställen är orörd och ostörd. Pulsådern för Menorcas bilister är Me-1, den stora vägen från Maó till Ciutadella. Från denna väg går det sedan utstickare till valda delar, byar och kuststräckor. Men att kunna följa kusten medelst bil – nej, det är på de flesta ställen omöjligt (tack och lov).

Denna dag kuskade vi mellan Cala en Bosc i sydväst och Punta Nati i nordväst. Jag ville visa mitt resesällskap några ställen och vyer i trakterna kring Ciutadella. I höjd med Los Delfines fann vi en skylt som förklarade att det fanns en Bufador på platsen. Bufador låter nästan onomatopoetiskt, som något som puffar, huffar eller buffar eller på annat sätt vill förstöra mitt hus. Ett översättningsprogram föreslog fläkt, eller möjligen skorsten, som betydelse för ordet bufador (blåshålet i rubriken är mitt eget förslag). Oavsett ordval så är bufadoren en urholkning i berget från havet, som en tunnel, vilken sedan har ett utlopp i marken uppåt. Bufadoren bar här efternamnet des Cap de Banyos, vilket jag förstår markerar dess position. Logiskt sett (med min hjärnas mått mätt, i alla fall) borde denna position vara närmare havet än den är. När jag funderade över hur stora och långa håligheterna i berget under mig var vid bufadoren kom strax insikten om vilka oerhört eroderande krafter vatten och vind i samverkan har. Här hade jag havet under mig, bakom mig, bredvid mig. Dock inte över mig.

Bufadoren i Los Delfines strax nordväst om Ciutadella

Över mig? Jo, denna geologiska skapelse kan blåsiga dagar ge riktigt effektfulla upplevelser. Om vattnet och vinden ligger på i rätt riktning, så pressas vattnet genom tunneln för att slå mot klipporna under och tryckas upp genom håligheten i marken. Det kan bli som ett rök- eller ångmoln som sprutar upp ur hålet. I bufador-hänseende hade vi tur denna dag. Vinden friskade i rejält från havet, så våra förhoppningar ökade när vi närmade oss.

Förhoppningarna kom dock på skam efter en stunds väntan. Visst, ett mäktigt rytande ljud återkom med jämna mellanrum när vattenmassorna spelade mot klipporna nedanför, men den visuella effekten uteblev. På film hördes rytandet, men vindarnas spel med mikrofonen dämpade effekten. Vi återvände till bilen en upplevelse och någon insikt rikare.

Bufadoren en blåsig dag (vilket tyvärr ger störningseffekter på ljudet).

Hotell: Grupotel (Blue Star) Club Menorca – Cala en Bosc

Utsikt över poolområdet från receptionsbyggnaden

Ett par hundra meter från stranden, i gränslandet mellan Cala en Bosc och Son Xoriguer, ligger Club Menorca. Detta hotellkomplex består av ett ganska stort kvarter omgärdat av låga hotellängor. I mitten av kvarteret ligger en stor pool – kanske den bästa jag testat på Menorca. Den är, ja – stor, rektangulär och har tillräckligt djup för att funka till allt. Solstolar brukar alltid finnas tillgängliga (åtminstone i juni) och utrymmet i poolen räcker till alla. Och oavsett var du bor på området är det nära till rummet. En liten servering och några bord finns bredvid poolen, invid ett litet lekhus för mindre barn.

Panoramabild från det sydvästra hörnet på Club Menorca

Rummen är generellt av bra storlek och av okej standard. Kök och vardagsrum funkar fint, uteplatser och balkonger är mysiga. Utsikten från rummen/lägenheterna kanske inte är någon höjdare, men vad kan de göra med detta läge? Jag tycker det duger utmärkt ändå.

Parkeringsplatser finns det gott om runt hela kvarteret. Vi har aldrig haft några problem att hitta plats här. Nära hotellet finns mataffärer (supermarkets) med helt okej sortiment på båda sidor; BettaBuy på den norra och Julia på den södra. Även badattiraljer, tidningar, böcker, kläder och souvenirer finns i kompletterande butiker bredvid. För smidig passage ner till badstranden i Cala en Bosc finns en stig från hörnet av grönområdet/fotbollsplanen som slingrar sig genom buskagen ner till havet. Annars kan Son Xoriguer-stranden och närliggande kustsläktingar nås genom att gå rakt söderut förbi (eller genom området vid) Supermarket Julia till vägs ände.

Även på detta hotell finns det en påse med diskgrejer, klart uppskattat! Köket inbjuder nästan till egen matlagning med kök längs en vägg (med fönster för utsikt!) med diskho, spis, mikro och avlastningsytor. En barköksvariant till matbord/avlastningsyta avskiljer köket från resten av vardagsrummet, eller vad motsvarigheten till detta rum skulle kallas här. Ytor finns det i alla fall gott om i köket, det är inte jättevanligt. Kylskåpet har någon form av frysfack. Ibland klarar det att hålla temperaturer under nollstrecket, ibland inte…

En gång har jag postat 8 vykort i den gula postlådan vid receptionen på hotellet. Inget av dem kom fram till Sverige… efter det har jag inte använt postlådan här mer.

Cykeluthyrning finns här, och den fungerar bra. Det som erbjuds är hotellets stå-ute-dygnet-runt-cyklar till en billigare penning (8€ halvdag, 12€ heldag eller liknande). Cyklarna är lite slitna och kan vara rostiga, sakna något handtag eller ha andra jobbiga brister. Om du dubblar pengen till ungefär 25 € per dygn får du en riktigt bra cykel (MTB i detta fall) levererad till hotellet nästa morgon. Hyr du den i flera dagar kan du på detta hotell förvara den inlåst i hotellets väskrum på entréplan, smidigt! Får du punktering eller liknande är den fixad till nästa dag. Cyklarna till hotellet kommer, som till de flesta ställen jag sett, från VelosJoan i Ciutadella.

Jag har inte alls provat restaurangen eller maten på detta hotell, vilket kan vara en bidragande orsak till att jag inte har så mycket negativt att säga om det… Kaffetrattar finns på rummen (eller ska finnas på anmodan). Wifi finns men fungerar ofta väldigt bristfälligt (om du inte har turen att hamna i hörnet av kvarteren vid routerpunkterna). För egen del har det fungerat bäst med roaming här, förutom den gång då vi hade en router i taket på balkongen. Sammanfattningsvis är detta ett stabilt familjehotell med en bra pool och bra planlösning på lägenheterna. Det är ofta prisvärt och via har inte upplevt samma tendenser till prishopp i bokningsprocessen som för t ex Tamariscos.

Små, små störningsmoment

Jag nämnde tidigare den misslyckade barn-önsknings-frukosten på Tamariscos i Cala en Bosc. Sådana saker faller inom kategorin störningsmoment som jag relativt snabbt kan förpassa till den mentala papperskorgen. Även solstols- och platsreservationerna i ottan kan göra en halvt småarg, liksom det totala skylt-och påfyllningskaoset i restaurangen. Hur blir det när dessa störningsmoment regnar ner på dig på ett sätt som gör att du aldrig får tillfälle att glömma? Då blir det mesta av semestervistelsen anfrätt. Visst, Tamariscos dabbade sig lite här och där. Men reseledarna verkade luttrade och bara ryckte på axlarna. Jag antar att vad som helst kan hända i det köket.

Hur kan en vecka i denna restaurang se ut? Låt oss titta på vad gästerna kan förvänta sig:

Att barnen är speciella under special children-frukosten blev det ju inget av, men titta på onsdagen. Min mor som juice- och fruktexpert såg oerhört mycket fram mot denna frukost. Och vi lockades också av det. Natural juices betyder, åtminstone på restaurangerna i denna by, naturliga och färskpressade juicer. Det lät i sanning väldigt lockande!

Så vad erbjöds denna onsdagmorgon? Detta:

Naturlig juice – som inte var naturlig och inte heller juice…

En juiceintresserad person brinner av iver och undrar: vad är nu detta för läckerheter? Svaret: det är en (1) sorts juice, grapefrukt, i alla flaskor. Inga andra sorter erbjöds. Optimisten i mig tar ändå ett glas för att få lite variation till den vanliga juiceapparaten. Här finns ju nya sorter, förlåt: en ny sort, att testa! Ett halvt glas senare kommer smaken ikapp mig. Det som fallit under rubriken natural juices är för det första singular, juice. Den är absolut inte färskpressad, den är uppenbart från koncentrat och på flaska. Och den har en magisk bismak av… kan det vara sötningsmedel? Jag slutar dricka och sträcker mig efter en flaska. Jag måste kolla vad detta är.

Förlåt, det fick inte kallas juice. Det var någon form av nektar. Från koncentrat. Och jajamen, den kemiska bismaken kom från två sötningsmedel. Detta är vad min förväntansfulla mor fick sig till livs morgonen de erbjöd natural juices. Det var inte på något sätt natural, och det var inte heller juices… jag ska inte höja min mors förväntningar inför något Tamariscos serverar igen.

Om jag hade varit en mer juiceälskande människa hade jag svurit högt och varit vansinnigt arg på detta nonchalanta behandlande av både gäster och begreppet juice. Nu får jag istället sucka lite och försöka släppa det, som jag försökt släppa de andra malörerna på detta hotell. Jag hoppas att fredagens middagsgäster slipper bli utkastade på gatan när de ska serveras street food. Även om det skulle vara intressant att beskåda…

Stod det förresten tre stjärnor som rating på asken på det första fotot? Ja. Det står även tre stjärnor som rating på deras officiella hemsida. Men när de ska ta betalt för något eller samla in miljöskatten som alla gäster ska betala – då är det tre stjärnor + Superior som gäller. Jag har inget alls emot att betala en miljöskatt, den är jag dessutom nuförtiden medveten om innan jag reser, men jag vill kunna beräkna den och spåra den på ett transparent sätt. De hemsidor jag använde mig av angav skatten till 2 € per person över 16 år och dygn (plus 10 % moms på det). Men när de lägger till ”Superior” så ökar skatten med 50 %. Jag hoppas den informationen dyker upp på deras hemsida också, då blir det lättare att veta hur mycket som ska betalas.