Mörk, mörkare, november. Energin fylls på ack så långsamt, men denna månad ska i alla fall få ett inlägg. Vad kan passa vinterrusket? En bok, förstås!

Mellan mina funderingar på utflyktsmål, restauranger, hotell och intressanta platser att skriva om (och framför allt: hitta bra bilder på – som jag själv tagit) råkade jag nämligen slänga en blick i min bokhylla. Då såg jag ryggen på en bok: a Yankee in Menorca, skriven av Lana Johnson (föga förvånande av amerikanskt ursprung och bosatt på Menorca). Och den kan minsann vara värd ett snabbt inlägg!

En junidag i fjol sprang jag runt i Maós centrum i jakt på en karta över Menorca. På alla platser jag besöker, oavsett om det är ett hotell eller ett museum, verkar de ha hittat riktigt snygga gamla kartor att hänga upp på väggen. Som det Menorcafreak jag är ville jag naturligtvis ha en på väggen hemma! Men att hitta en var lättare sagt än gjort. Affär efter affär, museum efter museum – ingenstans fanns det något som passade mig. Men i Maó föll flera bitar på plats när jag halvt uppgiven släntrade in på Llibreria sa católica, en bokhandel i centrum jag besökt ett gäng gånger förut.

Denna gång såg jag plötsligt några rullar som stod lutade mot väggen i ett hörn nära kassan. Kunde det vara… (några snabba steg fram) … ja, det kunde det. Visst var det kartor! Efter så långt sökande struntade jag i hur kartan i fråga såg ut. Det var en stor karta över Menorca, och jag skulle bara ha den. Innan jag hann ta de två stegen till kassan för att betala vad den än skulle kosta slängde jag en blick på hyllan ovanför mig. Bland alla katalanska och spanska titlar stack någonting ut: en hög böcker med en engelsk titel på bokryggen: A Yankee in Menorca. Jag sträckte mig upp och betraktade omslaget. Det var en bok med små berättelser från en person som flyttat från USA till Menorca. Med nedslag i vardagliga och språkliga problem och anpassningen till ett öliv i Medelhavet. Allt i boken lät lockande, och den var dessutom på engelska. Perfekt.

Sedan måste jag erkänna att det tog ett tag innan jag läste boken. Det gjorde jag först på vintern hemma i Sverige, men när jag väl gjorde det så slukade jag den på några dagar. Det var en perfekt delkur i vintermörkret mot min avsaknad av Menorca. I boken berättar Lana Johnson i humoristisk anekdotform om bland annat hur det kom sig att hon hamnade på Menorca och om allehanda språkförbistringar. Mellan varven serveras också mycket realia och små intressanta fakta om Menorca (exempelvis: vad är skillnaden mellan orden för jäst och svampinfektioner? Varför är fönstren som vetter åt norr mycket mindre på husen belägna på den norra kusten?). Det blir som lite menorkinsk allmänbildning blandat med trevligt beskrivna upplevelser, som att för första gången bli inbjuden till en menorkinsk fest. Detta gör boken till en väldigt personlig och humoristisk betraktelse. Och med ett Menorcafokus som jag bara älskar. Det dagliga livet i Es Migjorn Gran skildras också på ett charmigt sätt. Boken passar perfekt för freaks som jag och kan varmt rekommenderas till dessa. Hur stor glädje andra skulle finna i den vet jag faktiskt inte – och tro mig, jag har försökt få andra att läsa den…

Vart har då Lana Johnson tagit vägen? Boken är från 2011 och både webbadressen och kontaktinformationen som anges på boken är inaktuella. Jag lyckas hitta några tecken på succé – boken har tydligen använts i engelskundervisningen på någon skola. En intervju i en lokal tidning förkunnar att översättningar av boken och en möjlig uppföljare varit på gång, åtminstone för något drygt år sedan. Lana verkade då också ha flyttat från Es Migjorn Gran till Es Castell, och det museum vid Cap de Cavalleria hon en gång engagerade sig i (och som boken i stor utsträckning kretsar kring) verkar utan några större rubriker ha stängt redan 2013. Men av detta syns inga större spår på nätet.

Spåren av Lana på sociala medier har också kallnat, den menorkinska amerikanskan verkar ha gått i uppmärksamhetsdvala. Avtrycken kallnar, ställen hon varit på stänger. Men boken i min hylla finns kvar. Ska jag inte ta och läsa om den nu i vinter? Vi får se…