Jag råkade slänga att öga på väderprognosen. Ska vi hitta på något kul på måndagen? Om det omfattar mer än en centimeter regn, så: javisst! Med över en halv centimeter dagen därpå är det kanske fåfängt att hoppas att det ska ha regnat klart till vi är på plats.
Jag saknade kläder, så jag fick tips om att gå till teamsales på Stadium i Sickla. Nu har jag köpt shorts, tröjor, strumpor, en jacka och tre par byxor. Även en vattenflaska åkte med! Billigt var det – och jag känner mig äntligen rejält kittad.
Tyvärr hade de inga Skurukläder, men Jarlabergs IF, Älta Friidrott och Djürgården Pensionärsbowling kommer via mig vara representerade på Partille Cup. Och med Peppa Pig på min vattenflaska kan jag inte vara annat än redo.
Jag lånar denna stokastiskt uppdaterade blogg för någon vecka. Detta då jag vill kunna sprida information genom flera kanaler, men inte orkar fixa en massa nya sådana. Då använder jag de kanaler jag har tillgängliga med minsta möjliga ansträngning. Så en vecka av handboll följer snart, närmare bestämt våra tre Skurulags (G13) deltagande och liv i Göteborg och Partille cup. Men efter Partille cup, då tar jag Partyt ur Partylle och förflyttar det till Menorca igen! Beroende på vilket intresse du har: Välkommen, eller på återhörande om någon vecka…
Om din högsta önskan har varit ett mer diversifierat utbud av snabbmat på Menorca kan jag göra dig glad. Är du skeptisk mot stora kedjors expansion över världen blir du nog besviken. Menorcas underbara huvudstad Maó kommer efter en tids byråkratiska förberedelser att få sin första McDonald’s-grej (jag vägrar skriva restaurang, vad heter det?). Traditionell spansk-balearisk byråkrati ger vid handen att detta bör stå klart inom två och ett halvt år, det handlar om olika tillstånd, processer och själva bygget av en lokal.
Själva McD-stället kommer ligga i Poima, industriområdet i västra Maó (Poligon industrial de Maó). Detta område består annars mest av bilföretag och traditionella bulk- och industriprylar (förutom några större verksamheter som stormarknader för mat, sport och sånt, typ Mercadona, Decathlon och Binipreu har jag för mig ligger i närheten, och åker du från flygplatsen i kommer du oftast att passera Binipreu om du önskar ett riktmärke).
Ja, själv är jag kluven. På något sätt har den sparsamma förekomsten av snabbmatskedjor på ön varit en del av charmen. Jag har kunnat räkna till tre Burger King i tre städer: Maó, Ciutadella och Cala en Bosc. Och jag misstänker att det kanske funnits ett som gått omkull i Sant Lluis (jag läste i alla fall lyckönskningen ”hoppas det går lika bra för McD som för Burger King i Sant Lluis” så).
Vad tycker du? På Burger King i Ciutadella är det ju ofta kö ut på trottoaren utanför, och i Maó är det rätt välbesökt också. Så det kanske finns utrymme för fler aktörer, för den som nu vill ha snabbmat på sin baleariska semester.
Det var länge sedan jag skrev något här, men Menorcalusten börjar åter spira i takt med sommarljusets återkomst. Jag har länge tänkt skriva om Roqueta Magazine, en tidning på engelska som givits ut på Menorca sedan 1973 med månatliga nummer under högsäsong och ungefär ett nummer i kvartalet under lågsäsong. Ett tryckt nummer av Roqueta har varit det första jag letat efter när jag kommer till ön. Varje nummer var sprängfyllt av nyheter, observationer, händelsekalendarier och betraktelser från den engelska delen av Menorcas befolkning.
De senaste åren har pandemin minskat möjligheterna för den tryckta publikationen, så tidningen gick över till digital form. Tillfälligt, hoppades jag, eftersom det verkade vara intentionen. Vinternumret av tidningen kom ut som vanligt, men sedan blev det tyst. När tidningens hemsida sedan försvann började jag ana oråd. Efter lite efterforskningar fick jag höra att Duncan, den senaste ansvarige utgivaren, avlidit under det förra året. Jag såg att en runa publicerats till hans minne på tidningens hemsida, men den fanns inte längre att beskåda i sin helhet, då sajten försvunnit.
Jättetråkiga nyheter, förstås. Dubbla förluster i form av en eldsjäl och en långvarig utgivningstradition. Jag har ingen aning om tidningen helt lagts ned, eller om kvarvarande redaktion kommer fortsätta driva den i någon form. Att hemsidan är borta tolkar jag som ett tecken på det förstnämnda.
Vi kommer under våra framtida Menorcavistelser sakna lukten av, prasslet från och den information och energi som utgivaren av tidningen gav oss. Vila i frid, Duncan och Roqueta.
Under en vandring på Menorcas nordsida längs Camí de cavalls kom jag till Cala Mica & c:o. En liten klipp-grus-sandig strandbukt, mer populär för fiske än för bad. I höstbruset nu utsmyckad med slumpmässigt utplacerad drivved. Cala Mica är idylliskt placerat längs kusten (något annat vore väl en sensation för en havsstrand?) lite väster om Fornells och Cavalleria. Nåbar till fots även lite varmare dagar (med solhatt och -skydd, vägen är ganska oskuggad). Själv vandrade jag från Fornells och förlorade mig på vägen i pågående arkeologiska utgrävningar, romerska byruiner och en allmänt fantastisk utsikt, så jag har tyvärr ingen bättre uppfattning om vandringstiden. Nyfikenheten växte dock när jag från ovan beskådade bukten inför min vandring nedåt längs stigen.
Varför? När jag spanade ut över stranden i Cala Mica var det en sak som slog mig. Mitt på stranden stod ett hus, komplett med vilande tant i gungstol utanför. Saloondörrarna fladdrade för vinden och skrämde hästarna som stod bundna i väntan på sina ryttare. Michael Landon klev förstrött ut från banken intill med en säck i handen. Jag gnuggade ögonen för att renodla intrycken, det här var inte det lilla huset på prärien, det var det lilla huset på Cala Mica.
Okej, jag skenar kanske iväg lite. Stryk föregående stycke. Förutom huset (som förvisso inte stod mitt på stranden, men tillräckligt nära för att vara ”på”) och tanten (dock med ändalykten placerad på en vanlig bänk). Vilket härligt läge för ett sommarhus – de hus jag ser i liknande lägen tenderar att vara öde och förfallna.
Det lilla huset på Cala Mica
Jag hinner fundera en kort stund på vatten- och strömförsörjningen för detta hus, innan min hand vinkar till kvinnan. Hon vinkar tillbaka, ler och önskar mig lycka till på min fortsatta vandring. Det är i alla fall så jag uppfattar hennes ansiktsuttryck på femtio meters avstånd. Jag tittar framåt och uppåt längs min planerade väg. Tryggheten sprider sig i kroppen när jag ser att Donkey Kong, eller möjligen King Kong, vakar över mina fortsatta steg.
Klipp-Donkey Kong spejar ut över havet
Någon vecka senare bläddrar jag bland bostadsannonser. Och vad finner jag? Just detta hus på Cala Mica-stranden är till salu! Priset är dessutom kraftigt nedsatt. Från att ha kostat 8,5 miljoner kan jag nu få det för 7,5 – underbart!
Sedan insåg jag att priset var i euro. 7,5 miljoner euro. Lite saftigt för ett litet hus, kan jag tycka. Okej, jag skulle få med 118 hektar mark och några byggnader till på köpet, men ändå. Min dröm om det lilla huset på stranden i Cala Mica blev ganska kortvarig.
Det lilla huset från en annan sajt och från en annan vy. Och till en annan plånbok.
Om du vandrar längs Maós hamnpromenad (jag hittar inget bättre ord för en väg och en promenadsträcka i en stor hamn) kommer du uppleva flera resor. Från övergivna lokaler till livligt myller. Från hål i väggen till lyxrestauranger av högsta klass. Från torr mark till gindestilleri. Från ruffigare ställen till felfria fasader. Från små, guppande båtar via färjor till monstruösa flytande palats. Och i det absoluta slutet av de mer tätt bebyggda delarna av denna promenad (givet att du går österut), innan bukten Cala Figuera, återfinns en liten butik: 333 PortArtDesign.
Jag tittade in i den stängda butiken genom skyltfönstret någon minut. På platsen utanför butiken hade några skolungdomar sökt skugga under det utskjutande taket för att ostört kunna traktera sina mobiltelefoner. Med handen över pannan och ansiktet mot rutan försökte jag urskilja vad jag kunde av butikens innanmäte; träfigurer, målningar, allehanda konstföremål. Raska steg närmade sig bakifrån, ungdomarna bad om ursäkt och avlägsnade sig ut i solgasset. Jag stod kvar och fick se ägaren till butiken vrida om nyckeln, öppna dörren till lokalen och välkomna mig in.
Jag trodde att jag hade sett det mesta av butiken genom fönstret, men när jag gick in blev det en annan upplevelse. På den halvtimme jag spenderade i butiken hann jag gå runt i den ett antal gånger, och jag upptäckte nya föremål varje gång (även när jag valde foton till detta inlägg såg jag nya föremål jag tidigare missat). Här fanns saker kända för mig: träkonstverk från WoodenSeaMenorca (det var därför jag främst sökt mig dit) och tryck från Menorca Ilustrada. Utöver det: akvareller, smycken, cyanografier… Och verk sammanställda av saker funna i eller vid havet – till exempel en fisk gjord av drivved, spikar och en plasttoffla.
Att bara vandra runt i butiken var en upplevelse. Lite visat intresse och lite kunskap om några lokala konstnärer gav mig en väldigt trevlig pratstund och visning av flera objekt. Så många konstnärer, artister och hantverkssjälar samlade på samma ställe, allt med en väldigt lokal anknytning i allt från motiv till material. Så otroligt många saker jag kände att jag bara behöver. Själv sansade jag mig denna gång, men jag lovade att återvända. Snart. Och för alla Menorcaresenärer med det minsta konstintresse och vägarna förbi Maós hamnkvarter: det här är ett ställe ni inte får missa!
333 PortArtDesign ligger på Moll de Llevant i Maó – gissa på vilket nummer?
Ett par små nedslag från den menorkinska vardagen; nyheter som åtminstone roat mig:
De styrande på Menorca verkar ha satt ner foten i en viktig fråga. Precis som debatten kanske ekade runt 205 f Kr handlar det åter om vad den underbara staden vid den enorma naturliga hamnen ska heta. Mago från Karthago (Hannibals bror, men jag gav honom ett grymt hiphop-namn här) fick ge namn åt staden då. Exakt vad den hette vet jag inte – men det har låtit på liknande sätt sedan dess; Maho, Mahón, Maó, Mahon och Port Mahon. Kärt barn har många namn, och för min del kunde Maó haft minst ett dussin namn till (och varför inte drömnamnet ”hemma”?).
Av namnen är den gammelkatalanska stavningen Maho sedan länge begravd (kanske tur, med tanke på vad four letter words brukar innebära?), Mahon och Port Mahon är anglifierade varianter, och Mahón en spansk stavning. Vart leder nu detta?
Jo: just nu pågår ett arbete som påverkar… alla som läser vägskyltar. Skyltarna ska framöver presentera öns huvudstad enbart som den katalanskt betingade stavningen Maó, vad jag kunnat läsa mig till. Väck med dubbelbeteckningar av typen Maó – Mahon. Tre bokstäver räcker!
För bokstäver kanske färre är mer, vad befolkningstopplistor anbelangar är det fortfarande flest som gäller. Och här brukar det pendla lite fram och tillbaka mellan rivalerna Maó och Ciutadella. Jag brukar demografiskt förenkla Menorca som en tredjedel Maó, en tredjedel Ciutadella och en tredjedel resten. Nu när de första siffrorna kommit för befolkningen 2021 kan vi se hur jämn kampen om positionen som den största staden på Menorca är: Maó har 29 125 invånare – Ciutadella 29 160. Ciutadella leder med 35 personer.
Kan Maó överta förstaplatsen? Är namnändringen ett led i en attraktivitetskampanj? Finns det ett värde utöver det symboliska i att skylta om? Vad gör de av alla sparade bokstäver? Kommer majonnäs heta salsa maónesa istället för salsa mahonesa?
Det får framtiden utvisa. Med andra ord (kunde inte låta bli: m a o): jag har ingen aning.
Förra året skrev jag om min oro för svenska TUI:s inställning till Menorca. Efter att pandemin började galoppera jorden runt med tunga fjät hörde jag att inbokade Menorcaresenärer bokades om till Mallorca. Därefter försvann Menorca helt ur det svenska utbudet. Spåren i bokningssystemet var helt utraderade för en hemsidesbesökare.
Det kom inga tydliga svar från TUI, och jag såg den enda direktförbindelsen mellan Sverige och Menorca försvinna i pandemins avgasmoln. Menorca var inte i TUI:s kylbox, den kära ön befann sig… ingenstans.
Men nu har TUI:s kylbox åter välkomnat min favoritö. Entré från vänster: icke valbara, gråmarkerade rutor – men innehållet: min själs paradis, Menorca! Fortfarande inte valbart, men ändå tillbaka på hemsidan. Jag glädjer mig åt det lilla.
Från ingenting till en tynande tillvaro. Alltid något!
Jag har en liten favorit bland tv-program; program där människor får hjälp med att hitta nya boenden, sommarstugor och sånt. Ett program av denna typ är En plats i solen (A Place in the Sun).
Vad passar då bättre för mig än just detta program plus ett par som söker semesterbostad på Menorca? Detta hände i det avsnitt som gick på TV4 igår (inspelat 2018, tror jag). Och mitt i all resestelhet i världen idag blev jag nästan rörd över att få se Santo Tomas, Cala en Porter, Son Vitamina och Port Addaia ur ett bostadsjägarperspektiv. Även ett kort besök i Arenal d’en Castell hanns med, och vi fick även en glimt av och historier från en galet dyr fastighet nära Punta Prima.
Valet av objekt i programmet var inte i min smak. De pratade om (det i mitt tycke väldigt brittisk-turist-typiska) Santo Tomas och även ”städerna” (Ciutadella och Maó). Tyvärr blev det inget från städerna, och programmets objekt hade inte funnits på min karta ens om jag nämnt fem områden att söka inom (jag har varit i Santo Tomas en enda gång, och jag tror det räcker för mig). Det var tydligt att de ville ha nära till brittiska pubar, brittisk tv, brittisk mat och brittiska turister – och sådana områden brukar jag själv undvika. Men här spelar det ingen roll – det var en knapp timmes tv, och det var Menorca. I love!
Missade du avsnittet på TV4 så finns det att se på CMore, som dessutom har ytterligare ett par säsonger i utbudet på hemsidan/i appen. Inga fler Menorcaavsnitt där, vad jag kunde se. Men lite Mallorca, lite fastlandsspanien och lite vad som helst. Jag gillar programmet skarpt och njuter av det även när det handlar om engelsmän som letar annat boende i sitt eget land.
Med en generationsreferens känns det som att professor Drövel snart dyker upp i mina inlägg. Skrev jag förresten i förra inlägget att jag inte hittat någon mer information om konstnärskollektivet Grupo Menorca? Ja, tydligen. Men Google bestämde sig över en natt för att visa helt andra träffar när jag dagen efter av otillfredsställd nyfikenhet gjorde ytterligare en sökning! Jag måste ha klivit ut ur någon filterbubbla, för på samma sökord var de två första träffarna helt nya för mig. Förvisso på utrikiska, men ändå. Här fick jag mycket stoff att nysta vidare i.
En intressant sak är att jag med dessa Arnulf Bjørndal-sökningar och lite fler efterforskningar omedvetet gått i en konstig cirkel. Jag letade mig vidare, men ändå tillbaka. Stigen ledde mig till nya marker i områden jag tidigare försökt utforska. Jag fick både ny information och aha-upplevelser.
Ja, det låter säkert knäppt. Och det är svårt att förklara utan att avslöja för mycket om temat för ett kommande inlägg – men ändå: för ett par år sedan läste jag om ett (vad jag då trodde) svenskt konstnärspar och deras hus på Menorca. Just då befann jag mig i närheten av den plats där detta hus skulle ligga, så jag diskuterade detta med en menorkin. Han trodde han mindes vilket hus det var, men meddelade att det troligen inte fanns kvar idag. Och förresten: han visste inte exakt var det hade legat. Den initiala säkerheten byttes mot mer tveksamhet när jag blev mer nyfiken.
Nu har jag i alla fall, genom Arnulf Bjørndal, hittat kopplingen tillbaka till detta par. Det kändes löjligt tillfredsställande för mig – speciellt när Arnulf-spåret nu gett mig ledtrådar till var huset faktiskt kan stå kvar än idag. Och detta på en plats jag passerat ett flertal gånger. Galet spännande för mig, och definitivt material för ett framtida inlägg. Platsen och paret låter jag vara höljda i dunkel tills vidare, men jag kan berätta att Arnulf Bjørndal i början av sin Menorcasejour bodde hos detta par, i deras hus.
Min skiss av huset i fråga. Stoff för ett framtida inlägg, men för nu är detta allt ni får…
Åter till Grupo Menorca och den information jag hittat:
Detta konstnärskollektiv var starkt influerat av Cobra-gruppen; en grupp konstnärer som utmanade dåtidens västliga konstnormer under sin existens 1948-51 (konstnärernas hemstäder gav gruppen dess namn, Copenhagen-Brussels-Amsterdam).
Grupo Menorca hade sin första utställning den 7 mars 1963 på Museo de Bellas Artes i Maó. Utöver Arnulf Bjørndal bestod gruppen enligt den information jag hittat ursprungligen av:
Cornelis Rijk van Ravens från Nederländerna. Född 1936, och verkar idag leva i Norge. Anlände till Menorca 1962, och levde i perioder i Fornells fram till 1968.
Ton Orth, Nederländerna, född 1935. Ton har enligt uppgift lämnat målningar kvar i trappan till Sa Taula i Fornells. Dessa målningar ska ha restaurerats 2002, vilket får mig att ana att det handlar om väggmålningar.
Jaime Ribalaiga Llorach, spansk keramiker. Troliga levnadsår: 1924-1967. Flyttade till Menorca 1962, dock ska Jaime ha skapat konst i Maó ett par år innan.
Federico Hilario Giner, född i Maó 1939 och gruppens enda menorkin. Tilldelades 1965 Medallo de Honor del IV Salon de Primavera del Ateneo de Maó.
Grupo Menorca verkar ha splittrats 1966. Använder jag Grupo Menorca och Cobragruppen som mått på varaktighet verkar konstnärskollektiv vara ganska kortlivade som företeelser… ett par tre år som blomsterperiod och sedan ajöss?
Bjørndal skötte galleriet Sa Taula i Fornells fram till 1969. Detta år överläts byggnaden till en Thomas Creswell, som omvandlade verksamheten till en bar. Och där, vid baren Sa Taula i Fornells, kan mitt mysterium få fortsätta nästa gång jag besöker Menorca!
Menorca 101 