Avarca de Menorca – lite däck, lite läder, lite skor.

(English version follows below)

Om professor Balthazar inte varit en kroatisk professor, utan en menorkinsk bonde, hade detta inlägg handlat om honom. Ett geni. En modeindustrins MacGyver som vankat omkring och funderat: hur löser vi problemet med ömma fötter efter hårda dagar på fälten? Vassa klippor och het sand skär och bränner våra fotsulor.

Men Menorcas variant av professor Balthazar fick allt att falla på plats en dag: det där gamla utslitna bildäcket i verkstaden, minns du det? Och läderbitarna som blev över i höstas? En bra hammare och lite småspik senare ramlade den här ut ur Balthazars maskin:

Alla såg redan här att Menorca framledes skulle ta en framträdande plats i skoindustrin. Fantastiskt. Och utan ironi – jag har letat efter ett par avarcas sedan den dag jag satte min fot på ön. Av alla par jag sett (gjorda för män) är paret ovan det jag helst velat ha. Och det paret är lika mycket till salu som receptet på Coca-Cola, har jag förstått. Så typiskt. Jag fortsätter mitt sökande. En dag kanske någon tillverkare lyckas kittla mig på alla ställen samtidigt och gör en med bra sula (min hålfot vill gärna ha stöd!), mjukt material (jag får skavsår om enhörningar andas glitter på mina fötter) och i en snygg färg (hit räknar jag inte fulblå, mossgrön och halvbeige. Jo, det kan vara snyggt, men inte på avarcas!).

Avarca de Menorca är en kvalitetsstämpel som får bäras av sandaler som uppfyller någon form av minimikrav och är tillverkade av rätt producenter. Detta innebär att de billigaste varianterna du kan stöta på troligen inte kommer ha denna instansade beteckning – kvalitet kommer med någon form av pris. Sandalen i sig ser avslappnad och skön ut, och den har blivit en sommarfavorit hos döttrarna. För tjejer och damer kommer den i oändliga varianter, både vad gäller mönster, sulor och material.

Vi tog en tur till Ferreries, där flera av skotillverkarna ligger (se gärna bilderna i det engelska avsnittet). Resebolagen brukar organisera utflykter hit, men vi åkte för oss själva. Vi fick en inblick i hur produktionen av avarcas går till när vi studerade ett sommartomt fabriksgolv. Några affischer presenterade avarcas utveckling över tid, naturligt nog med snävt fokus på modeindustrin.

Fotbeklädnader har varit en betydande faktor för Menorcas ekonomi, med starka varumärken som Mascaró och Pretty Ballerinas. I tider då grannöarna hållit hinkar under turistströmmarnas pengaregn har denna industri varit väldigt betydelsefull för Menorca, som stått lite vid sidan av massturismens väg. I slutet av 1800-talet var hälften av arbetskraften på Menorca engagerad i skoindustrin. Idag är det inte ens en av tio som jobbar där, medan tjänstesektorn (läs: i princip turism) står för 80 %.

ENGLISH: Got a spare tyre? Ok, then I have the DIY-project for you.

I’m not a traditional fashionista, but today I can’t resist giving you a short report hands down – and feet up (or at least in focus). This is a post about avarques, the traditional Menorcan sandals. I believe avarques is the correct plural form, I have read so much about avarca, avarques, avarcas, abarca and abarcas that I’m about to go for the simpler alternative: menorcan sandals. Which would save me a lot of thinking and trouble. The title of this post, Avarca de Menorca, is (besides causing me spelling trouble) actually a label of quality (which should be high, according to someone and some scale) and origin (well, yeah: manufactured in Menorca by the right producers).

Originally, these sandals were made from used car tyres, cut apart and used as soles. To be considered footwear, leather parts were added to these rubber soles. And with the help of some nails: voilá – an avarca was born. In the beginning, this is what helped the Menorcan feet survive sharp rocks, hot clay paths, and dusty fields:

Today we can find multiple variants: classic, ergonomic, furry, bling-blingy, and different sole colours and heights. And of course: today they come in a myriad of colours and patterns.

If I ever wish I was born a woman, entering an avarca store is surely one of these moments. I have for years been looking for a pair that I easily could wear both in Menorca and at home. Watching my daughters choose between dozens of colours is inspiring, but as soon as I look at the men’s size shelf… a two year-old could easily count the number of colours. One-two-three. The same two year-old could also name the typical colours: blue, green and brownish. So much for the colour-loving male. Then again, would I wear a pair of unicorn and rainbow sandals, ever? Maybe not. Still, I firmly believe that I one day will be the owner of a pair of avarcas. I will tell you when that day comes (and in which colour).

The shoe industry on Menorca seems to be located mainly in the outskirts of Ferreries. At least, this is the place where the travel agencies take you on organized tours when they feel that you have an urge for shopping footwear. I don’t know much about Mascaró, Pretty Ballerinas, RIA or other brands, but here they are everywhere.

We took the car (no, not the one above) to an avarca factory all by ourselves a mid-day in June. Just us, no other tourists, so the block was quiet and calm. While parking outside one of the buildings we even wondered if the store/factory was open. It was.

In a few minutes we had conducted self-studies on site and learned about the history and evolution of avarcas. We also ascended some steps to get a view of the production site. It was only us on the ledge, looking out over an summer-empty facility.

After the visit (there was a shop there too) we headed over to another shoe outlet nearby to continue the search for footwear. My own search ended here, since the other shops were dominated by female footwear. I know that the shoe industry means, and has meant, a lot to this island in many ways – especially when it comes to finances and employment. Around the year 1900 almost half of the Menorcan labour force were engaged in the footwear industry.

When I see avarcas these days I often come to think of the used tyres that started the whole thing. A smart, rural use of worn out tyres that eventually became an element in the fashion industry.

Bufador des Cap de Banyos – fläkt, skorsten eller blåshål?

Vi for iväg i bil längs västkusten på Menorca. Eller längs och längs, på de delar det var möjligt försökte vi följa kusten i alla fall. Det är ju en del av Menorcas charm att det inte går autostrador längs hela kusten, utan att kusten på de flesta ställen är orörd och ostörd. Pulsådern för Menorcas bilister är Me-1, den stora vägen från Maó till Ciutadella. Från denna väg går det sedan utstickare till valda delar, byar och kuststräckor. Men att kunna följa kusten medelst bil – nej, det är på de flesta ställen omöjligt (tack och lov).

Denna dag kuskade vi mellan Cala en Bosc i sydväst och Punta Nati i nordväst. Jag ville visa mitt resesällskap några ställen och vyer i trakterna kring Ciutadella. I höjd med Los Delfines fann vi en skylt som förklarade att det fanns en Bufador på platsen. Bufador låter nästan onomatopoetiskt, som något som puffar, huffar eller buffar eller på annat sätt vill förstöra mitt hus. Ett översättningsprogram föreslog fläkt, eller möjligen skorsten, som betydelse för ordet bufador (blåshålet i rubriken är mitt eget förslag). Oavsett ordval så är bufadoren en urholkning i berget från havet, som en tunnel, vilken sedan har ett utlopp i marken uppåt. Bufadoren bar här efternamnet des Cap de Banyos, vilket jag förstår markerar dess position. Logiskt sett (med min hjärnas mått mätt, i alla fall) borde denna position vara närmare havet än den är. När jag funderade över hur stora och långa håligheterna i berget under mig var vid bufadoren kom strax insikten om vilka oerhört eroderande krafter vatten och vind i samverkan har. Här hade jag havet under mig, bakom mig, bredvid mig. Dock inte över mig.

Bufadoren i Los Delfines strax nordväst om Ciutadella

Över mig? Jo, denna geologiska skapelse kan blåsiga dagar ge riktigt effektfulla upplevelser. Om vattnet och vinden ligger på i rätt riktning, så pressas vattnet genom tunneln för att slå mot klipporna under och tryckas upp genom håligheten i marken. Det kan bli som ett rök- eller ångmoln som sprutar upp ur hålet. I bufador-hänseende hade vi tur denna dag. Vinden friskade i rejält från havet, så våra förhoppningar ökade när vi närmade oss.

Närbild på bufadorhålet från ovan

Förhoppningarna kom dock på skam efter en stunds väntan. Visst, ett mäktigt rytande ljud återkom med jämna mellanrum när vattenmassorna spelade mot klipporna nedanför, men den visuella effekten uteblev. På film hördes rytandet, men vindarnas spel med mikrofonen dämpade effekten. Vi återvände till bilen en upplevelse och någon insikt rikare.

Bufadoren en blåsig dag (vilket tyvärr ger störningseffekter på ljudet).