Det lilla huset på Cala Mica

Under en vandring på Menorcas nordsida längs Camí de cavalls kom jag till Cala Mica & c:o. En liten klipp-grus-sandig strandbukt, mer populär för fiske än för bad. I höstbruset nu utsmyckad med slumpmässigt utplacerad drivved. Cala Mica är idylliskt placerat längs kusten (något annat vore väl en sensation för en havsstrand?) lite väster om Fornells och Cavalleria. Nåbar till fots även lite varmare dagar (med solhatt och -skydd, vägen är ganska oskuggad). Själv vandrade jag från Fornells och förlorade mig på vägen i pågående arkeologiska utgrävningar, romerska byruiner och en allmänt fantastisk utsikt, så jag har tyvärr ingen bättre uppfattning om vandringstiden. Nyfikenheten växte dock när jag från ovan beskådade bukten inför min vandring nedåt längs stigen.

Varför? När jag spanade ut över stranden i Cala Mica var det en sak som slog mig. Mitt på stranden stod ett hus, komplett med vilande tant i gungstol utanför. Saloondörrarna fladdrade för vinden och skrämde hästarna som stod bundna i väntan på sina ryttare. Michael Landon klev förstrött ut från banken intill med en säck i handen. Jag gnuggade ögonen för att renodla intrycken, det här var inte det lilla huset på prärien, det var det lilla huset på Cala Mica.

Okej, jag skenar kanske iväg lite. Stryk föregående stycke. Förutom huset (som förvisso inte stod mitt på stranden, men tillräckligt nära för att vara ”på”) och tanten (dock med ändalykten placerad på en vanlig bänk). Vilket härligt läge för ett sommarhus – de hus jag ser i liknande lägen tenderar att vara öde och förfallna.

Jag hinner fundera en kort stund på vatten- och strömförsörjningen för detta hus, innan min hand vinkar till kvinnan. Hon vinkar tillbaka, ler och önskar mig lycka till på min fortsatta vandring. Det är i alla fall så jag uppfattar hennes ansiktsuttryck på femtio meters avstånd. Jag tittar framåt och uppåt längs min planerade väg. Tryggheten sprider sig i kroppen när jag ser att Donkey Kong, eller möjligen King Kong, vakar över mina fortsatta steg.

Någon vecka senare bläddrar jag bland bostadsannonser. Och vad finner jag? Just detta hus på Cala Mica-stranden är till salu! Priset är dessutom kraftigt nedsatt. Från att ha kostat 8,5 miljoner kan jag nu få det för 7,5 – underbart!

Sedan insåg jag att priset var i euro. 7,5 miljoner euro. Lite saftigt för ett litet hus, kan jag tycka. Okej, jag skulle få med 118 hektar mark och några byggnader till på köpet, men ändå. Min dröm om det lilla huset på stranden i Cala Mica blev ganska kortvarig.

Det lilla huset från en annan sajt och från en annan vy. Och till en annan plånbok.

Cova d’en Xoroi

Jag kan ha svårt för massturism, allmänna trender och allt som ger någon form av flockbeteende. Just därför passar Menorca mig perfekt. Men även på en Menorcaskala så finns det grader av turism, från unika platser till de ställen som nästan alla turister besöker. Jag undrar om inte (Sa) Cova d’en Xoroi kan vara det mest kända stället för turister på Menorca? Och nog är det därför jag själv hittills inte skrivit något inlägg om stället. Men det ändrar jag på nu, för bara utsikten är värd ett helt inlägg!

Vägen ner från ingången däruppe, fångad från en avsats längre ner i grottsystemet.

Xorois grotta, Sa Cova d’en Xoroi (där x uttalas som ch), är främst känt som en populär nattklubb. Ett fränt disco hade man sagt när jag var ung. På dagtid spatserar mängder av turister runt i grottorna, på kvällstid studerar besökarna solnedgången och på nätterna dansas det (antar jag). När jag skriver grottorna avser jag det system av sammanlänkade grottor som utgör etablissemanget. Det är inte i betydelsen orörda vattenurgröpta och droppstenstäta håligheter i berget, utan mer inredda utrymmen i berget. Men häftigt är det!

Panoramabild från en avsats i Cova d’en Xoroi.

Det sägs att Xoroi (som betyder enörad. En-örad. Alltså en man med ett öra, inte en rad av öar. Jösses vad svårt det var för mig att skriva och sedan läsa det) var en morisk sjöfarare, alternativt en turkisk pirat, som genom skeppsbrott eller av någon annan anledning kom från havet och hamnade på Menorca. Han höll sig undan lokalbefolkningen och gömde sig i en grotta på sydkusten. Människorna på gårdarna i närheten märkte med tiden hur mat och saker spårlöst började försvinna. Ingen hade dock någonsin sett gärningsmannen.

Plötsligt försvann en vacker flicka, enligt legenden kallad Flor d’Alaior, Alaiors blomma, från trakten. Hon förblev spårlöst försvunnen. Det var inte det sista mysteriet som skulle hovra över trakten – snart började ännu fler djur, grejer och livsmedel försvinna. Detta skedde fortsatt utan spår och till den grad att det med åren blev ett normaltillstånd. Var det en förbannelse? Var det naturen som tog sin andel? Ingen visste säkert, och ryktena frodades och spred sig ungefär som på Twitter idag.

Åren gick och traktens förbannelse fortsatte. Så kom en vinterdag då snön plötsligt föll över Menorca i mängder. Detta var mycket ovanligt, men innebar en förändring som snart skulle ge lokalbefolkningen viss sinnesro. I samband med att ytterligare saker försvann fick byborna nu upp ett spår: fotavtryck i snön från vad som måste vara tjuven! De beväpnade sig och följde spåren, vilka ledde till en grotta belägen i Cala en Porters östra klippsida. Om tjuven befann sig i denna grotta skulle rättvisa snart vara skipad! De stormade grottan, och fann till sin förvåning inte bara illgärningsmannen Xoroi, utan även en familj bestående av den sedan länge försvunna flickan Flor d’Alaior och tre barn. Flickan sades ha blivit förälskad i sin kidnappare, trots att hon skulle ha gift sig med en annan man några dagar efter hon förts bort. Oavsett situationen var all uppmärksamhet fäst på Xoroi, som insåg att spelet var förlorat. Han kastade sig ut från klipporna och ner i havet, snart följd av sin äldste son. Vågorna slöt sig över dem, och Xorois mysterium är än idag olöst. Vem var han, vad var motivet? Historien ger oss inga svar, annat än att kvinnan och de två återstående barnen flyttade till Alaior. Det sägs att det än idag finns många invånare i Alaior med rak blodslinje till Xoroi, så legenden och mysteriet lever genom detta släktskap vidare i allra högsta grad.

Dramatiska och branta klippor sedda från olika ställen i Cova d’en Xoroi.
Det är inte utan att man undrar vart Xoroi tog vägen…

Hur ser då detta ställe ut idag? Det är som jag nämnt en nattklubb, som funnits i över femtio år. Befinner du dig i Cala en Porter på sydkusten är det lätt att hitta. Cova d’en Xoroi ligger i en av klipporna som omgärdar stranden i Cala en Porter. Det är en stor turistattraktion, så det är tydligt skyltat. Parkering finns precis utanför ingången om du kommer med bil (eller turistbuss). Entréavgiften varierar beroende på vilken tid på dygnet du är här. Dagtid är klart enklast för ett besök, om du inte är sugen på party och dans. Entrén är 10 € per vuxen mellan 11:30 – 17:00, vilket inkluderar en soft drink (och definitionen av soft drink är jag osäker på: för mig blev det en läsk, för en annan ett glas rosé). Barn 2 – 11 år betalar 6 € för entré och soft drink (vatten, läsk eller juice, hoppas jag). Sedan brukar det finnas andra paket, som 1 vuxen plus 2 barn och en dricka under kortare tid mitt på dagen för 10 €, men där drar jag gränsen för mitt eget intresse.

Eftermiddagar och kvällar är en helt annan historia med entré, beroende på bland annat dag och typ av arrangemang. Lägg till 4-5 € per person för tidig kväll och dubbla entrén sen kväll/natt vid klubbarrangemang så tror jag du hamnar ganska nära. Kolla hemsidan https://www.covadenxoroi.com/en för priser och specifika arrangemang. Om jag i min ålder hade haft dansskorna kvar hade jag kanske kunnat utveckla detta ytterligare, men tyvärr. Nattklubben är i alla fall känd som en av hela Medelhavets häftigaste!

En turistshop finns innanför entrén. Turister bussas hit i mängder (med Menorcamått mätt, då) av bland annat charterbolag, så en shop är en väntad syn. Själv älskar jag att titta på souvenirer, böcker och prylar oavsett hur många gånger jag sett dem förut, så jag klagar inte. Sedan börjar vandringen i grottsystemet.

Toaletterna är en upplevelse i sig. Eller vad sägs om denna utsikt:

Vän av ordning observerar förstås att jag inte bara fotograferat på herrarnas toalett (fotografera på toalett? Fy!), utan på båda toaletterna. Dubbelt fy, och jättestort förlåt. Men jag gör allt för att dokumentera till den här bloggen.

Ett besök här betraktas säkert som ett måste för Menorcaresenärer, på den punkten får även jag ge mig. Det är vackert, det är intressant om än turisttätt. Det var trots allt bättre förr, när jag fick vara ensam i grottan. Eller då jag fortfarande hade två öron. Arrrrrrrr.

Naveta des Tudons – Europas äldsta byggnad?

Vad är det som är hårt som sten, gammalt som gatan och som rymt mer än hundra människor och ett otal prylar?
Jag gissar att du förstått att det är någonting på Menorca, i alla fall…

Jag sitter och sliter med ett annat inlägg som tagit mig ungefär sjuhundra år att skriva och informationssöka för. Medan jag väntar på att alla saker där ska falla på plats kan jag väl lägga upp lite andra inlägg; arkitektur, kanske? Menorca vimlar av intressant arkitektur med influenser från så många epoker och kulturer. Och… ska jag avgränsa mig lite idag – vad passar bättre än något som är helt unikt? En episk fanfar (eller två) senare ger jag er: Europas äldsta byggnad! Den är äldst i Europa i hela världen.

Tatadadaaa tadaadaadadaaa! Är det en fågel? Är det ett flygplan? Är det stålmannen? Nej, det är en båt!
Vem säger förresten stålmannen i dagens anglifierade omvärld? Kanske bara jag.

Jag tillåter mig i den här bloggen att vara 100% Menorcasubjektiv, så Naveta des Tudons är för mig den självklara innehavaren av titeln Europas äldsta byggnad. Någon tvivlande röst kan kanske höras någonstans, men jag väljer att inte lyssna. I princip alla källor jag helt partiskt valt ut håller med mig.

Naveta des Tudons syns tydligt, både från denna grusväg och från motorvägen.
Dottern är mycket äldre nu, och jag har mycket snyggare huvudbonader. Navetan är dock sig lik.

Byggnad innebär i detta fall ett begravnings…hus (jag skriver inte megalitisk gravkammare, och benhus låter för läskigt) som blivit något av en symbol för Menorca. Den finns avbildad på många ställen, i böcker, på tavlor och kartor. Navetan i olja, navetan i vattenfärg, navetan i alabaster, trä och metall. Modeller och målningar i mängd, i varje turistaffär. Det är ungefär som Parthenon i Aten eller Colosseum i Rom (jaja, kanske inte riktigt lika känt, då…).

Naveta betyder liten båt på katalanska/menorquí, och en uppochnervänd liten båt är just vad det är till formen. Om än av sten. Es Tudons är namnet på platsen (jag vet inte om jag ens kan kalla det orten) närmast stenbåten. Tudon betyder för övrigt duva.

Två unga intressenter dokumenterar Europas äldsta byggnad. Det lilla glappet ovanför den stora stenen över ingången ska symbolisera den saknade stenen enligt texten nedan. Jag misstänker att restaureringen av Naveta des Tudons ca 1960 lett till att glappet blivit lite mindre än vad som kan skådas på tidiga teckningar.

Den lokala legenden säger att två jättepojkar (alltså jättar som var pojkar, hur det än nu låter) tävlade om en flickas gunst. Har vi hört den förr? Gissa fortsättningen: jodå, likt de flesta sagor kunde hon inte välja mellan dem, så de fick tävla. En av pojkarna skulle bygga en båt av sten, den andre skulle gräva en brunn och hitta vatten. Den som först blev klar med sitt uppdrag fick gifta sig med flickan.

Pojken som skulle bygga gick varje dag iväg till ett stenbrott för att hugga ut, slipa och forma stenar till sin byggnad. Dag efter dag släpade han fina stenar till sitt bygge. Han passerade brunnen på vägen mellan bygget och stenbrottet och såg hur brunnen blev djupare och djupare. Varje gång frågade han hur letandet efter vatten fortskred och fick negativa svar.

Så kom dagen då stenhuggarpojken äntligen formade sin sista sten. Han skyndade tillbaka till byggnaden för att slutföra den, men bestämde sig för att triumfatoriskt presentera detta faktum för brunnsborraren. När han tittade ner i brunnen såg han inte rivalen, men ropade sin fråga. Längst nerifrån brunnen hörde han:

-Jag har hittat vatten! Äntligen! Jaaaaa

Brunnpojken hade hunnit före. Förblindad av svartsjuka från förlusten tittade stenhuggaren på den stora sten han höll i handen. I raseri kastade han ner stenen i brunnen och dödade sin rival.

Nästa dag hittades den döde pojken i brunnen. Stenhuggarpojken blev medveten om sitt illdåd, flydde och sågs aldrig till igen – och detta är anledningen till att Naveta des Tudons än idag saknar ett enda stenblock i sin konstruktion. Och det blir väl mer spännande om vi tror på denna legend? Ja, det blir jätte-spännande… Navetan finns bevisligen där, brunnen ska också finnas i närområdet (jag har dock inte sett den själv, jag fick höra talas om historien för sent för att leta rätt på den när jag var där). Brunnen ska finnas mellan Ses Arenes, Son Quart and Ses Angoixes på kartan – och självklart ska jag försöka leta rätt på den nästa gång jag är där! Den ska ha någon form av spiralmönster, som jag självfallet ser som ett bevis för att den är borrad av en jätte.

Öppningen till byggnaden är avspärrad med ett galler, för både besökarnas och byggnadens säkerhet. En tydlig skylt förklarar också att det är förbjudet att klättra på byggnaden.

Naveta des Tudons är byggd i två plan, en stor kammare och ett övre plan. Precis som de karakteristiska stenmurarna och boskapshusen på fälten är den konstruerad utan murbruk. Trots sin relativa litenhet är det en imponerande konstruktion, där långa stenar som utgör golvet till övervåningen samsas med vanliga väggstenar. En våning har använts för benresterna, den andra för… ska vi säga förvaring av de begravna innan de flyttats till benvåningen? Torkning av kroppar låter kanske för rakt på sak!

Med kameran instoppad innanför gallret i den första dörren: Den andra dörren in till det inre. Åt sidan går en liten passage med anslutning till den övre våningen.

Över hundra personer har fått sin sista vila i den lilla stenbåten tillsammans med mängder av personliga föremål i brons och ben. Flera av dessa (föremålen, inte personerna!) kan idag beskådas på Museu de Menorca i Maó.

Naveta des Tudons användes runt 1200 – 750 f Kr. Konstruktionen (som stenhuggarjätten utförde, eller hur?) kan dock vara betydligt äldre än så. Den mäter 13,6 x 6,4 meter och är efter restaureringen 4,5 meter hög. Den kan ursprungligen ha varit upp till 6 meter hög, restaureringsbehoven var som tydligast i de högre regionerna, varför det kan råda viss osäkerhet om den exakta höjden när det begav sig. Med tanke på måtten är ingången väldigt liten, dryga 60 x 70 cm. Jag kan tänka mig att det var lite omständligt att ta sig in och ut med kvarlevor och tillhörigheter…

Muren som omgärdar byggnaden idag byggdes som skydd när restaureringen ägde rum.

Hur hittar du hit? Naveta des Tudons ligger nästan längst västerut på Menorca, utefter den stora vägen Me-1 cirka fem kilometer öster om Ciutadella (vid 40-kilometersskylten på Me-1). Det är tydligt skyltat och det finns en parkering, en grind och en liten stuga där entrébiljetter säljs. Parkeringen är gratis, entrén betingar 2 € som standard (dock har jag för mig att måndagar innebär fritt inträde, liksom lågsäsongen november-påsk). Pensionärer och ungdomar klarar sig med 1,20 € och barn under 8 år knatar in gratis. Knatar? Ja, det är en femminuters promenad till själva navetan. Heta dagar är promenaden jobbigare än vad man tror, så vatten och solskydd är alltid på sin plats. Tar du skydd bland träd och buskar stöter du nog på fler levande varelser som tar siesta.

Es Tudons är inte stort, men har många invånare om individerna av typen ovan räknas.

Naveta des Tudons är en plats som är klart värd ett besök för Menorcaresenären. Mina barn kanske inte var överlyckliga över ett besök till ”ännu en stenhög”, men själva navetan var spännande att kika in i och fotografera. Krydda detta med en legend om jättar och locka med att besöket lugnt klaras av på kortare tid än en timme, så kan du sitta lugnt i… navetan.

Camí de Cavalls: Cala Morell – Puta Nati, med lite extra om Cala Morell

I ett tidigare inlägg avverkade jag en sträcka på Camí de Cavalls österut från Cala Morell. Jag har ju förklarat vad jag känner för Camí de Cavalls; det måste vara kärlek – ja, eventuellt. Nu utgår jag från exakt samma startpunkt, men drar västerut mot Punta Nati längs nordvästra Menorcas dramatiska klippor. Förhoppningsvis har jag sett till att jag har tid till några små utflykter, för längs denna väg finns en del att se!

Högt över havet

Från samma skylt som senast tänker jag nu istället ta mig genom bebyggelsen i Cala Morell. Jag står i änden av Carrer de s’Auriga och vandrar västerut. Eftersom jag varit i Cala Morell förut, vet jag från första steget att jag måste ta en liten utflykt. Jag vill ut till bergskammens ände på den östra sidan av Cala Morell med avsikt att kolla en utsikt. Insikt: jag har sett den förut – kanske har du gjort det också (jag har publicerat en bild i ett tidigare inlägg om CdC: Cala Morell – Algaiarens), men den tål att ses igen. Och igen.

Och säkert ytterligare en gång. Vid triangelkorsningen efter något hundratal meter viker jag därför av snett åt höger (eller rakt, beroende på mitt lokalsinnes skick) istället för att följa CdC till vänster. När jag går genom Cala Morells bebyggelse drar jag mig också till minnes att detta område är ett av de arkeologiskt mest intressanta på Menorca. Jag kommer snart passera två av skälen till detta. Vid utsiktsplatsen på Cala Morells östra spets (Punta de Llevant de Cala Morell) når jag det första; Poblat des Coll de Cala Morell. Det betyder något i stil med staden vid Cala Morells hals, vilket beskriver läget på den utskjutande klippudden. Staden, byn, eller vad man vill kalla det var bebodd under bronsåldern (ca 1600 – 1200 f Kr) och har grävts ut av arkeologer under det senaste decenniet.

Denna boplats bestod av 13 naviformer, båtformade hus, med invånare som sysslade med spannmålsodling och boskapsavel. Basen för en kvarn och även benrester från framför allt nötkreatur, men även från getter, får och grisar har hittats här – dock inte en enda kvarlämning från fisk eller skaldjur (vilket är intressant i sig, och något som noterats på många liknande platser – en befolkning som levde vid kusten på en ö – åt de inget alls från havet?). Två utgrävda försänkningar i den norra delen av området har fungerat som regnvattenuppsamlingar. Dock har inga spår av fiskeri eller handel hittats, varför valdes då just denna boplats vid havet? Troligen för att boplatsen var lättförsvarad, med branta klippor åt de flesta håll utom det sydöstra. Åt detta håll byggde de därför en försvarsmur. Prioriteringarna verkar ha varit tydliga; en plats vid kusten som gav mer säkerhet och enskildhet gick före bättre odlingsförutsättningar på den mer bördiga marken i det inre av ön.

Från denna plats, vad är det vi har förmånen att blicka ut över, geologiskt sett? Här möts två perioder med långt över 100 miljoner års tidsavstånd, Jura och Neogen, i en kamp om vilken som lämnat mäktigast och vackrast avtryck. Jura anfaller från den norra sidan med vitgrå dolomit (kalksten + magnesium, typ), medan Neogen mönstrar trupper i form av sandsten och blandade stenar på den södra sidan. I mitten står så Cala Morell och tvekar över sitt domslut, och vi kan från vilket håll vi vill beundra skönheten i denna pausade batalj.

Skillnaden i färg mellan klippsidorna vid Cala Morell syns tydligt. Den norra sidan till höger i bild, den södra till vänster.

Denna dag är lite för solig och varm för att mitt bronsåldersbesök ska bli av längre karaktär. Jag återvänder till asfalten. Tillbaka vid triangelkorsningen följer jag åter Camí de Cavalls-tejpbitarna. På vägen (Via Lactia) ser jag snart många markerade parkeringsplatser, men inga bilar. Allt är lugnt och märkligt tyst – det säger jag oavsett om det är i mitten på juni eller september. Parkeringarna längs vägen är egentligen det enda som vittnar om större mänsklig närvaro här under andra månader. Husen verkar vara ganska moderna och många trädgårdar får mig att stanna till en stund i beundran. Jag fortsätter till rondellen, där jag viker ner till höger på Carrer Lira. Här ser jag på min vänstra sida Necropolis de Cala Morells grottor, eller Coves de Cala Morell som CdC-skylten kallar dem.

Denna dödsstad består av 17 grottor som användes som begravningsplatser fram till 200-talet e Kr. En av grottorna (nummer 9) användes även som sommarbostad för något hundratal år sedan, med utekök och allt. Frågar ni mig, tycker jag det låter som ett bra upplägg för en skräckfilm…

Efter grottorna delar sig vägen i två. Har jag tid kan jag följa Carrer Orio till höger ner till Cala Morells inre för att besöka udden med elefantklippan. Men just idag knatar jag vidare vänster och uppåt. När vägen kröker sig ser jag hur CdC-skyltarna vägleder mig ut i terrängen.

Vill jag inte jaga längs CdC direkt finns här också, längre bort längs Carrer Lira, möjlighet till utsikt från andra sidan Cala Morell. Jag skyndar ut längs vägen, bara för att få se elefantklippan från andra hållet.

Tillbaka vid CdC ger jag mig sedan ut i terrängen för att vara säker på att hinna fram till Punta Nati till solnedgången. Stigen jag vandrar löper längs baksidorna på bostadshusen i några hundra meter innan den vid kusten viker av rakt västerut. Här börjar en knapp kilometers härlig kustvandring, med Menorcagrindar, staket, klippor, träd och mycket annat som gör upplevelsen rikare.

Snart lämnar jag kusten och beger mig…

Bort emot land

Jag upplever snart en vanlig syn i det rurala Menorca: en pont de bestiar. Dessa, ofta i spiralmönster, sinnrikt kallmurade stenbyggnader fungerar som skydd mot såväl sol som regn för boskapen på ön.

Stämmer frekvensen så räcker de fram

Några hundra meter senare möter jag några fler vägar, och här börjar jag ana några byggnader. Jag hör något som surrar i luften och inser att jag vandrar bredvid en anläggning som tillhör en modellflygklubb. Ett par små flygplan kretsar över mitt huvud och vänder åter till klubbens område. En grupp män står och pillar på modellflygplan och byter sändarkristaller och frekvenser i sina radiostyrningsapparater. Jaja, det sista har jag nog hittat på, men vad gör jag inte för att behålla temat i mina rubriker?

Jag stegar vidare, vägen vindlar vidare och snart känner jag att vägen börjar jaga kusten igen. Några får spatserar lugnt bland klipporna vid havet. Ett bröl följs av ett annat bröl, det sista mitt eget. Jag blir glad när jag får (hah!) respons från ett förvånat får något hundratal meter bort. Konversationen går trögt, och både jag och fåret tröttnar snart. Jag blickar vidare västerut.

Brölduellen utspelade sig här. Jodå, fåret finns med, framför skuggan längst till vänster vid klippkanten.

I fjärran anar jag nu en fyr, fyren vid Punta Nati. Jag skyndar vidare, och passerar snart minnesmärket över den huvudsakliga anledningen till fyrbygget; röset och korset som hedrar de omkomna på ångfartyget Général Chanzy. Nu är fyren tydligare, och jag ser att jag måste ta mig runt ett par vikar innan jag är framme. Med det tydliga målet i sikte går det snabbt, via några avfärder inåt land.

Plus når minus och lyckan är gjord

Jag når vägen till Punta Nati några hundra meter från fyren. Jag är i god tid innan solnedgången, och jag har tid att besöka fyren och dess närområde en stund innan min kamera kommer gå varm(-are). Nästa sektion av Camí de Cavalls börjar annars på den andra sidan av vägen mot Punta Nati.

Vandringen hit har inte varit speciellt krävande, totalt har dess dryga 8 km sedan start gått via vägar och bra stigar och gett mig en oslagbar överblick över den norra sidans karga kustlandskap. Det är den stora behållningen från dagens sträcka. Nu ska jag bara hinna med att titta ner i bunkrarna vid Punta Nati innan solen går ner… solnedgången är en oförglömlig upplevelse här.

Sanna mina ord

Castell de Santa Àgueda

Midsommardagen detta år gjorde vi en utflykt med mycket mer innehåll än vi först föreställt oss. Jag hade målet klart för mig: Castell de Santa Àgueda, ett slottsområde på Menorcas tredje högsta berg (efter El Toro med alla master och S’Enclusa med den övergivna amerikanska militärbasen). Berget ligger strax utanför Ferreries, och tydliga rosa skyltar visar nuförtiden avfarten från Me-1 på höger sida om du åker från Ferreries mot Ciutadella. Vi följde vägen, som så småningom tog oss fram till en liten korsning med ytterligare en rosa skylt. Den markerade vårt första stopp. Mellan två höjder på berget i fjärran kunde jag skymta en stor fågel svävande i luften. Jag lyckades få med den på bild, och hoppades det var ett gott tecken inför vår vandring.

Startpunkten för vandringen – tillika platsen där vi parkerade bilen.

Vi skulle här ta oss upp till 264 meters höjd över havet, en promenad som skulle vara en dryg kilometer från denna närmaste möjliga plats att parkera bilen på från Santa Àgueda sett. Den minimala parkeringsplatsen, med plats för kanske fyra bilar om alla är snälla och parkerar optimalt längs vägen, låg invid en liten övergiven byggnad som en gång i tiden varit en bondskola.

Med parkerad bil, bra promenadskor och vatten i flaskorna travade vi iväg mot ett berg, en slottsruin och en trevlig överraskning!

Promenaden gick till en början mellan lummiga träd. Efter några krökar och backar plattade terrängen ut sig en stund, och träden blev lägre och ersattes till slut av buskage.

Ju längre vi kom, desto mer såg vi av berget framför oss. Vägen blev mer spännande för varje steg, den förvandlades från en stig till mer av en stenväg. Och efter ett tag såg vi något märkligt vid sidan av vägen. Vill du som läsare och potentiell vandrare ha den upptäckten sparad, så tänker jag inte avslöja den i text och bild här. Men är du nyfiken kan du här titta på filmklippet jag spelade in på vägen ner.

Överraskningen på vägen till Santa Àgueda

Snart var vi framme vid utsidan av slottsområdet. Vägen vred och vände sig längs branten, och snart kantade berget och en stenmur vägen på vår vänstra sida. Vi vandrade längs den månghundraårigt gamla vägen, med intakta gatstenar och allt (mäktigt!), rundade något hörn till och insåg att vi nu var framme vid Castell de Santa Àgueda.

Detta kastell var Abu Umar ibn Saïds sista tillflykt på Menorca. År 1282 hade han övertagit öns styre, muslimskt sedan år 903. Trots tidigare kontroverser och strider mellan religioner bör han ha varit omedveten om att Menorcas (eller Menúrkas) muslimska styres dagar var räknade. Kung Alfons III av Aragon skulle om några år bulla upp styrkor i Salou utanför Barcelona och bege sig över havet.

Från denna period finns inte många byggnader kvar, denna plats är unik för Menorca. Det arv som främst lever finns i form av ortsnamn eller delar av namn. Exempelvis Bini- (betyder son) och Al- är vanliga inledande ord i orts- eller platsnamn (jag kommer själv direkt att tänka på Binissafúller, Binibequer, Binifadet, Alaior, Alcalfar, Algendar och Algaiarens). Mina etymologiska exkursioner slutar dock här, eftersom jag känner att jag inte ens kan ge en bra förklaring till det första namn jag kom på (Binissafúller blir ”son till ett löv” – för övrigt en trevlig variant av ett uttryck som hade kunnat bytas till något mycket värre…).

Tidigt i januari 1287 anlände så Alfons III till Menorca. Den 17 januari började striderna, och Abu Umar ibn Saïd flydde till Santa Àgueda med sina återstående trupper. Några dagar senare gav de upp, och skrev under San Agayz-fördraget. Varför nämner jag ens detta fördrag? Jo, San Agayz är en katalansk tolkning av ett arabiskt tidigare namn på denna plats, som i förlängningen omvandlats till dagens Santa Àgueda.

Undertecknandet av fördraget gav honom fri lejd till Nordafrika i utbyte mot Menorca. Skeppet de avseglade med nådde dock aldrig fram, det förliste i en storm utan att några överlevande kunde hittas.

Denna historieskrivning speglar en del av Menorcas konflikter genom tiderna. Att på berget Santa Àgueda få studera ruinerna som spelat en så stor roll i ett religionsskifte på ön ger helt nya och djupare nyanser till de murar, torn, byggnader, stenhögar och fruktträdgårdar som återfinns här.

Vandringen runt berget med dess olika befästningsdelar blir mycket mer intressant med dessa kunskaper i huvudet. Både utsikten och kastellets tidigare betydelse gör denna vandringsupplevelse komplett, och den är ett utmärkt komplement till lata dagar vid stränder och bassänger!

Punta Nati – en fyr med dramatisk historia, bunkrar, bufador och Camí de Cavalls

Jag samlar på besök vid Menorcas fyrar. Två mindre tillgängliga återstår, en på militärt område och en på ön Illa de l’Aire utanför Punta Prima (vid den sistnämnda har jag gjort ett försök – det slutade med en vält kajak, ofrivilligt havsbad och en spännande jakt på delar av min packning guppande i halvmeterhöga vågor). Den första fyr jag besökte på Menorca var den vid Punta Nati, och hit har jag återvänt flera gånger.

Vid en första anblick ser fyren (och landskapet runtomkring) ganska slätstruket ut i jämförelse med andra fyrar – och till kvällen börjar det blåsa gaaanska kallt här. Så varför har jag återvänt? Jo:

På den raka promenaden från parkeringen till fyren lade jag märke till något välbekant: skyltar som markerade en sträckning av Camí de Cavalls. Denna fantastiska vandrings-, ridnings- och cykelled kan få mig att åka vart som helst (detta beslut underlättas ju i och för sig av att alla dessa ställen ligger på Menorca…).
Gamla, udda byggnader som ser häftiga ut vill jag gärna läsa in mig lite på och besöka igen. Och här fanns alldeles öster om fyrbyggnaden några bunkerliknande konstruktioner som min fantasi fattade tycke för.
Bufador de Son Salomó: ännu ett exempel på dessa blåshål till bufadorer. En stormig dag vill jag åka hit och se hur vattnet sprutar rakt upp ur det stora hål (10-12 meter brett, 38 meter djupt) som havet grävt in under marken ca femhundra meter sydväst om fyren (men närmare från parkeringen). Hittills har jag inte lyckats göra annat än att höra havets dån nedanför mig. Och sträcka ut kameran för att försöka filma ner i hålet, utan att riktigt fånga det. Det känns för farligt att gå närmare hålet!
Minnesmärket över ångfartyget Général Chanzy en bit österut . Ett stenröse, ett kors, en mycket kortfattad och sliten skylt. Varför är detta intressant? Jo, detta beskriver i stort fyrens historia och uppkomst.
Solnedgången, ren och skär världsklass i skymningen. Och också ett av få tillfällen det på denna ö kan finnas behov av en vintergarderob sommartid. Brrrrr.

Snart går solen ner, hitta en bra utsikt snabbt!

Bufadoren Son Salomó nära Punta Nati. Någon gång ska det väl blåsa tillräckligt här?

Fyrområdet vid Punta Nati är väldigt platt (gissa varför jag skrev slätstruket förut? Dubbla meningar!). Vägen dit från Ciutadella börjar lite mer backigt (med betoning på lite) och lite mer slingrande än de raka vägsträckor mellan karakteristiska menorkinska kallmurar som till slut leder genom landskapet, mellan hus, bondgårdar och solcellsfarmer (lyckas du få en skymt över den högsta muren med taggtråd och övervakningskameror? Det fick jag från en cykel!) fram till fyren. Kallmur hoppas jag är den korrekta svenska benämningen på murarna som här byggs utan murbruk, på engelska dry stone walls. Kan något vara både kallt och torrt samtidigt? Champagne, förvisso, så varför inte murar.

Olika turer hit bjuder på olika utsikter och olika gäster. Genom åren har jag, utöver allehanda turister, stött på några andra kompisar längs vägen:

Men åter till fyren och dess dramatiska historia:

Denna del av Menorca är en av de mest vindutsatta. Detta gäller både till land och till havs. Den fruktade tramontanavinden från norr härjar fritt och möter andra vindar, vilket i kombination med mörker, ödslighet och farliga klippor och skär gjort detta till en väldigt farlig plats för båtar att befinna sig på. Om något strular eller går sönder är båten helt i händerna på elementen.

Detta kan sluta i tragedi, vilket hände en tidig februarimorgon 1910 (många källor säger den 10:e, andra källor som verkar mer detaljerade pekar ut den 9 februari med ett mer exakt klockslag: 05:00). Det franska ångfartyget Général Chanzy var på väg från Marseilles till Alger när väldiga problem uppstod. Fartyget tappade styrförmågan och delades itu mot klipporna öster om Punta Nati. När ångpannorna kom i kontakt med vattnet exploderade de, och fartyget slets i bitar. Minst 156 personer miste livet i katastrofen, en enda ung man överlevde. Han lyckades gömma sig i en grotta, för att något dygn senare när vinden avtagit med stor möda klättra uppför klipporna och stappla vidare till bondgården Son Escudero (titta på en karta, trakten var som sagt ganska öde). Här fick han hjälp och kunde berätta sin och fartygets historia. Utan hans vittnesmål hade haveriet än idag kunnat vara höljt i dunkel – och fyren hade kanske inte alls stått här.

Här reagerade nämligen Frankrike och började pressa Spanien att bygga en fyr vid detta olycksdrabbade område. Menorcas styre ville också ha en fyr på plats, och till slut gav den spanska regeringen med sig och tilldelade medel för uppförandet av fyren vid Punta Nati. Den 5 juli 1912 började bygget, och i september 1913 togs fyren i drift.

Ett minnesmärke i form av ett stenröse med ett kors hedrar idag de omkomna på Général Chanzy. Detta röse finns en bit – någon kilometer om mitt minne inte sviker mig – öster om fyren och nås enklast via Camí de Cavalls.

Underbar utsikt, men farliga vatten för båtar

Vid ett besök här: ta med lite varma kläder, framför allt vid senare timslag. Parkeringen ligger en bit innan fyren, så var förberedd på en promenad. Inga faciliteter finns på platsen – så ta med vatten och något att äta. Vägen ut är ganska smal, har två cykelbanor vid sidan och går mellan murar, så planera framåt och försök hitta bra platser för eventuella möten i trafiken!

För enbart sevärdhetsintresserade tackar jag för denna gång, för här följer en kort excess i militärnörderi. Så; vad gör det jag tidigare kallade bunkrarna här? Under andra världskriget upprättades på denna plats en liten anläggning för att skydda ön från eventuella anfall eller invasioner. Med tanke på vilka svårigheter den överlevande från Général Chanzy hade att ta sig upp från havet är detta kanske inte en idealisk plats för fientliga landstigningar – men trakten är å andra sidan öde och risken för upptäckt kanske var lägre, givet att landstigningsresurserna fanns på plats.

Här vid Punta Nati byggdes i alla fall avskjutningsplatser för 3 stycken 155 mm haubitsar, två maskingevärsbon och någon liten ammunitionsförvaring samt ledningsplats. Och det är dessa byggnader vi ser återstoden av. Bunkrarna med större gluggar var ämnade för maskingevären, de fyrkantiga lite pyramidala byggnaderna var för artilleriets haubitspjäser. Och med de följande bilderna som illustration är denna korta, men för platsen relevanta, promenad genom militarian avslutad. Höger-vänster om!

Camí de Cavalls: Cala Morell – Algaiarens

Cala Morell har jag besökt några gånger förut. Den första gången var jag nere i själva viken för en promenad ut till klipporna, och speciellt den stenformation som kallas elefanten, Roca de l’Elefant. Denna jätte vaktar tillsammans med övriga klippor mynningen till Cala Morell, där de båda geologiska zonerna Menorca är uppdelat i (syd och nord) möts. Detta möte har gett upphov till en mängd bergskrockar, med formationer och grottor till följd, vilket ger Cala Morell dess rustika och uthuggna karakteristik. Jag besökte också Necropolis de Cala Morell, ett område med begravningsgrottor från den talayotiska och post-talayiotiska perioden (Menorcas och Balearernas ungefärliga motsvarighet till järnåldern och tiden därefter). Efter vägen passerat grottorna delade sig vägen åt höger mot viken och uppåt berget åt vänster. Denna väg tilldrog sig mitt största intresse, eftersom jag såg Camí de Cavalls-skyltar där – därför blev det denna sträcka och bergssida jag beundrade utsikten från denna första gång.

En grotta ur Necropolis de Cala Morells samling

Nästa gång jag besökte Cala Morell var jag lite mer utforskande. Jag valde istället att åka till vikens andra bergssida – och vilken utsikt jag fann där! Hela inloppet, elefanten, havet – det var obeskrivligt.

Vy över Cala Morell, elefant på udde inkluderad.

Och tog jag mig ett par hundra meter österut så fanns det lika mycket att se åt den kanten. Och där hittade jag dessutom ett par Camí de Cavalls-skyltar till. Det var med start på detta ställe och en liten sträcka österut (ca 5 km) jag nyss färdades till fots.

Här viker vi av från Camí de Cavalls färd längs bebyggelsegator ut i den karga naturen

Vandringen var ganska lätt. Till en början vek CdC av inåt landet, och havsutsikten fick vänta. Den rödbruna leran på stigen var torr i solen, och gav avtryck via färgskiftningar på mina skor (som vanligt). Snart var jag framme vid en mystisk stenkonstruktion, och tack vare en förklarande skylt insåg jag att detta var en sinnrik vattenreservoar.

Vattenreservoaren med lutande uppsamlingsgolv och cistern under jord

Promenaden gick vidare, och efter ett tag började ett par vikar skymta i fjärran.

Äntligen möter vi havet igen!

Vägen vek av och började luta nedåt längs den närmaste viken. Ett menorkinskt staket skyddade mig från viken på min vänstra sida när jag påbörjat min nedstigning mellan stora stenblock mot Ses Fontanelles (vad kan det betyda, fontanellerna?).

Vägen till Ses Fontanelles
Snart framme i Ses Fontanelles!

Ett par gamla småhus kantade vägen ner till vikens inre, och jag måste säga att jag blev lite besviken när den innersta delen av viken visade sig vara en betongramp för isättning av båtar. Men vad kan jag begära av en vik som uppenbart varit ett fiskeläge? På betongrampen låg en bra bit ovanför vattenytan något hundratal decimeterstora maneter och kämpade i solen mot detta för vattenvarelser onaturliga material. På andra sidan muren som markerade rampens slut fanns sand och klippor, där hade maneterna klarat sig bättre – jag såg inga alls.

Efter Ses Fontanelles drog CdC iväg inåt landet igen. Jag följde en bred väg, och ju längre jag nådde, desto mer förvånade blev människorna jag mötte av mina hälsningsfraser. Det är fullkomligt naturligt för mig att hälsa på de personer som korsar min vandringsväg, men då brukar det vara minst några kilometer till civilisationen. Efter ett tag visade det sig att jag befann mig väldigt nära parkeringsplatsen till Algaiarens, så det kan förklara förvåningen. Jag slutade hälsa här, eftersom det skulle känts pinsamt att ropa glatt till alla dussin badsugna människor jag stötte på…

Jag fortsatte fram ett par hundra meter till stranden i Algaiarens för en paus innan jag vände tillbaka. Stranden var fin, och kan vara ett självklart framtida mål för en badutflykt, speciellt med parkeringsmöjligheter så nära. Efter en stunds vila packade jag ihop och begav mig tillbaka till Cala Morell. Vägen åter var minst lika vacker, och en intressant bit av Camí de Cavalls kunde bockas av.

Målet för denna dag: stranden i Algaiarens

Utflyktstips för Menorcaresenären

Med förstagångsresenären i åtanke tänkte jag lite kort tipsa om utflykter att göra på Menorca. Jag paketerar dem så att flera mål kan vara möjliga att bocka av under en och samma bilresa. Mer fokus på information och tips, kanske lite färre bilder – men nu kör vi!

Som turist på Menorca, vad är det charterbolagen vill att du ska se? Att döma av deras utflyktsprogram är det följande:

Cova d’en Xoroi – grottsystemet som är en utsiktsplats och en nattklubb, komplett med en tragisk historia om en kärlekskrank pirat
Binibèquer Vell (Binibeca Vell) – den genuina vita fiskebyn med sina trånga gränder och obotliga charm. (Eller vänta, genuin? Jag menade arkitektritad på 1960-70-talet, men glöm att jag skrev det – det förstör ju lite av charmen)
Ferreries skofabriker, för historik och framför allt skoinköp
El Toro, Menorcas högsta berg, med utsikt över hela Menorca
Maó, huvudstaden, med gindestilleriet och en båttur i hamnen

Visst, charterbolagen har inte fel. Alla dessa utflyktsmål kan rekommenderas, framför allt Maó och El Toro. Och Cova d’en Xoroi brukar alla tids nog besöka. Men jag tänkte ge några andra förslag i paketform:

1: Es Mercadal-området. Hoppa in i bilen och åk hit! Själv håller jag alltid hastigheten på ön, men speciellt noggrann är jag vid trafikkamerorna runt Es Mercadal. Här finns flera möjliga och kombinerbara mål inom ett bra avstånd:

Platges de Fornells. Här finns möjlighet till bad vid stranden Cala Tirant. Även sköldpaddorna i våtmarken strax innanför stranden är värda ett besök. I Platges de Fornells finns också en av mina favoritrestauranger på ön: Café del Nord. Har jag tur kan jag här beställa den delikata fisken Cap Roig (jag tror den kallas röd skorpionfisk på svenska) från menyn, men detta beror på vad fiskmarknaden kunnat erbjuda på morgonen. Ser jag inte den på griffeltavlan så kan jag berätta för Paco vad jag gillar, så kommer han att rekommendera något (troligen en för mig okänd fisk), vad jag ska äta på den (till exempel: ”på den här fisken får du inte missa att äta kinderna!”) och hur (gissningsvis med kniv och gaffel). Fisk och skaldjur kan de på det här stället. Efter detta hade jag tagit bilen eller promenerat bortanför Café del Nord och bara insupit närheten till havet, drömt om att äga ett av husen här, tittat på fyren i fjärran (Far de Cavalleria) och beundrat havets spel mot klipporna. Området är fantastiskt, även om mina döttrar kanske skulle klaga på den ibland bristfälliga eller obefintliga mobiltäckningen.
Staden Fornells med sina fiskrestauranger och sitt försvarstorn är också mysig och väl värd ett besök om jag känner att jag har tid eller inte är mätt. Jag är ju ändå i närheten… och har jag gott om tid låter jag bilen stå och promenerar dit via stigen som är fortsättningen på vägen jag just vandrat längs kusten.
Och eftersom jag nu är i närheten av Es Mercadal så passar jag på att besöka och promenera i denna charmiga stad (som inte förvånande är en familjemedlems absoluta favoritstad på ön).
Sedan tar det mig knappt tio minuter att åka upp till El Toro, där jag kan studera hela Menorca för en stund, vandra runt i turistaffären eller ta en kaffe på serveringen.
Om tiden räcker till kan jag sedan korsa vägen Me1 och åka till Es Migjorn Gran söderut. Här kan jag promenera en stund och uppleva myset, lugnet och vardagen i en vanlig och vänlig liten stad på Menorca.

Lite blåsigt klipp med sköldpaddorna invid Cala Tirant

2: Ciutadella-trakten. Här skulle jag rekommendera:

Stenbrottet Líthica (Pedreres de s’Hostal). Här får jag både en vandring genom Menorcas flora och en mäktig upplevelse nere i ett stenbrott. Självklart undviker jag att gå vilse i stenlabyrinten där nere.
Cala Morell ligger inte långt bort med bil. Här finns en underbar vik och ett gäng begravningsgrottor (Necrópolis). Jag tar en promenad ut till stenelefanten vid inloppet och missar sedan absolut inte att kolla in utsikten från klipporna på båda sidorna av viken.
Fyren Punta Nati i ett kargt landskap kan jag nå via lantliga vägar kantade av de för ön typiska stenmurarna. Jag promenerar här också några hundra meter ut till väster/vänster och försöker våga titta ner i blåshålet. Havet har grävt sig in under klipporna och sedan har ett hål från markytan uppstått. Mäktigt!
Naveta des Tudons finns också i närheten (längs den stora vägen Me1), och vill jag studera vad som kan vara Europas äldsta byggnad så gör jag det för en stund, via inträde eller från håll på motorvägen. Är det värt inträdet? Det beror på vad jag vill se. Det är en upp-och-nedvänd stenbåt, typ, där skelett förvarats.
Hinner jag med den förra huvudstaden Ciutadella också? Det beror på hur lång tid allt tagit och hur länge jag vill strosa runt där. Staden är egentligen värd en helt egen dag, med sin hamn, katedralen, affärer, restauranger, gränder, gator och torg. Speciellt kvällstid är det härligt att vandra runt här.

3: Maó och den östra sidan.

Maó är förtrollande. Jag kan aldrig bli mätt på staden. Jag kan besöka gindestilleriet och inomhusmarknaden i klostret hur många gånger som helst. Jag gillar att vandra runt, äta, fika och shoppa här. Eller jäsa i någon park eller på en bänk med utsikt. Och hur många gånger har jag tagit en tur med något av bolagen som kör båtturer i den stora hamnen (som många säger är världens näst största naturliga hamn efter Pearl Harbor)? Jag vet inte… Om turisttåget fortfarande går skulle jag som förstagångare ta det, för att åka runt och få lite koll på staden.
Sa Mesquida och Es Grau når jag med bil en bit norrut. Menorkiner kan tillbringa sina somrar här vid havet, och det är väldigt lite turistprägel här. En kaffe eller en glass ute vid minihamnen längst ut i Es Grau sitter fint. Likväl gör en promenad genom lilla Sa Mesquida. Vill jag bada finns det stränder på båda ställena, med risk för att jag måste gå ut ganska många tjog meter i Es Grau för att vattnet ska täcka mer än vaderna.
Söder om Maó finns Alcalfar. Myspys i en gammal fiskeby, med små pirer i viken där man lätt kan föreställa sig att fiskarna står och lastar av sina båtar. Det känns lugnt och genuint.
Vill jag kan jag baka in Binibèquer Vell här också, även om det är nämnt ovan. Om inte annat så för maten.

4: Cala en Bosc

Okej, en Cala en Bosc-special också, eftersom det är här jag ofta befinner mig som turist. Egentligen skulle jag nog börja min semester med att utforska närområdet. Mitt flyg landar strax före lunch, och jag är på plats i Cala en Bosc vid lunchtid eller strax efter. Om uthämtningen av hyrbilen gick smidigt och bagaget hittade fram (det brukar det alltid göra) kan jag vara där innan bussen hunnit dit från flygplatsen. Om jag checkar in på Tamariscos gratulerar jag mig själv till läget och utsikten, även om närheten till havet och vindarna kan göra att jag tror att det är svalare än vad det faktiskt är. På Club Menorca jublar jag över poolen och närheten till båda stränderna. Macarella ger mig ett mer vuxet lugn (vissa skulle säga pensionärslugn), riktigt bra rum och grymma middagar. Checkar jag in på något annat hotell gratulerar jag mig själv till en ny upplevelse…

En promenad för att upptäcka marinan med restauranger och butiker skulle komma härnäst. Fyren Far d’Artrutx och promenaden dit längs havet tar jag i en riktning. Sedan hade jag önskat att jag känt till Cova des Pardals första gången jag var här. Ner till havet och 20-30 minuters promenad österut (vänster om jag går ner mot havet) längs Camí de Cavalls till jag ser det lilla huset med trappan ner till grottan där bakom. Fria fantasier om alla pirater som använt denna minihamn/grotta uppmuntras! Och kanske ett bad från klipporna, eller bara en paus i lugnet. Utsikten längs havet på vägen med alla små vikar får jag på köpet. Och gillar jag inte klippbad så har jag ju tidigt passerat Son Xoriguer-stranden, dit jag kan återvända. Har jag tid över kan jag hinna med en bad- och båttur från marinan via Cala Galdana till en strand längre bort (det varierar vilken), där det blir någon timmes badpaus. På vägen får jag dessutom se ett dussintal andra fantastiska stränder, vilka tyvärr ofta är svåra att nå utan att promenera eller cykla en bra bit (med undantag för Cala Galdana, då).

Det här var fyra paket, och det tycker jag är nog. Resten av tiden vill jag gärna ägna åt att bara ta det lugnt, bada och kanske peka slumpmässigt på en karta och åka dit fingret pekar. Har jag glömt något? Stränder och mat? Okej då:

Stränder

Det är svårt att rekommendera några stränder över andra. Smaken är ju olika. Men dessa är de jag kommer att tänka på först (med nåbarhet i åtanke):

Macarella (med en servering under högsäsong – ganska ovanligt för avskilda stränder här!) och Macarelleta bredvid. Dessa nås via promenad från Cala Galdana (en stor strand som också platsar på listan). Jag fokuserar på promenaden, då bil inte går att ta hela vägen till Macarella. Här gäller parkering vid vägen, följt av en buss som går var 40:e minut vid denna tid på året (var 20:e minut under högsäsong). Åt andra hållet och lite närmare Cala Galdana ligger Mitjana, som jag kanske föredrar i dagsläget (se gårdagens blogginlägg).
Son Xoriguer och Cala en Bosc – nästgårds, men visst: lite fler turister.
Cala Tirant – för både sköldpaddor och bad.
Cala en Brut norr om Ciutadella. Inte direkt vad jag kallar en strand, men väl en massa klippor och avsatser i olika höjd att hoppa ner i havet från!
Son Bou – stor och lååååång.
Cala Mesquida – mys!
Cala Algaiarens – hit kan jag promenera på en knapp timme längs Camí de Cavalls från Cala Morell. Men mycket enklare är att ta bilen hit, det finns en stor parkering ett par hundra meter från stranden. Stor och bred, även om det inte är jättemått vi pratar om.

Oavsett vilka stränder jag väljer att besöka är risken att jag blir besviken väldigt liten!

Mat

Hade jag plånboken tjock nog (kanske 60 euro och uppåt per person) så hade jag någon gång under min första vecka på ön testat caldereta de langosta, något jag slarvigt kallar en hummergryta. Traditionellt ska denna ätas på plats i Fornells eller på någon flashig restaurang i Maós hamn. Men många ställen serverar denna menorkinska specialitet. Annars är det mestadels medelhavskök, fisk och skaldjur som gäller – det är ju ändå en ö i Medelhavet det handlar om. Även bondesamhället har givit sin prägel på exempelvis lokala soppor med paprika, tomat och lök (oliaigua), gärna med fikon till . Mahon-osten är en av öns stoltheter, den finns överallt av olika märken och i typ tre olika lagringsformer. Det mest kända Menorca gör anspråk på i matväg är annars Salsa Mahonesa (sås från Maó), i världen mer känt som majonnäs. Legenden säger att en kock till någon fransk såskrävande kung som befann sig på Menorca fick slut på råvaror till de traditionella franska såserna. Smör? Grädde? Finito! Men lite ägg och olja fanns att uppbringa, och… där satt den!

Restaurangen Café del Nord har jag nämnt tidigare. Cova sa Nacra i Sa Caleta (nära Ciutadella från Cala en Bosc sett) är en annan restaurang jag kan rekommendera. Den ligger i en grotta med utsikt över en vik. Fiskar och maneter skvalpar förbi i vattnet nedanför. Bra mat och jättemysigt! Jag rekommenderar också den kubanska restaurangen i Cala en Bosc, den har jag dessutom skrivit om i ett tidigare inlägg.

Lite kuriosa med koppling till det jag nämnt ovan:

En annan strand som är känd för sina sköldpaddor är Cala Tortuga (egentligen Arenal de Morella). Den ligger i närheten av fyren Favàritx, som i sig är värd ett besök. Fyren ligger placerad i vad som bäst kan beskrivas som ett månlandskap nästan utan växtlighet. Här finns dock ett problem: från juni till någon gång i oktober är biltrafik till fyren inte tillåten. Istället går bussar hit från Maó. Detta gör det lite mer omständligt om jag vill uppleva detta.

Utöver detta är Menorca en ö full av historia. Det finns fornminnen att studera överallt (vad mina döttrar brukar kalla ”gamla stenar” eller ”stenhögar”). Jag har inga speciella platser att rekommendera, men kolla upp och fråga – eller stanna när ni ser skyltarna under bilfärderna!

Lugnet, tryggheten och friden på Menorca är det som i mångt och mycket präglar ön. Kan jag känna mig orolig ibland hemma, så har jag inte alls samma känsla här. För ett par år sedan inträffade en bilstöld på ön – och det kändes på något sätt gammaldags att läsa rubrikerna detta orsakade i tidningarna…

Jag hoppas dessa tips och tankar kan vara till hjälp. Jag kommer säkert slå mig i huvudet när jag upptäcker att jag glömt något helt uppenbart, särdeles fantastiskt och viktigt, men då får det istället bli ett annat inlägg!

S’Ermita – den gåtfulla byggnaden på berget

Vägen Me1 är Menorcas pulsåder, åtminstone vad gäller trafik. Denna väg förbinder Maó i öster med Ciutadella i väster och är oumbärlig för färder i västerled. Jag har flera gånger under färden längs Me1 undrat vad det är för liten tempelliknande byggnad som står på en bergskant nära Ferreries. Vit, liten och ensam. Länge trodde jag att det var en byggnad på privat mark, men en dag råkade jag bläddra förbi en bild på ett litet vitt hus i en guidebok. Bingo, där var den! Det var lite krångligt att hitta information på nätet, men när jag insett att berget hette Sa Rovellada och templet S’Ermita gick det bättre. Jag läste snabbt in mig på byggnadens historia (byggt 1954 till heliga Marias ära – så relativt modernt med denna ös mått mätt), och eftersom det var tillåtet att vandra dit utan att göra intrång på privat mark bestämde jag mig direkt för att göra en utflykt dit.

Jag befann mig i Cala en Bosc, och med hyrbilen tog det ungefär 20 minuter till Ferreries. Jag parkerade bilen och vandrade först runt en stund i Ferreries, en riktigt charmig liten stad som jag tycker mycket om. Bokhandeln i staden, det geologiska museet och de smala gatorna med all charm är väl värda att ge några timmar. Bara att sitta på en uteservering med kaffe och toast och studera människorna som går förbi i sin vardag är en upplevelse. Långt från turism och stök, det är sådana saker jag gillar. Att få en inblick i lokalbefolkningens vanliga liv. Att få dela deras vardag för en stund, om än på lite distans.

Denna dag gjorde jag ett för mig sedvanligt besök i bokhandeln. Jag köpte brädspelet El Joc del Camí de Cavalls (kanske värt ett eget inlägg senare?), någon presentbok på katalanska och ett par sudokutidningar och hamnade i samspråk med expediten. Vi samtalade om spanska, katalanska och framför allt olika betydelser av samma ord (vilket jag kommer återkomma till i ett senare inlägg om restaurangen Delit i Cala Galdana). Jag blir glad av sådana spontana konversationer, när lokalbefolkningen bjuder på sitt språk och sin kultur till turister som visar intresse. Det gör också att mina försök att lära mig menorkinska (väldigt närbesläktat med katalanska) får små knuffar framåt.

Sedan bestämde jag mig för att slänga in inköpen i bilen och leta rätt på vägen upp till berget. Om jag inte haft templet som mål hade jag nog aldrig hittat vägen dit, trots att jag parkerat bilen 25 meter från den trappa där vägen börjar… Stigen upp (det är 180 meters höjdskillnad på promenaden) börjar vid en anonym trappa i slutet av en lika anonym gatstump i ett kvarter i utkanten av Ferreries.

Väl på plats pekar skylten ut den riktning du ska ta efter att du gått trapporna upp. Stigen slingrar sig fram och tillbaka – och ja, bitvis lutar det – men efter 15-30 minuter (beroende på ditt tempo och din vilja till pauser för utsikt och sånt…) är du framme vid templet.

Snart är jag där!

Utsikten är betagande, förutom Menorcas vidder ligger Ferreries vitt och sött nedanför dig. Och du kan även se industriområdet där bland annat skofabrikerna ligger. S’Enclusas vattentorn syns som ett ägg på dallriga stålben på ett annat berg i närheten, och El Toros master kan också uttydas i fjärran.

Målet är nått!
Ferreries från ovan
Industriområdet i Ferreries
En… form av konstruktion. Vad? Ingen aning.
En vanlig och välkommen syn på Menorca. Inte heller här blev jag besviken.

På andra sidan templet finns några trappsteg som leder ned till en liten (förråds-)byggnad. Stigen leder vidare till ytterligare en trappa ner till en lund mellan klipporna. Ett stenbord med stenbänkar markerar någon form av uteplats eller rastplats för tempelfolket. Eller, jag antar det. Det känns mer spännande så… Fria fantasier som inkluderar offerriter på detta stenaltare i skuggan av träden hade varit ännu mer spännande, men där låter jag tankarna stoppa.

Promenaden till S’Ermita är stenig och ibland brant, men ge den ett försök! Kom ihåg att ta med dig vatten och kanske något att äta. Solen kan steka på rejält uppe på toppen mitt på dagen, ha det i åtanke! Men som sagt, det finns ett offeraltare… förlåt, en rastplats att vila vid där du kan hitta lite skugga.

Cala Rafalet – liten strand, stor överraskning

Vi befann oss i S’Algar, en liten ort en kort bit söder om Maó. Denna ort är mindre präglad av sandstränder (typ inte alls) än av vattensporter och de klippavsatser som med hjälp av betong kantar kustlinjen här. Sent en eftermiddag lämnade vi barnen på hotellrummet (tack för välfungerande WiFi…) och begav oss ut i solen för en promenad. Vi hade bläddrat och sökt på nätet efter möjliga utflyktsmål i närheten, och efter att ha vandrat Camí de Cavalls söderut tillsammans med barnen var vi nyfikna på vad den nordliga sträckan kunde erbjuda. Camí de Cavalls sträckte sig självfallet även norrut, och om vi följde CdC en kort bit vankades det tydligen ravin, klippor och hav. Bingo!

Om någon timme skulle vi stå stumma och beundra en fantastisk utsikt, efter att ha upplevt underbar natur på vägen. Men det visste vi naturligtvis inte när vi stegade iväg, iklädda bra vandringsskor och med en ryggsäck som gungade i takt med vattnet som skvalpade däri. Solhattar? Japp! Solskydd? Klart! Då kör vi.

Vi backade ut ur S’Algar. Eller, vi tog åtminstone samma väg vi kört in i orten ut (den enda bilvägen). Några hundra meter senare såg vi skyltar som pekade oss in till höger, in på grus-/stenvägen Camí de Rafalet (som under denna sträcka är en del av Camí de Cavalls). Efter en knapp kilometers vandring hittar vi vad vi spanat efter: ett hål i den mur vi följt ett tag. Vi skuttade igenom och påbörjade vårt äventyr på den andra sidan.

Vegetationen bildade ett tak över ravinen på vägen ner. Det mesta kändes i frånvaron av direkt sol grådaskigt, men klipporna och träden gjorde inramningen på vägen ner både vacker och dramatisk. När vi började närma oss havet – det hördes och kändes i luften – lade vi märke till flera ungdomar som slagit läger bredvid stigen. Efter några hälsningsfraser i farten försökte jag sneglande undersöka vad de hade i görningen. De verkade upptagna med att spänna upp linor mellan träd, men vi ägnade inte detta någon större eftertanke. Det enda som for genom mitt huvud var: hög luftfuktighet, skuggig ravin – lycka till med att få tvätten att torka här. Fler och fler sandkorn markerade starten av en liten sandstrand.

På vägen över sanden kliver vi nästan över ett romantiskt par som provisoriskt slagit läger i sanden. Ett par liggunderlag, någon sovsäck och lite proviant hade de med sig, och jag gissar att de hade hoppats på en lite mer ostörd tillvaro. Vi fick dock inget tack när vi lämnade dem ifred, men det bjuder vi på.

Väl nere vid havet ser vi den inre delen av en vik. Den fortsätter ut mot havet runt klipporna till vänster, så vi stegar upp på klipporna för att ta oss ut dit. Några gubbstön senare breder hela viken ut sig framför oss. Jag vet inte om det är synen eller den korta klättringen, men jag tappar definitivt andan för en stund. Vi ser hur en stig leder oss vidare framåt och uppåt, och vi kan inte låta bli att fortsätta. Om vi kan komma upp en bit, vilken utsikt väntar oss inte då?

Vi kämpar oss upp genom buskar och låga träd. Bitvis är det rätt brant, och en av oss smiter hela tiden före för att hitta en bra väg som inte bara är en återvändsgränd. Buskarna skymmer sikten över bukten, men emellanåt går det att ta sig fram til kanten för att spana ut – och vilken utsikt! Inspirationen att ta sig högre upp blir bara större ju längre upp vi kommer. Och vilken belöning:

När vi nu står så långt upp vi kan komma på vår vandring så tittar vi ut över bukten nedanför oss. Något rör sig på klippan långt där nere. Det är en barbröstad man som hittat en enslig plats på en klippa längst ut vid inloppet till Rafalet. Och plötsligt hoppar han upp på en klippvägg och börjar häva sig upp. Och ner. Och upp. Mannen gör chins på klippväggen! Tappar han taget så faller han och krossas mot de skarpa klipporna nedanför. Det vrider sig i magen på mig när jag ser vad han sysslar med. Mitt sällskap som inte fick lika mycket vrid i magen som jag fångade en del på film (i mitten, på klippan där nere ovanför vattnet):

Efteråt har jag läst att Cala Rafalet är populärt hos folk med intresse för slackline eller waterline. När jag läste vidare om denna aktivitet förstod jag plötsligt ungdomarna vid lägret i ravinen. Det var precis detta de gjorde, de spände upp en lina mellan träden för att balansera och utföra konster på. Men då själva Cala Rafalet med närheten till klippor och vatten fanns något femtiotal meter bort, så gissar jag att linan senare förflyttades till klipporna vid havet för större utmaningar.

För krim-intresserade kan jag nämna att två personer i somras åkte i finkan för en stor cannabisodling någonstans i ravinen på väg ner mot havet. En hel odlingsanläggning med indragna vattenledningar och allt upptäcktes efter att en privatperson hittat ett konstigt hål i vegetationen och bestämt sig för att undersöka det.

Sammantaget är detta ett klart rekommendabelt utflyktsmål, även om du befinner dig på andra sidan ön. Bada från klipporna, jäs på den lilla stranden, promeneringsklättra runt ravinen – du kan lätt spendera många timmar här utan att bli uttråkad. Och gillar du att gå på någon form av lina verkar det vara detta ställe som gäller.

Och slackline, waterline, kalla det vad ni vill. Men ni är vid kusten, så spela Shoreline.