Son Triay – Rustik agroturism

Det brölas till vänster och det kacklas till höger. Små slagsmål uppstår mellan individerna. Du kanske tänker att det är en vanlig upplevelse runt barpoolen på din all-inclusive-anläggning? Nejdå, det är inte charterturism det handlar om här – det är bara jag som rapporterar från mitt fortsatta agroturistande. Bland höns, bland kor. Muuu.

Mellan Ferreries och Cala Galdana ligger ännu ett i raden av agroturismboenden; Son Triay (efter att tidigare ha beskrivit Matxani Gran som ett av de första agroturismställena på ön (2010) vet jag inte hur jag ska beskriva Son Triay som ångat på sedan 1995…). På en karta ligger Son Triay i ett beige-grå-aktigt område en bit från vägen till Cala Galdana. Lite mitt ute i ingenstans, men ändå nåbart. Inget vatten i närheten, inga lummiga raviner – det var åtminstone så jag tolkade kartans färger (eller snarare frånvaron av dem). Det snirklar sig förvisso någon väg ut dit om jag zoomar in, men det som ser ut som en väg på en karta över denna underbara ö kan lika gärna vara en liten stig över en privat tomt – det har jag lärt mig genom många fruktlösa försök att ta mig fram. Men sådana tankar blåste vi lätt undan, går det att boka boende är det klart att det går att ta sig dit! Så detta ställe blev vår tillflykt några dallrande heta dagar i juni 2018.

Vi hade precis checkat ut från ett hotell i Cala en Bosc, så med bil blev färden inte alltför lång. Ge oss tjugo minuter så har vi tagit oss till rondellen i Ferreries och söderut! Efter ett par kilometers färd från Ferreries genom ett blandat menageri av hästar, åsnor och fåglar på fälten blev jag exalterad över åsynen av en handelsträdgård på min vänstra sida. Så till den grad att jag nästan missade den lilla vägskylten som pekade högerut till Son Triay Nou. Jag hann bromsa, men tittade skeptiskt på vägen i pilens riktning. Väg är kanske en skönmålande beteckning, det liknade mer en smal grusväg mellan tajta murar. Vid det här laget var jag dock ganska van att planera körning och möten på liknande vägar, så jag puttrade in på vägen. Den ledde mig direkt ut i ett ruralt landskap, med murar, små hus, fornminnen, fler murar, fält och några murar till. Jag har koll på höger- och vänstersidan på bilen, visst? Jodå. Eller: jag körde i alla fall vidare.

Det tar ett tag att åka, säkert kortare än vad jag skulle tro i efterhand, men murarna försvinner och fälten öppnar sig framför mig. Långt därborta kan jag se en byggnad. Är det någon där så är jag säker på att de inte kan missa oss, dammet från gruset under bilen förvandlas till en svansformad gigantisk röksignal som förvarnar om vår ankomst ljusår i förväg. Jens anropar Son Triay: gas, gas, broms, gas, broms, gas. Jag såg inga tecken på respons, även om jag måste tillstå att röksignaler på menorqui inte är ett område jag kan briljera inom.

Vi anländer till sist, och valet står mellan att parkera på en del av en kohage (det står ju en annan bil där!) eller köra framåt till en grusplan framför den största byggnaden. Jag kör till grusplanen. Den är helt tom på bilar och liknar vid närmare anblick mer en vänd- och avlastningsplats Att parkera här skulle definitivt kännas obekvämt, så jag retirerar till kohagen – som nu börjar kännas som en gräsplättsparkering. Och visst, där står ju en skylt med ett stort P som jag missat. Dammet måste ha dolt den.

Jag parkerar och strosar tillbaka till vändplanen för att leta efter receptionen. Jag stannar till en stund för att ta in byggnaden framför mig. Bara färgen och formen är talande och får mig att le. Utan att jag kände till någon form av historia innan så var den ändå tidstypisk, på något sätt. Hade jag någonsin kunnat förvänta mig att hitta en så färgstark och stilig byggnad här? Självklart – jag hade ju sett huset på sajten när jag bokade. Men annars: nej, både färg och form överraskar.

Det här är alltså Son Triay. Trots min allmänna nyfikenhet har jag inte gjort några särskilda efterforskningar, men Son ska betyda ungefär från detta och Triay borde vara ett namn från någon familj som för länge sedan präglat området (påminn mig om att någon gång forska vidare i detta, jag är genuint intresserad av sådana saker). Bara utsidan av huvudbyggnaden väcker mitt intresse, och på insidan finns för den likasinnade ännu mer som vittnar om områdets och husets historia, i bland annat rums-, bild- och porslinsform.

Receptionen ligger i en lägre byggnad nära parkeringen. Jag välkomnas och checkar smidigt in. I rummen intill sker samtidigt det som verkar vara servicen för hela stället, det tvättas, lagas mat och städas. Och bortom den lilla serveringsbyggnaden hörs spridda plask från en pool. Jag går runt en vägg och hittar ett mysigt poolområde med servering intill.

Ytterligare en bit bortom och nedanför poolområdet hittar jag rummet. Enligt den lokala definitionen var rummet en bungalow. Visst, definitionen är bred, men en etymologiskt bevandrad person kanske skulle påtalat frånvaron av bengalisk stil. Ett fristående hus i ett plan med uteplats stod i alla fall till förfogande. Huset hade bra med golvyta, och jag och den snart ankommande resten av familjen om fyra personer kommer ha gott om utrymme. En liten tv stod till tjänst och fick hjälpa oss med underhållningen de kvällar det var VM-matcher i fotboll. Om fotbollsintresset i familjen varit större hade det kanske knorrats över de 13 tum tv:n erbjöd. En köksdel med det som behövs för kylförvaring och matlagning gör att självhushållning funkar utmärkt. Tänk dock på att det är en bit att åka till närmaste butik…

Nio rum finns att boka här, 7 vanliga rum och 2 fristående hus av den typ vi bodde i.

Läget i utkanten av byggnadsområdet var för oss utmärkt. Den stora uteplatsen under tak erbjöd utsikt över en mur och ett fält. Läget gav ett lugn i lugnet, och uteplatsen passade perfekt på kvällarna då den värsta hettan lagt sig. Några ödlor satt då och betraktade oss nyfiket och spänt från väggar och balkar. Och så fort vi rörde oss lite för hastigt så smet de undan, upp på balkarna eller ut i de magnifika rosmarinhäckarna som omslöt huset. Vilken dröm, att kunna ha långa buskage bestående av kryddväxter! Nytta, nöje, estetik och väldoft. Vad mer kan jag begära? Ett klimat växterna tål på hemmaplan, kanske.

Vid en promenad på ägorna halkade vi in bakom vad vi senare insåg var ägarnas bostadsdel. Några minuter senare var vi inbjudna till en promenad i en kohage för att få hälsa på en nyfödd kalv. Detta är ytterligare ett exempel på vad som sällan skulle inträffa på ett charterhotell, ägare och personal som tar sig tid för gästerna och gärna släpper några minuter för att visa sina ägor och stoltheter.

I övrigt? Frukosten serverades i en trevlig miljö inomhus och var klart godkänd, med tonvikt på lokala eller egentillverkade produkter. En middagsmeny kunde förbeställas, vi provade den en kväll och blev nöjda. Den serverades utomhus på serveringsområdet vid poolen. En annan positiv upplevelse var förekomsten av lokalproducerad glass i serveringen, det är ett solklart och oväntat plus under varma dagar!

Söker du (ko-)lugn och natur i närheten av Ferreries och Cala Galdana så har du ett sådant ställe här. Arkitekturen och trädgårdarna ger ett mycket elegant intryck. Och är du historiskt intresserad? Självklart finns det då en fornminnesplats att betrakta längs grusvägen ut hit!

Castell de Santa Àgueda

Midsommardagen detta år gjorde vi en utflykt med mycket mer innehåll än vi först föreställt oss. Jag hade målet klart för mig: Castell de Santa Àgueda, ett slottsområde på Menorcas tredje högsta berg (efter El Toro med alla master och S’Enclusa med den övergivna amerikanska militärbasen). Berget ligger strax utanför Ferreries, och tydliga rosa skyltar visar nuförtiden avfarten från Me-1 på höger sida om du åker från Ferreries mot Ciutadella. Vi följde vägen, som så småningom tog oss fram till en liten korsning med ytterligare en rosa skylt. Den markerade vårt första stopp. Mellan två höjder på berget i fjärran kunde jag skymta en stor fågel svävande i luften. Jag lyckades få med den på bild, och hoppades det var ett gott tecken inför vår vandring.

Startpunkten för vandringen – tillika platsen där vi parkerade bilen.

Vi skulle här ta oss upp till 264 meters höjd över havet, en promenad som skulle vara en dryg kilometer från denna närmaste möjliga plats att parkera bilen på från Santa Àgueda sett. Den minimala parkeringsplatsen, med plats för kanske fyra bilar om alla är snälla och parkerar optimalt längs vägen, låg invid en liten övergiven byggnad som en gång i tiden varit en bondskola.

Med parkerad bil, bra promenadskor och vatten i flaskorna travade vi iväg mot ett berg, en slottsruin och en trevlig överraskning!

Promenaden gick till en början mellan lummiga träd. Efter några krökar och backar plattade terrängen ut sig en stund, och träden blev lägre och ersattes till slut av buskage.

Ju längre vi kom, desto mer såg vi av berget framför oss. Vägen blev mer spännande för varje steg, den förvandlades från en stig till mer av en stenväg. Och efter ett tag såg vi något märkligt vid sidan av vägen. Vill du som läsare och potentiell vandrare ha den upptäckten sparad, så tänker jag inte avslöja den i text och bild här. Men är du nyfiken kan du här titta på filmklippet jag spelade in på vägen ner.

Överraskningen på vägen till Santa Àgueda

Snart var vi framme vid utsidan av slottsområdet. Vägen vred och vände sig längs branten, och snart kantade berget och en stenmur vägen på vår vänstra sida. Vi vandrade längs den månghundraårigt gamla vägen, med intakta gatstenar och allt (mäktigt!), rundade något hörn till och insåg att vi nu var framme vid Castell de Santa Àgueda.

Detta kastell var Abu Umar ibn Saïds sista tillflykt på Menorca. År 1282 hade han övertagit öns styre, muslimskt sedan år 903. Trots tidigare kontroverser och strider mellan religioner bör han ha varit omedveten om att Menorcas (eller Menúrkas) muslimska styres dagar var räknade. Kung Alfons III av Aragon skulle om några år bulla upp styrkor i Salou utanför Barcelona och bege sig över havet.

Från denna period finns inte många byggnader kvar, denna plats är unik för Menorca. Det arv som främst lever finns i form av ortsnamn eller delar av namn. Exempelvis Bini- (betyder son) och Al- är vanliga inledande ord i orts- eller platsnamn (jag kommer själv direkt att tänka på Binissafúller, Binibequer, Binifadet, Alaior, Alcalfar, Algendar och Algaiarens). Mina etymologiska exkursioner slutar dock här, eftersom jag känner att jag inte ens kan ge en bra förklaring till det första namn jag kom på (Binissafúller blir ”son till ett löv” – för övrigt en trevlig variant av ett uttryck som hade kunnat bytas till något mycket värre…).

Tidigt i januari 1287 anlände så Alfons III till Menorca. Den 17 januari började striderna, och Abu Umar ibn Saïd flydde till Santa Àgueda med sina återstående trupper. Några dagar senare gav de upp, och skrev under San Agayz-fördraget. Varför nämner jag ens detta fördrag? Jo, San Agayz är en katalansk tolkning av ett arabiskt tidigare namn på denna plats, som i förlängningen omvandlats till dagens Santa Àgueda.

Undertecknandet av fördraget gav honom fri lejd till Nordafrika i utbyte mot Menorca. Skeppet de avseglade med nådde dock aldrig fram, det förliste i en storm utan att några överlevande kunde hittas.

Denna historieskrivning speglar en del av Menorcas konflikter genom tiderna. Att på berget Santa Àgueda få studera ruinerna som spelat en så stor roll i ett religionsskifte på ön ger helt nya och djupare nyanser till de murar, torn, byggnader, stenhögar och fruktträdgårdar som återfinns här.

Vandringen runt berget med dess olika befästningsdelar blir mycket mer intressant med dessa kunskaper i huvudet. Både utsikten och kastellets tidigare betydelse gör denna vandringsupplevelse komplett, och den är ett utmärkt komplement till lata dagar vid stränder och bassänger!

Delit – the restaurant, the word, my curiosity

I briefly mentioned the restaurant and the word Delit in an earlier post in Swedish. I post this in English just in case it reaches someone who actually can give me input concerning the word delit (or spelling of names, or anything else).

When I yesterday went shopping in the bookstore in Ferreries, I had a conversation with the man behind the counter, who tried to answer my questions about delit. He immidiately knew which restaurant I had visited, and told me that he knew the owners. He also understood why I asked about what delit meant, but more about that later…

The Restaurant

The restaurant Delit halfway up the hill from Cala Galdana has been quite a nice experience for my family. Our first visit was by coincidence a few years ago, when we were walking back to our car from the beach. We had a great lunch there, boosted by the fact that I fancy restaurants where you get a small plate with olives and/or crisps before the meal.

When we this year went back to Cala Galdana to stay a week at the Alta Galdana hotel (we only lasted a couple of nights there before we had to look for a better hotel, but that’s another story), we felt the urge to visit Delit again. Luckily, we came to the restaurant somewhere between standard lunch and dinner times, which meant that we could have a chat with the staff. We went to Delit every day during our stay, and Samuel (which I think is the spelling of the name of the man who I believe runs the place with two brothers) welcomed us each time and made us feel at home. The restaurant serves many types of food and pizza, and has a couple of set menus to choose for value besides the ordinary menu. We have tried many dishes of good quality, but what I remember the most is the language I learned. Now I know that Lamb obviously is called Be (and if it isn’t, I’m sorry – I’m still learning!), which seems kind of onomatopoetic, since it sounds like the sound lambs make. I could hardly imagine myself ordering a Mooh or an Oink back home… Anyway, my daughters loved the pizza (and the olives and crisps!) and were always eagerly waiting for the dessert of their choice: Dit i fet. I am half-guessing again, but I think it means ”Just do it” or something. And how they do it! It is a simple dessert, but oh, so tasty. Something like chocolate mousse, crunched cookies and cream really makes perfect here.

The Word

So, when we asked Samuel what the word Delit meant, he tried to explain. He told us something like that when our family sits by the table on a nice evening, eating and drinking and having a good time, we experience delit. Here we also experienced logic, since we could connect it to the word delight in some way. Okay. The next day took us to a restaurant up north, where I wanted to show off my language skills. I told the owner of the restaurant that we experienced delit during our dinner. He kept his cool, looked at me and said: ”That’s ok, if you really want to go to jail”…

The Curiosity

This is where my curiosity took over. I tried to get an explanation, and at first I only got the you-are-going-to-jail-answers. My language barriers has prevented me from having deeper discussions about the true meaning of the word, but one day I hope I will get my answers!

At the bookstore I couldn’t resist asking the man behind the counter. He told me that delit could have double meanings, one of which was good, one of which was maybe not so good. Now I can accept the good meaning, just from how the word sounds. But I am more curious than ever regarding the bad meaning – what kind of delit could make me go to jail? I have tried searching online dictionaries, but the only thing I find is the delight-derived meanings. I guess my search will go on in some way, but I’m not sure what the people here will think of me if I start my conversations with asking for something possibly heavy crime-related… I will continue experiencing delit, but perhaps only halfway up that hill from Cala Galdana.

S’Ermita – den gåtfulla byggnaden på berget

Vägen Me1 är Menorcas pulsåder, åtminstone vad gäller trafik. Denna väg förbinder Maó i öster med Ciutadella i väster och är oumbärlig för färder i västerled. Jag har flera gånger under färden längs Me1 undrat vad det är för liten tempelliknande byggnad som står på en bergskant nära Ferreries. Vit, liten och ensam. Länge trodde jag att det var en byggnad på privat mark, men en dag råkade jag bläddra förbi en bild på ett litet vitt hus i en guidebok. Bingo, där var den! Det var lite krångligt att hitta information på nätet, men när jag insett att berget hette Sa Rovellada och templet S’Ermita gick det bättre. Jag läste snabbt in mig på byggnadens historia (byggt 1954 till heliga Marias ära – så relativt modernt med denna ös mått mätt), och eftersom det var tillåtet att vandra dit utan att göra intrång på privat mark bestämde jag mig direkt för att göra en utflykt dit.

Jag befann mig i Cala en Bosc, och med hyrbilen tog det ungefär 20 minuter till Ferreries. Jag parkerade bilen och vandrade först runt en stund i Ferreries, en riktigt charmig liten stad som jag tycker mycket om. Bokhandeln i staden, det geologiska museet och de smala gatorna med all charm är väl värda att ge några timmar. Bara att sitta på en uteservering med kaffe och toast och studera människorna som går förbi i sin vardag är en upplevelse. Långt från turism och stök, det är sådana saker jag gillar. Att få en inblick i lokalbefolkningens vanliga liv. Att få dela deras vardag för en stund, om än på lite distans.

Denna dag gjorde jag ett för mig sedvanligt besök i bokhandeln. Jag köpte brädspelet El Joc del Camí de Cavalls (kanske värt ett eget inlägg senare?), någon presentbok på katalanska och ett par sudokutidningar och hamnade i samspråk med expediten. Vi samtalade om spanska, katalanska och framför allt olika betydelser av samma ord (vilket jag kommer återkomma till i ett senare inlägg om restaurangen Delit i Cala Galdana). Jag blir glad av sådana spontana konversationer, när lokalbefolkningen bjuder på sitt språk och sin kultur till turister som visar intresse. Det gör också att mina försök att lära mig menorkinska (väldigt närbesläktat med katalanska) får små knuffar framåt.

Sedan bestämde jag mig för att slänga in inköpen i bilen och leta rätt på vägen upp till berget. Om jag inte haft templet som mål hade jag nog aldrig hittat vägen dit, trots att jag parkerat bilen 25 meter från den trappa där vägen börjar… Stigen upp (det är 180 meters höjdskillnad på promenaden) börjar vid en anonym trappa i slutet av en lika anonym gatstump i ett kvarter i utkanten av Ferreries.

Väl på plats pekar skylten ut den riktning du ska ta efter att du gått trapporna upp. Stigen slingrar sig fram och tillbaka – och ja, bitvis lutar det – men efter 15-30 minuter (beroende på ditt tempo och din vilja till pauser för utsikt och sånt…) är du framme vid templet.

Snart är jag där!

Utsikten är betagande, förutom Menorcas vidder ligger Ferreries vitt och sött nedanför dig. Och du kan även se industriområdet där bland annat skofabrikerna ligger. S’Enclusas vattentorn syns som ett ägg på dallriga stålben på ett annat berg i närheten, och El Toros master kan också uttydas i fjärran.

Målet är nått!
Ferreries från ovan
Industriområdet i Ferreries
En… form av konstruktion. Vad? Ingen aning.
En vanlig och välkommen syn på Menorca. Inte heller här blev jag besviken.

På andra sidan templet finns några trappsteg som leder ned till en liten (förråds-)byggnad. Stigen leder vidare till ytterligare en trappa ner till en lund mellan klipporna. Ett stenbord med stenbänkar markerar någon form av uteplats eller rastplats för tempelfolket. Eller, jag antar det. Det känns mer spännande så… Fria fantasier som inkluderar offerriter på detta stenaltare i skuggan av träden hade varit ännu mer spännande, men där låter jag tankarna stoppa.

Promenaden till S’Ermita är stenig och ibland brant, men ge den ett försök! Kom ihåg att ta med dig vatten och kanske något att äta. Solen kan steka på rejält uppe på toppen mitt på dagen, ha det i åtanke! Men som sagt, det finns ett offeraltare… förlåt, en rastplats att vila vid där du kan hitta lite skugga.

Avarca de Menorca – lite däck, lite läder, lite skor.

(English version follows below)

Om professor Balthazar inte varit en kroatisk professor, utan en menorkinsk bonde, hade detta inlägg handlat om honom. Ett geni. En modeindustrins MacGyver som vankat omkring och funderat: hur löser vi problemet med ömma fötter efter hårda dagar på fälten? Vassa klippor och het sand skär och bränner våra fotsulor.

Men Menorcas variant av professor Balthazar fick allt att falla på plats en dag: det där gamla utslitna bildäcket i verkstaden, minns du det? Och läderbitarna som blev över i höstas? En bra hammare och lite småspik senare ramlade den här ut ur Balthazars maskin:

Alla såg redan här att Menorca framledes skulle ta en framträdande plats i skoindustrin. Fantastiskt. Och utan ironi – jag har letat efter ett par avarcas sedan den dag jag satte min fot på ön. Av alla par jag sett (gjorda för män) är paret ovan det jag helst velat ha. Och det paret är lika mycket till salu som receptet på Coca-Cola, har jag förstått. Så typiskt. Jag fortsätter mitt sökande. En dag kanske någon tillverkare lyckas kittla mig på alla ställen samtidigt och gör en med bra sula (min hålfot vill gärna ha stöd!), mjukt material (jag får skavsår om enhörningar andas glitter på mina fötter) och i en snygg färg (hit räknar jag inte fulblå, mossgrön och halvbeige. Jo, det kan vara snyggt, men inte på avarcas!).

Avarca de Menorca är en kvalitetsstämpel som får bäras av sandaler som uppfyller någon form av minimikrav och är tillverkade av rätt producenter. Detta innebär att de billigaste varianterna du kan stöta på troligen inte kommer ha denna instansade beteckning – kvalitet kommer med någon form av pris. Sandalen i sig ser avslappnad och skön ut, och den har blivit en sommarfavorit hos döttrarna. För tjejer och damer kommer den i oändliga varianter, både vad gäller mönster, sulor och material.

Vi tog en tur till Ferreries, där flera av skotillverkarna ligger (se gärna bilderna i det engelska avsnittet). Resebolagen brukar organisera utflykter hit, men vi åkte för oss själva. Vi fick en inblick i hur produktionen av avarcas går till när vi studerade ett sommartomt fabriksgolv. Några affischer presenterade avarcas utveckling över tid, naturligt nog med snävt fokus på modeindustrin.

Fotbeklädnader har varit en betydande faktor för Menorcas ekonomi, med starka varumärken som Mascaró och Pretty Ballerinas. I tider då grannöarna hållit hinkar under turistströmmarnas pengaregn har denna industri varit väldigt betydelsefull för Menorca, som stått lite vid sidan av massturismens väg. I slutet av 1800-talet var hälften av arbetskraften på Menorca engagerad i skoindustrin. Idag är det inte ens en av tio som jobbar där, medan tjänstesektorn (läs: i princip turism) står för 80 %.

ENGLISH: Got a spare tyre? Ok, then I have the DIY-project for you.

I’m not a traditional fashionista, but today I can’t resist giving you a short report hands down – and feet up (or at least in focus). This is a post about avarques, the traditional Menorcan sandals. I believe avarques is the correct plural form, I have read so much about avarca, avarques, avarcas, abarca and abarcas that I’m about to go for the simpler alternative: menorcan sandals. Which would save me a lot of thinking and trouble. The title of this post, Avarca de Menorca, is (besides causing me spelling trouble) actually a label of quality (which should be high, according to someone and some scale) and origin (well, yeah: manufactured in Menorca by the right producers).

Originally, these sandals were made from used car tyres, cut apart and used as soles. To be considered footwear, leather parts were added to these rubber soles. And with the help of some nails: voilá – an avarca was born. In the beginning, this is what helped the Menorcan feet survive sharp rocks, hot clay paths, and dusty fields:

Today we can find multiple variants: classic, ergonomic, furry, bling-blingy, and different sole colours and heights. And of course: today they come in a myriad of colours and patterns.

If I ever wish I was born a woman, entering an avarca store is surely one of these moments. I have for years been looking for a pair that I easily could wear both in Menorca and at home. Watching my daughters choose between dozens of colours is inspiring, but as soon as I look at the men’s size shelf… a two year-old could easily count the number of colours. One-two-three. The same two year-old could also name the typical colours: blue, green and brownish. So much for the colour-loving male. Then again, would I wear a pair of unicorn and rainbow sandals, ever? Maybe not. Still, I firmly believe that I one day will be the owner of a pair of avarcas. I will tell you when that day comes (and in which colour).

The shoe industry on Menorca seems to be located mainly in the outskirts of Ferreries. At least, this is the place where the travel agencies take you on organized tours when they feel that you have an urge for shopping footwear. I don’t know much about Mascaró, Pretty Ballerinas, RIA or other brands, but here they are everywhere.

We took the car (no, not the one above) to an avarca factory all by ourselves a mid-day in June. Just us, no other tourists, so the block was quiet and calm. While parking outside one of the buildings we even wondered if the store/factory was open. It was.

In a few minutes we had conducted self-studies on site and learned about the history and evolution of avarcas. We also ascended some steps to get a view of the production site. It was only us on the ledge, looking out over an summer-empty facility.

After the visit (there was a shop there too) we headed over to another shoe outlet nearby to continue the search for footwear. My own search ended here, since the other shops were dominated by female footwear. I know that the shoe industry means, and has meant, a lot to this island in many ways – especially when it comes to finances and employment. Around the year 1900 almost half of the Menorcan labour force were engaged in the footwear industry.

When I see avarcas these days I often come to think of the used tyres that started the whole thing. A smart, rural use of worn out tyres that eventually became an element in the fashion industry.