Avarca de Menorca – lite däck, lite läder, lite skor.

(English version follows below)

Om professor Balthazar inte varit en kroatisk professor, utan en menorkinsk bonde, hade detta inlägg handlat om honom. Ett geni. En modeindustrins MacGyver som vankat omkring och funderat: hur löser vi problemet med ömma fötter efter hårda dagar på fälten? Vassa klippor och het sand skär och bränner våra fotsulor.

Men Menorcas variant av professor Balthazar fick allt att falla på plats en dag: det där gamla utslitna bildäcket i verkstaden, minns du det? Och läderbitarna som blev över i höstas? En bra hammare och lite småspik senare ramlade den här ut ur Balthazars maskin:

Alla såg redan här att Menorca framledes skulle ta en framträdande plats i skoindustrin. Fantastiskt. Och utan ironi – jag har letat efter ett par avarcas sedan den dag jag satte min fot på ön. Av alla par jag sett (gjorda för män) är paret ovan det jag helst velat ha. Och det paret är lika mycket till salu som receptet på Coca-Cola, har jag förstått. Så typiskt. Jag fortsätter mitt sökande. En dag kanske någon tillverkare lyckas kittla mig på alla ställen samtidigt och gör en med bra sula (min hålfot vill gärna ha stöd!), mjukt material (jag får skavsår om enhörningar andas glitter på mina fötter) och i en snygg färg (hit räknar jag inte fulblå, mossgrön och halvbeige. Jo, det kan vara snyggt, men inte på avarcas!).

Avarca de Menorca är en kvalitetsstämpel som får bäras av sandaler som uppfyller någon form av minimikrav och är tillverkade av rätt producenter. Detta innebär att de billigaste varianterna du kan stöta på troligen inte kommer ha denna instansade beteckning – kvalitet kommer med någon form av pris. Sandalen i sig ser avslappnad och skön ut, och den har blivit en sommarfavorit hos döttrarna. För tjejer och damer kommer den i oändliga varianter, både vad gäller mönster, sulor och material.

Vi tog en tur till Ferreries, där flera av skotillverkarna ligger (se gärna bilderna i det engelska avsnittet). Resebolagen brukar organisera utflykter hit, men vi åkte för oss själva. Vi fick en inblick i hur produktionen av avarcas går till när vi studerade ett sommartomt fabriksgolv. Några affischer presenterade avarcas utveckling över tid, naturligt nog med snävt fokus på modeindustrin.

Fotbeklädnader har varit en betydande faktor för Menorcas ekonomi, med starka varumärken som Mascaró och Pretty Ballerinas. I tider då grannöarna hållit hinkar under turistströmmarnas pengaregn har denna industri varit väldigt betydelsefull för Menorca, som stått lite vid sidan av massturismens väg. I slutet av 1800-talet var hälften av arbetskraften på Menorca engagerad i skoindustrin. Idag är det inte ens en av tio som jobbar där, medan tjänstesektorn (läs: i princip turism) står för 80 %.

ENGLISH: Got a spare tyre? Ok, then I have the DIY-project for you.

I’m not a traditional fashionista, but today I can’t resist giving you a short report hands down – and feet up (or at least in focus). This is a post about avarques, the traditional Menorcan sandals. I believe avarques is the correct plural form, I have read so much about avarca, avarques, avarcas, abarca and abarcas that I’m about to go for the simpler alternative: menorcan sandals. Which would save me a lot of thinking and trouble. The title of this post, Avarca de Menorca, is (besides causing me spelling trouble) actually a label of quality (which should be high, according to someone and some scale) and origin (well, yeah: manufactured in Menorca by the right producers).

Originally, these sandals were made from used car tyres, cut apart and used as soles. To be considered footwear, leather parts were added to these rubber soles. And with the help of some nails: voilá – an avarca was born. In the beginning, this is what helped the Menorcan feet survive sharp rocks, hot clay paths, and dusty fields:

Today we can find multiple variants: classic, ergonomic, furry, bling-blingy, and different sole colours and heights. And of course: today they come in a myriad of colours and patterns.

If I ever wish I was born a woman, entering an avarca store is surely one of these moments. I have for years been looking for a pair that I easily could wear both in Menorca and at home. Watching my daughters choose between dozens of colours is inspiring, but as soon as I look at the men’s size shelf… a two year-old could easily count the number of colours. One-two-three. The same two year-old could also name the typical colours: blue, green and brownish. So much for the colour-loving male. Then again, would I wear a pair of unicorn and rainbow sandals, ever? Maybe not. Still, I firmly believe that I one day will be the owner of a pair of avarcas. I will tell you when that day comes (and in which colour).

The shoe industry on Menorca seems to be located mainly in the outskirts of Ferreries. At least, this is the place where the travel agencies take you on organized tours when they feel that you have an urge for shopping footwear. I don’t know much about Mascaró, Pretty Ballerinas, RIA or other brands, but here they are everywhere.

We took the car (no, not the one above) to an avarca factory all by ourselves a mid-day in June. Just us, no other tourists, so the block was quiet and calm. While parking outside one of the buildings we even wondered if the store/factory was open. It was.

In a few minutes we had conducted self-studies on site and learned about the history and evolution of avarcas. We also ascended some steps to get a view of the production site. It was only us on the ledge, looking out over an summer-empty facility.

After the visit (there was a shop there too) we headed over to another shoe outlet nearby to continue the search for footwear. My own search ended here, since the other shops were dominated by female footwear. I know that the shoe industry means, and has meant, a lot to this island in many ways – especially when it comes to finances and employment. Around the year 1900 almost half of the Menorcan labour force were engaged in the footwear industry.

When I see avarcas these days I often come to think of the used tyres that started the whole thing. A smart, rural use of worn out tyres that eventually became an element in the fashion industry.

Hotel: Casa Albertí, Maó

SWE: Casa Albertí är ett boutique-hotell i Maós absoluta centrum. Hotellet ligger i ett townhouse med mer än två och ett halvt sekel på nacken, men är utsökt underhållet och fräscht. Det är nära till allt i Maó och hotellet är svalt (passar perfekt efter shoppingräder i stadshettan en varm dag!) och välkomnande med välfungerande WiFi. Rummen ligger utspridda på olika våningar runt en stor trappa som snurrar sig uppåt genom byggnaden.

Högst upp i trappan finns en dörr till en takterrass med utsikt över Maós takåsar. Det finns även ett par utrymmen för umgänge med övriga gäster med tv, böcker och en liten ta-och-betala-själv-bar. Den lokalt präglade frukosten (ingen jättebuffé, men mestadels lokalt producerad och präglad av kvalitet – Mahon-ostar och sobrasada är en självklarhet här) serveras i köket på bottenvåningen och kan intas på en pittoresk terrass i mitten av huset. Charmigt!

En person som sköter incheckningen kommer möta dig vid tiden för din ankomst och förklara hur allt funkar och lite till. Hotellet var inte anpassat för spontanbesök eller korta vistelser, utan krävde bokning på minst tre nätter för att vara tillgängligt vid den tidpunkt vi besökte det. Rummen kan klart rekommenderas, även om de normalt sett inte är några budgetfynd, speciellt inte om det är en familj som bokar något av de större rummen.

ENG: Casa Albertí in the centre of Maó carries the label boutique hotel. To be honest, I am not 100 % sure what this label implies (not even after some internet searches) – but it sounds exclusive and neat. And it sure is.

A couple of years ago we were looking for a place to stay in the vicinity of Maó. Luck and chance led us to the historical centre and this well-kept townhouse from around 1740. The minimum stay was 3 nights, which for one of the bigger rooms (including 2 bedrooms, suitable for a family of at least 4) not exactly comes for free… but hotel rooms with a location and standard like this never do. The breakfast is an enjoyment, especially if you’re into local produce such as Mahon cheese and sobrasada. It is not a huge buffet kind of breakfast, more a quality kind – served at a nice, cool terrace on the ground floor of the building.

After a hot day in the city, the cool air inside Casa Albertí will welcome you as you enter. Your room is never far away while you are on a shopping spree, unless you decide to take a detour to Es Castell or such. The AC functions well, as does the WiFi. The room we had provided plenty of space for 4 persons, 2 in each room plus a lounge-type area in the larger room. In the bathroom we found nice towels and a good kit of the usual most needed things (schampoo, shower gel, lotion…).

The location is great. Everything in Maó is easily reachable from here. One block and a corner away is Plaça de la Constitució, from where Carrer de Hannover, Carrer Nou and Carrer Portal del Mar take you on different adventures in the city – each direction well worth exploring for a while. Did I mention that I love this city? Not? Well, then I mention it now. And I wouldn’t mind returning to Casa Albertí in the future. Actually, whenever we are in Maó and pass the door of Casa Albertí, we point and sigh longingly. We have such positive memories from this place and this city… did I mention that I love this city? Oh… ok.

Bufador des Cap de Banyos – fläkt, skorsten eller blåshål?

Vi for iväg i bil längs västkusten på Menorca. Eller längs och längs, på de delar det var möjligt försökte vi följa kusten i alla fall. Det är ju en del av Menorcas charm att det inte går autostrador längs hela kusten, utan att kusten på de flesta ställen är orörd och ostörd. Pulsådern för Menorcas bilister är Me-1, den stora vägen från Maó till Ciutadella. Från denna väg går det sedan utstickare till valda delar, byar och kuststräckor. Men att kunna följa kusten medelst bil – nej, det är på de flesta ställen omöjligt (tack och lov).

Denna dag kuskade vi mellan Cala en Bosc i sydväst och Punta Nati i nordväst. Jag ville visa mitt resesällskap några ställen och vyer i trakterna kring Ciutadella. I höjd med Los Delfines fann vi en skylt som förklarade att det fanns en Bufador på platsen. Bufador låter nästan onomatopoetiskt, som något som puffar, huffar eller buffar eller på annat sätt vill förstöra mitt hus. Ett översättningsprogram föreslog fläkt, eller möjligen skorsten, som betydelse för ordet bufador (blåshålet i rubriken är mitt eget förslag). Oavsett ordval så är bufadoren en urholkning i berget från havet, som en tunnel, vilken sedan har ett utlopp i marken uppåt. Bufadoren bar här efternamnet des Cap de Banyos, vilket jag förstår markerar dess position. Logiskt sett (med min hjärnas mått mätt, i alla fall) borde denna position vara närmare havet än den är. När jag funderade över hur stora och långa håligheterna i berget under mig var vid bufadoren kom strax insikten om vilka oerhört eroderande krafter vatten och vind i samverkan har. Här hade jag havet under mig, bakom mig, bredvid mig. Dock inte över mig.

Bufadoren i Los Delfines strax nordväst om Ciutadella

Över mig? Jo, denna geologiska skapelse kan blåsiga dagar ge riktigt effektfulla upplevelser. Om vattnet och vinden ligger på i rätt riktning, så pressas vattnet genom tunneln för att slå mot klipporna under och tryckas upp genom håligheten i marken. Det kan bli som ett rök- eller ångmoln som sprutar upp ur hålet. I bufador-hänseende hade vi tur denna dag. Vinden friskade i rejält från havet, så våra förhoppningar ökade när vi närmade oss.

Förhoppningarna kom dock på skam efter en stunds väntan. Visst, ett mäktigt rytande ljud återkom med jämna mellanrum när vattenmassorna spelade mot klipporna nedanför, men den visuella effekten uteblev. På film hördes rytandet, men vindarnas spel med mikrofonen dämpade effekten. Vi återvände till bilen en upplevelse och någon insikt rikare.

Bufadoren en blåsig dag (vilket tyvärr ger störningseffekter på ljudet).