Om din högsta önskan har varit ett mer diversifierat utbud av snabbmat på Menorca kan jag göra dig glad. Är du skeptisk mot stora kedjors expansion över världen blir du nog besviken. Menorcas underbara huvudstad Maó kommer efter en tids byråkratiska förberedelser att få sin första McDonald’s-grej (jag vägrar skriva restaurang, vad heter det?). Traditionell spansk-balearisk byråkrati ger vid handen att detta bör stå klart inom två och ett halvt år, det handlar om olika tillstånd, processer och själva bygget av en lokal.
Själva McD-stället kommer ligga i Poima, industriområdet i västra Maó (Poligon industrial de Maó). Detta område består annars mest av bilföretag och traditionella bulk- och industriprylar (förutom några större verksamheter som stormarknader för mat, sport och sånt, typ Mercadona, Decathlon och Binipreu har jag för mig ligger i närheten, och åker du från flygplatsen i kommer du oftast att passera Binipreu om du önskar ett riktmärke).
Ja, själv är jag kluven. På något sätt har den sparsamma förekomsten av snabbmatskedjor på ön varit en del av charmen. Jag har kunnat räkna till tre Burger King i tre städer: Maó, Ciutadella och Cala en Bosc. Och jag misstänker att det kanske funnits ett som gått omkull i Sant Lluis (jag läste i alla fall lyckönskningen ”hoppas det går lika bra för McD som för Burger King i Sant Lluis” så).
Vad tycker du? På Burger King i Ciutadella är det ju ofta kö ut på trottoaren utanför, och i Maó är det rätt välbesökt också. Så det kanske finns utrymme för fler aktörer, för den som nu vill ha snabbmat på sin baleariska semester.
Om du vandrar längs Maós hamnpromenad (jag hittar inget bättre ord för en väg och en promenadsträcka i en stor hamn) kommer du uppleva flera resor. Från övergivna lokaler till livligt myller. Från hål i väggen till lyxrestauranger av högsta klass. Från torr mark till gindestilleri. Från ruffigare ställen till felfria fasader. Från små, guppande båtar via färjor till monstruösa flytande palats. Och i det absoluta slutet av de mer tätt bebyggda delarna av denna promenad (givet att du går österut), innan bukten Cala Figuera, återfinns en liten butik: 333 PortArtDesign.
Jag tittade in i den stängda butiken genom skyltfönstret någon minut. På platsen utanför butiken hade några skolungdomar sökt skugga under det utskjutande taket för att ostört kunna traktera sina mobiltelefoner. Med handen över pannan och ansiktet mot rutan försökte jag urskilja vad jag kunde av butikens innanmäte; träfigurer, målningar, allehanda konstföremål. Raska steg närmade sig bakifrån, ungdomarna bad om ursäkt och avlägsnade sig ut i solgasset. Jag stod kvar och fick se ägaren till butiken vrida om nyckeln, öppna dörren till lokalen och välkomna mig in.
Jag trodde att jag hade sett det mesta av butiken genom fönstret, men när jag gick in blev det en annan upplevelse. På den halvtimme jag spenderade i butiken hann jag gå runt i den ett antal gånger, och jag upptäckte nya föremål varje gång (även när jag valde foton till detta inlägg såg jag nya föremål jag tidigare missat). Här fanns saker kända för mig: träkonstverk från WoodenSeaMenorca (det var därför jag främst sökt mig dit) och tryck från Menorca Ilustrada. Utöver det: akvareller, smycken, cyanografier… Och verk sammanställda av saker funna i eller vid havet – till exempel en fisk gjord av drivved, spikar och en plasttoffla.
Att bara vandra runt i butiken var en upplevelse. Lite visat intresse och lite kunskap om några lokala konstnärer gav mig en väldigt trevlig pratstund och visning av flera objekt. Så många konstnärer, artister och hantverkssjälar samlade på samma ställe, allt med en väldigt lokal anknytning i allt från motiv till material. Så otroligt många saker jag kände att jag bara behöver. Själv sansade jag mig denna gång, men jag lovade att återvända. Snart. Och för alla Menorcaresenärer med det minsta konstintresse och vägarna förbi Maós hamnkvarter: det här är ett ställe ni inte får missa!
333 PortArtDesign ligger på Moll de Llevant i Maó – gissa på vilket nummer?
Ett par små nedslag från den menorkinska vardagen; nyheter som åtminstone roat mig:
De styrande på Menorca verkar ha satt ner foten i en viktig fråga. Precis som debatten kanske ekade runt 205 f Kr handlar det åter om vad den underbara staden vid den enorma naturliga hamnen ska heta. Mago från Karthago (Hannibals bror, men jag gav honom ett grymt hiphop-namn här) fick ge namn åt staden då. Exakt vad den hette vet jag inte – men det har låtit på liknande sätt sedan dess; Maho, Mahón, Maó, Mahon och Port Mahon. Kärt barn har många namn, och för min del kunde Maó haft minst ett dussin namn till (och varför inte drömnamnet ”hemma”?).
Av namnen är den gammelkatalanska stavningen Maho sedan länge begravd (kanske tur, med tanke på vad four letter words brukar innebära?), Mahon och Port Mahon är anglifierade varianter, och Mahón en spansk stavning. Vart leder nu detta?
Jo: just nu pågår ett arbete som påverkar… alla som läser vägskyltar. Skyltarna ska framöver presentera öns huvudstad enbart som den katalanskt betingade stavningen Maó, vad jag kunnat läsa mig till. Väck med dubbelbeteckningar av typen Maó – Mahon. Tre bokstäver räcker!
För bokstäver kanske färre är mer, vad befolkningstopplistor anbelangar är det fortfarande flest som gäller. Och här brukar det pendla lite fram och tillbaka mellan rivalerna Maó och Ciutadella. Jag brukar demografiskt förenkla Menorca som en tredjedel Maó, en tredjedel Ciutadella och en tredjedel resten. Nu när de första siffrorna kommit för befolkningen 2021 kan vi se hur jämn kampen om positionen som den största staden på Menorca är: Maó har 29 125 invånare – Ciutadella 29 160. Ciutadella leder med 35 personer.
Kan Maó överta förstaplatsen? Är namnändringen ett led i en attraktivitetskampanj? Finns det ett värde utöver det symboliska i att skylta om? Vad gör de av alla sparade bokstäver? Kommer majonnäs heta salsa maónesa istället för salsa mahonesa?
Det får framtiden utvisa. Med andra ord (kunde inte låta bli: m a o): jag har ingen aning.
Mirador des port och en glimt av utsikten från vår balkong
Just nu diskuteras sommarens semester runt matbordet hemmavid. Min äldsta dotter vill ha en storstadssemester, så jag ägnar all min vakna tid åt att få henne att förstå att Maó är en storstad… Och i storstäder, vad finns där? Storstadshotell! Eller, ni vet: hotell som är just hotell. Sängar, bord, stol, badrum. Inga större förvaringsutrymmen, ingen lantlig spatiös charm, utan urban utrymmeseffektiv personförvaring.
Sängkontrollanten ger godkänt för vuxensängen. Barnen? De fick en våningssäng att dela på (balkongrutan syns till vänster, våningssängen står snett åt vänster/bakåt).
Mirador des Port i Maó är ett sådant hotell. Läget är fantastiskt; hotellet ligger nära klippkanten med utsikt över hamnen. Denna utsikt studeras med fördel från en plats framför hotellet med vy över hela den inre hamnen och stora delar österut. Storslaget! Är du intresserad av stora båtar (inte färjblind, alltså) finns det fartyg att studera på andra sidan vattnet.
Hotellet är trestjärnigt (med spanska mått mätt) och ligger i ett bostadsområde – mysigt och lugnt men ändå inte trångt (och gott om hus och hem att drömma om att ha). De flesta rum på hotellet ska enligt uppgift ha balkonger, mina erfarenheter här begränsar sig dock till en liten balkong med plats för ungefär ett stycke stol…
En liten trädgård med solstolar och pool finns. När vi besökte stället en tidig sommarmånad var det väldigt lugnt i både pool, restaurang och intilliggande bar.
En restaurang finns, där jag tycker att frukosten var bra. Middag har jag ätit där en gång, den gav inga större hål i plånboken och var klart godkänd (om än lite charmigt förvirrad). En sak jag uppskattar är restauranger som har äggartister, eller… ja: folk som på beställning tillagar ägg som jag vill ha dem.
Vem ska bo här? För familjer passar hotellet bra för någon eller några nätters vistelse. Det är lugnt, men ändå nära till allt. På lite längre sikt än några dagar är det för mycket ett hotellrum och för lite ett familjeboende – det blir snabbt lite ont om fritt utrymme för flera personer (men det är ju så det brukar vara med hotell i STORstäder).
I Norge låter denna tingest skojigare; det är ju en takevifte. Självklart är fotot taget av någon annan vid något annat tillfälle. Jag har också av någon konstig anledning en video där takeviften används som tørketrommel. Men någonstans måste jag dra gränsen för vad jag publicerar. Av andras alster, såklart.
Badrummet på Mirador des port.
Om och när du är här: glöm inte Menorcamuséet (Museu de Menorca) som finns ett ögonkast bort och är värt ett besök. Massor med gamla prylar och historia!
Jag har flera gånger funderat på att återvända till detta hotell. Jag är dock en typ som gärna vill se nya saker och ofta stanna lite längre än någon natt och ha lite mer utrymme i rummet, så det har inte blivit av (jo, det har faktiskt blivit av flera gånger, men av andra skäl än boende – se nedan). Men för stadsvistelser funkar hotellet utmärkt till en rimlig peng.
Utsikt från hotellets trädgård. Byggnaden till höger i bild: Museu de Menorca.
Till sist ett tips: när jag tar bilen till Maó brukar jag ofta parkera i området nära detta hotell. Det brukar alltid finnas plats någonstans. Gatorna är inte lika tajta som i city, och in- och utfarten från staden till farlederna är nästgårds. Med de fördelarna tar jag gärna 10 minuters promenad till Maós absoluta centrum. Jag får ju dessutom en grym utsikt på vägen!
På våning 1 mötte jag en krukväxt, han presenterade sig som Carl.
Jag skulle gissa att Mahónosten är det första de flesta får höra om när Menorca och mat kommer på tal. Namnet till trots tillverkas den största delen av all Mahónost inte alls nära Maó/Mahón, utan i områdena runt Alaior, Es Mercadal, Cuitadella och Ferreries. Osten produceras alltså i mitten och i väst snarare än åt ost (ska det här bli rekord i dåliga ordvitsar?). Av de 33 producenter som tillverkar denna, sedan 1985 ursprungsskyddade, delikatess ligger bara 3 stycken i Maó-trakten. Jo, jag har själv räknat och sammanställt dem. Om du inte tror mig:
Ciutadella: 9 st
Alaior: 8 st
Es Mercadal och Ferreries: 6 st vardera
Maó med omnejd: 3 st
Es Migjorn Gran: 1 st
Förlåt, men statistik brukar jag vara petig med. Historia brukar jag kanske bry mig mindre om, men när det handlar om Menorca och ost gör jag självfallet ett undantag:
Om du frågar en arkeolog om Menorca och ost kan du få höra att det hittats föremål för osttillverkning som daterats till cirka 3000 år före Kristus. En ekonom kan berätta att ostkonsumtionen på Menorca omnämnts i dokument runt år 400 efter Kristus. Och gastronomen förtäljer att de första hyllningarna av Menorcaostens excellens återfinns i arabiska dokument från 1000-talet e Kr. Menorcabloggaren kan därtill meddela att det på 1700-talet fanns fyra skepp i Maós hamn, helt dedikerade till osttransport (ordvitshatare hoppar med fördel över denna parentes: när dessa anlöpte Port of Mahón efter att havarti utlandet hyllades väl dessa med en Port salut?).
På den tiden var naturligtvis inte osten kontrollerad, ursprungsskyddad eller specifikt benämnd – det blev den som jag skrev först 1985 – men Mahónostens anor går långt tillbaka i historien. Sedan 1997 brukar namnet Mahón-Menorca-ost användas, kanske för att understryka att osten inte bara är Maós angelägenhet.
Tillverkningen börjar naturligtvis med mjölken. Med Balearernas största kobestånd och mjölkproduktion är det inget större problem att hitta denna råvara. Till vanlig Mahónost används något behandlad mjölk (kyld eller pastöriserad). Om obehandlad mjölk (råmjölk) används får osten ett tillskott i namnet: Artesano. Av mjölken görs ostmassa, från vilken vasslen filtreras genom en bomullsduk för att sedan pressas och formas; artesanovarianten formas för hand, den vanliga osten i fyrkantiga formar som ger osten dess fyrkantiga-med-rundade-hörn-karaktär. Efter lakning i saltvatten vilar och lufttorkar osten i speciella källare i 3-4 veckor och uppåt. Den vänds med jämna mellanrum och gnuggas med olja och paprika, vilket ger den dess karakteristiska nyans av orange.
Mahónosten säljs i tre varianter: mild (lagrad 3-9 veckor), mellanlagrad (2-5 månader) och lagrad (längre tid). I affärer och på paket betecknas detta ofta med grön, röd/orange och svart färg. Den milda varianten är väldigt mjuk och på gränsen till en färskost, vilket kan ge en ledtråd till hur den smakar (inte så jättemycket). Den mellanlagrade osten är även den mjuk i smaken, men med lite mer nötig och salt karaktär – förutom sältan i linje med många vardagsostar här i Sverige. Den lagrade sorten har betydligt mer karaktär och intensitet, både i smak och textur. Här framträder en helt annan hårdhet, grynpipighet och andra större naturliga håligheter från lagringen. Dessa kännetecken marscherar över gomseglet och lämnar efter sig en härlig sälta, nötighet och allehanda havs- och Menorcasensationer. Ibland kan smaken nästan vara för mycket, andra gånger blir jag lyrisk av smaken, stillastående och full av önskan att jag hade köpt med mig fler lagrade ostar hem. Upplevelserna varierar, alltså. Men ofta finner jag mig själv suckande av välbehag över ett litet fat med stavformade små skivor. Jag älskar sådana upplevelser som denna ost har gett mig. Jag kan i slentrian nypa åt mig en bit ost medan jag lagar mat, men smaken av osten väcker mig ur matlagningskoman och skänker mig en stunds njutning. Mina smaklökar och min själ förflyttas snabbt till Menorca för ett tag, medan resten av min kropp rör om i grytorna vid spisen. Den till synes anonyma ostbiten blir en ögonöppnare när du trodde att smaklökarna vilade. Det är som att utan förväntningar få en kopp kaffe ställd framför sig, nonchalant smaka lite och plötsligt upptäcka att det var favoritkaffet som serverades. Fast i ostform.
Mellanlagrad och lagrad Mahón-Menorca-ost i den typiska fyrkantiga formen med rundade hörn
Dylika upplevelser kommer främst från den lagrade sorten, om det inte tydligt framgick. Den mellanlagrade fungerar utmärkt som vanlig påläggsost. Det är en ost att ha i matlagning, att riva, skiva och skära och njuta av. En standardost, men med extra allt (är det då fortfarande en standardost?). Detsamma gäller för den milda varianten, fast då i en mjukare form.
Är det bara jag och andra Menorcafans som uppskattar osten? Absolut inte. Den är förvisso en stark symbol för Menorca, men den vinner i princip varje år ett eller flera priser på exempelvis World Cheese Awards.
Nuläget i min ostkollektion
Vill du besöka någon av ostproducenterna brukar charterresearrangörer anordna utflykter som inkluderar korta stopp på gårdar där ost tillverkas. Många av gårdarna tar emot besökare, så för en mer fokuserad upplevelse är det nog enklast att titta var på ön du befinner dig, leta upp producenter i närheten och söka information på hemsidor eller i sociala medier. En bra utgångspunkt är hemsidan http://www.quesomahonmenorca.com/en/ där du under Companies kan hitta alla öns producenter med adresser, kontaktuppgifter, hemsidor och andra kanaler där information för besökare finns.
Mahón-Menorca-osten är alltså ett måste att testa när du är på Menorca! I Sverige har jag (efter tips) vid ett par tillfällen sprungit på den på Lidl under deras spanska vecka. Där tömde jag hyllorna. Annars har jag inte hittat den – jag måste dock erkänna att jag inte letat jättenoga och överallt, eftersom jag brukar fylla på förråden under mina Menorcavistelser. På Menorca finns den i alla affärer som säljer någon form av mat, många turistbutiker och i ett par butiker på flygplatsen i Maó (jag kan inte hålla mig: om jag inte räknar Es Castell ett par kilometer längre ut så är Maó faktiskt hela Spaniens ostligaste stad!). Så vad väntar vi på? Turistsäsongen? Fler ordvitsar? Ska jag ha knivar eller gafflar när jag serverar osten? Nej, cheddar.
Du vet den där stunden när upptäckarlusten tar över och charterbolagens hotellurval känns lite begränsat? Inte? För mig har den i alla fall inträffat ett gäng gånger. För att hitta det bästa av två världar går det att kombinera charterresor med någon vecka på egen hand eller på ett annat hotell. I somras kombinerade vi två hotell från charterkatalogen, Tamariscos i Cala en Bosc och Alta Galdana i Cala Galdana. Det senare var inte så städat, inte så barnsäkert och hade inte den kvalitet som vi hade önskat, så vi avbröt boendet där och letade upp andra hotell själva. Och denna andra kombinationsvecka är just en bra möjlighet att upptäcka Menorca på egen hand, utanför katalogerna.
När vi sökt efter boendealternativ har vi på senare år lagt märke till hur agroturismen blir allt vanligare. Denna typ av boende brukar innebära lantlig, rustik charm som dessutom inte slår igen portarna så fort turisternas närvaro avtar. Ställena drivs generellt av familjer som själva bor på gårdarna, vilket borgar för möjligheter till boende året om – de är ju ändå på plats (jämför detta med turistorterna som ofta ekar tomma redan i oktober). Agroturism innebär som sagt lantlighet, och med det följer lite större avstånd till hav och stränder – bondgårdar och liknande anläggningar återfinns främst i de inre delarna av ön. Men Menorca är inte så stort, så avståndet till kusten är aldrig långt om suget uppstår. Är du en bad- och kustmänniska? Gissa varför jag skrev om kombinationsmöjligheterna – omväxling förnöjer!
Några underbara vinklar av agroturismen, här: på Matxani Gran
Ett väldigt mysigt alternativ till de klassiska hotellen är ett av Menorcas första agroturismställen (öppnat 2010), Matxani Gran i Sant Climent i närheten av (och med viss långväga utsikt över) flygplatsen. Närheten till Maó kommer alltså på köpet! Ägarna Llorenç och Yola är idérika, flexibla och väldigt avslappnade – det blir en helt annan grej med personlig kontakt och bemötande innan och under vistelserna än på ett charterhotell. Det borde väl i och för sig inte förvåna någon…
Lantlig idyll med möjlighet till flygplansspotting (eller vad det kallas)
På denna gård har vi bott ett par gånger sedan vi nosade upp den för några år sedan. Det finns ett begränsat antal rum som på de flesta agroturismställen, men de är mysigt ombonade och hemtrevliga.
Färger och mys!
Ett exempel på badrum
Gemensamt rum och kök i en av byggnaderna
Några rumsbilder från Matxani Gran
Rummen är bokningsbara i princip året runt, om du hittar hit. Vintern är en riktig lågsäsong på Menorca, men bland annat fågelskådare brukar kunna navigera sig hit ändå.
Färden hit tog oss genom ett charmigt Sant Climent (det närmaste samhället – men inte stort!) och knappa 2 km vidare. Snart hade vi funnit infarten, och redan här började vi ana skillnaden gentemot andra ställen vi bott på.
Vägen till Matxani Gran
Även parkeringsområdet upplevde vi som originellt och lantligt!
Vägen från parkeringen till baksidan och odlingarna
Några hundra meters (för mig) orolig körning senare nådde vi gården. Min oro berodde på att vägen in var smal och kantad av murar, och bitvis hängde tunga trädgrenar och stammar in och ned över vägen. Både i bredd- och höjdled tvekade jag många gånger vid mina första färder och ville stanna för att se så att bilen verkligen skulle ta sig förbi och fram. Att möta något annat fordon var inte att tänka på (inte ens en cykel!) utanför ett par avfarter som gav utrymme, så det gällde att spana framåt för att planera körningen och kontrollera så ingen kom från andra hållet. Som tur är var vägen mestadels rak, vilket underlättade spanandet. Väl framme välkomnade en grusplan för parkering oss. Här fick vi en första överblick över byggnaderna på gården.
Rummen på gården finns i olika storlekar, men är belägna runt samma byggnad. Första gången irrade vi runt ett tag innan vi förstod var receptionen var (den bestod av ett litet bord i en byggnad vi gått igenom flera gånger i vårt sökande). På gården finns en mindre pool med solstolar som hjälper till med svalka under heta sommardagar. En gemensamhetsyta med bar och grill ligger strax intill. Frukosten serveras utomhus och är bra – jag älskar framför allt att ägg tas på så stort allvar här på Menorca, det går nästan att beställa vad som helst i äggväg överallt! Och lugnet och charmen i att sitta och äta utomhus på landet…
En del av serveringsområdet
På baksidan av gården finns en liten ekologisk odling med allehanda grönt (och rött). Den har varit under uppbyggnad, men är trots det rolig att gå runt och titta på. Det är som en jätte-pallkrageodling (om pallkragar vore gjorda av sten) med diverse grönsaker, och frukter, ibland med besök av (stooora) gräshoppeliknande tingestar! En del av den lantliga charmen, tycker jag här. Hemma skulle jag inte vara lika exalterad…
Ekologiska odlingar
Vad är det som gör detta ställe speciellt? Det är bondmyset, lugnet, läget och ägarfamiljen. Trädgårdarna, växtligheten, ja till och med insektslivet blir fascinerande här. Och vid sidan av får, åsnor, höns och den relativa nyheten hästar är det fantastiskt att se gården med de landlevande sköldpaddorna som fritt springer runt i området. Jag har sett en landsköldpadda på ett enda ställe på hela Menorca utöver detta, det var en sköldpadda som hade förirrat sig ut på asfalten på vägen upp mot berget S’Enclusa. Så för mig är det ingen vanlig syn, men här finns de i mängder.
Bara upplevelsen på ett agroturismställe är en härlig kontrast till badstränder, all inclusive-menyer och turister. Lugnet verkar tilltala såväl par i alla åldrar som barnfamiljer, även med spädbarn. Jag förstår att många även väljer att resa hit ensamma, för att bara insupa lugnet, läsa i solen eller komma vidare i sitt skrivarprojekt. Och oavsett om turistbarometern säger hög-, låg- eller mellansäsong så har denna typ av boende oftast en sängplats över för just dig.
Ibland har guldkornen funnits för nära ögat för att vara synliga. Can Xavi är ett sådant korn som jag passerat otaliga gånger på mina vandringar genom Maó. Baren ligger i ett rundat hörn vid Plaça Bastió/S’Arraval inte så långt från den mittersta smeten i Maó. Tvärs över gatan ligger ståtliga Pont de Sant Roc med två torn, den enda kvarvarande delen av stadsmuren från 1300-talet.
Ändå tog det flera år innan jag lade märke till stället och insåg att det kontinuerligt hade fått goda recensioner. Med rätt tajming fick vi en dag plats inne i den lite trånga men mysiga lokalen (vid mitt senaste försök sent i september runt 15-tiden var det fullt med lite kö utanför…). Vi beställde lite av varje, både tapas och pasta, från den mängd av menyark som lades i en trave framför oss på bordet (räckte inte det fanns det en tavla i baren med dagens specialtapas). Och gott var det, ostar, oliver, svamp, potatisanrättningar, korvar, vad vi än smakade blev hela familjen nöjd. Jag skulle beskriva stället som en charmig kvartersbar, då känslan är att det mest är lokalbefolkningen som hittar hit. Men hittar hit gör de i mängder. Mat, dryck och service är generellt riktigt bra. Det enda diset på hyllningshimlen var en halvtom vattenflaska som servitrisen spillde ut för oss, där vi själva fick betala för en ny. Detta till trots satt vi åter vid ett bord på Can Xavi redan dagen efter.
Can Xavi kan klart rekommenderas, oavsett om det är mat eller en drink du är ute efter under dina utflykter i Maó. Men undvik de värsta lokala rusningstiderna – då blir det lite mer utrymme för benen i lokalen.
Med förstagångsresenären i åtanke tänkte jag lite kort tipsa om utflykter att göra på Menorca. Jag paketerar dem så att flera mål kan vara möjliga att bocka av under en och samma bilresa. Mer fokus på information och tips, kanske lite färre bilder – men nu kör vi!
Som turist på Menorca, vad är det charterbolagen vill att du ska se? Att döma av deras utflyktsprogram är det följande:
Cova d’en Xoroi – grottsystemet som är en utsiktsplats och en nattklubb, komplett med en tragisk historia om en kärlekskrank pirat
Binibèquer Vell (Binibeca Vell) – den genuina vita fiskebyn med sina trånga gränder och obotliga charm. (Eller vänta, genuin? Jag menade arkitektritad på 1960-70-talet, men glöm att jag skrev det – det förstör ju lite av charmen)
Ferreries skofabriker, för historik och framför allt skoinköp
El Toro, Menorcas högsta berg, med utsikt över hela Menorca
Maó, huvudstaden, med gindestilleriet och en båttur i hamnen
Visst, charterbolagen har inte fel. Alla dessa utflyktsmål kan rekommenderas, framför allt Maó och El Toro. Och Cova d’en Xoroi brukar alla tids nog besöka. Men jag tänkte ge några andra förslag i paketform:
1: Es Mercadal-området. Hoppa in i bilen och åk hit! Själv håller jag alltid hastigheten på ön, men speciellt noggrann är jag vid trafikkamerorna runt Es Mercadal. Här finns flera möjliga och kombinerbara mål inom ett bra avstånd:
Platges de Fornells. Här finns möjlighet till bad vid stranden Cala Tirant. Även sköldpaddorna i våtmarken strax innanför stranden är värda ett besök. I Platges de Fornells finns också en av mina favoritrestauranger på ön: Café del Nord. Har jag tur kan jag här beställa den delikata fisken Cap Roig (jag tror den kallas röd skorpionfisk på svenska) från menyn, men detta beror på vad fiskmarknaden kunnat erbjuda på morgonen. Ser jag inte den på griffeltavlan så kan jag berätta för Paco vad jag gillar, så kommer han att rekommendera något (troligen en för mig okänd fisk), vad jag ska äta på den (till exempel: ”på den här fisken får du inte missa att äta kinderna!”) och hur (gissningsvis med kniv och gaffel). Fisk och skaldjur kan de på det här stället. Efter detta hade jag tagit bilen eller promenerat bortanför Café del Nord och bara insupit närheten till havet, drömt om att äga ett av husen här, tittat på fyren i fjärran (Far de Cavalleria) och beundrat havets spel mot klipporna. Området är fantastiskt, även om mina döttrar kanske skulle klaga på den ibland bristfälliga eller obefintliga mobiltäckningen.
Staden Fornells med sina fiskrestauranger och sitt försvarstorn är också mysig och väl värd ett besök om jag känner att jag har tid eller inte är mätt. Jag är ju ändå i närheten… och har jag gott om tid låter jag bilen stå och promenerar dit via stigen som är fortsättningen på vägen jag just vandrat längs kusten.
Och eftersom jag nu är i närheten av Es Mercadal så passar jag på att besöka och promenera i denna charmiga stad (som inte förvånande är en familjemedlems absoluta favoritstad på ön).
Sedan tar det mig knappt tio minuter att åka upp till El Toro, där jag kan studera hela Menorca för en stund, vandra runt i turistaffären eller ta en kaffe på serveringen.
Om tiden räcker till kan jag sedan korsa vägen Me1 och åka till Es Migjorn Gran söderut. Här kan jag promenera en stund och uppleva myset, lugnet och vardagen i en vanlig och vänlig liten stad på Menorca.
Lite blåsigt klipp med sköldpaddorna invid Cala Tirant
2: Ciutadella-trakten. Här skulle jag rekommendera:
Stenbrottet Líthica (Pedreres de s’Hostal). Här får jag både en vandring genom Menorcas flora och en mäktig upplevelse nere i ett stenbrott. Självklart undviker jag att gå vilse i stenlabyrinten där nere.
Cala Morell ligger inte långt bort med bil. Här finns en underbar vik och ett gäng begravningsgrottor (Necrópolis). Jag tar en promenad ut till stenelefanten vid inloppet och missar sedan absolut inte att kolla in utsikten från klipporna på båda sidorna av viken.
Fyren Punta Nati i ett kargt landskap kan jag nå via lantliga vägar kantade av de för ön typiska stenmurarna. Jag promenerar här också några hundra meter ut till väster/vänster och försöker våga titta ner i blåshålet. Havet har grävt sig in under klipporna och sedan har ett hål från markytan uppstått. Mäktigt!
Naveta des Tudons finns också i närheten (längs den stora vägen Me1), och vill jag studera vad som kan vara Europas äldsta byggnad så gör jag det för en stund, via inträde eller från håll på motorvägen. Är det värt inträdet? Det beror på vad jag vill se. Det är en upp-och-nedvänd stenbåt, typ, där skelett förvarats.
Hinner jag med den förra huvudstaden Ciutadella också? Det beror på hur lång tid allt tagit och hur länge jag vill strosa runt där. Staden är egentligen värd en helt egen dag, med sin hamn, katedralen, affärer, restauranger, gränder, gator och torg. Speciellt kvällstid är det härligt att vandra runt här.
Líthica, Pedreres de s’Hostal
Cala Morell
3: Maó och den östra sidan.
Maó är förtrollande. Jag kan aldrig bli mätt på staden. Jag kan besöka gindestilleriet och inomhusmarknaden i klostret hur många gånger som helst. Jag gillar att vandra runt, äta, fika och shoppa här. Eller jäsa i någon park eller på en bänk med utsikt. Och hur många gånger har jag tagit en tur med något av bolagen som kör båtturer i den stora hamnen (som många säger är världens näst största naturliga hamn efter Pearl Harbor)? Jag vet inte… Om turisttåget fortfarande går skulle jag som förstagångare ta det, för att åka runt och få lite koll på staden.
Sa Mesquida och Es Grau når jag med bil en bit norrut. Menorkiner kan tillbringa sina somrar här vid havet, och det är väldigt lite turistprägel här. En kaffe eller en glass ute vid minihamnen längst ut i Es Grau sitter fint. Likväl gör en promenad genom lilla Sa Mesquida. Vill jag bada finns det stränder på båda ställena, med risk för att jag måste gå ut ganska många tjog meter i Es Grau för att vattnet ska täcka mer än vaderna.
Söder om Maó finns Alcalfar. Myspys i en gammal fiskeby, med små pirer i viken där man lätt kan föreställa sig att fiskarna står och lastar av sina båtar. Det känns lugnt och genuint.
Vill jag kan jag baka in Binibèquer Vell här också, även om det är nämnt ovan. Om inte annat så för maten.
En del av Maós stora hamn
Alcalfar
4: Cala en Bosc
Okej, en Cala en Bosc-special också, eftersom det är här jag ofta befinner mig som turist. Egentligen skulle jag nog börja min semester med att utforska närområdet. Mitt flyg landar strax före lunch, och jag är på plats i Cala en Bosc vid lunchtid eller strax efter. Om uthämtningen av hyrbilen gick smidigt och bagaget hittade fram (det brukar det alltid göra) kan jag vara där innan bussen hunnit dit från flygplatsen. Om jag checkar in på Tamariscos gratulerar jag mig själv till läget och utsikten, även om närheten till havet och vindarna kan göra att jag tror att det är svalare än vad det faktiskt är. På Club Menorca jublar jag över poolen och närheten till båda stränderna. Macarella ger mig ett mer vuxet lugn (vissa skulle säga pensionärslugn), riktigt bra rum och grymma middagar. Checkar jag in på något annat hotell gratulerar jag mig själv till en ny upplevelse…
En promenad för att upptäcka marinan med restauranger och butiker skulle komma härnäst. Fyren Far d’Artrutx och promenaden dit längs havet tar jag i en riktning. Sedan hade jag önskat att jag känt till Cova des Pardals första gången jag var här. Ner till havet och 20-30 minuters promenad österut (vänster om jag går ner mot havet) längs Camí de Cavalls till jag ser det lilla huset med trappan ner till grottan där bakom. Fria fantasier om alla pirater som använt denna minihamn/grotta uppmuntras! Och kanske ett bad från klipporna, eller bara en paus i lugnet. Utsikten längs havet på vägen med alla små vikar får jag på köpet. Och gillar jag inte klippbad så har jag ju tidigt passerat Son Xoriguer-stranden, dit jag kan återvända. Har jag tid över kan jag hinna med en bad- och båttur från marinan via Cala Galdana till en strand längre bort (det varierar vilken), där det blir någon timmes badpaus. På vägen får jag dessutom se ett dussintal andra fantastiska stränder, vilka tyvärr ofta är svåra att nå utan att promenera eller cykla en bra bit (med undantag för Cala Galdana, då).
Far d’Artrutx nära Cala en Bosc
Trappan till Cova des Pardals – vad gömmer sig här nere?
Det här var fyra paket, och det tycker jag är nog. Resten av tiden vill jag gärna ägna åt att bara ta det lugnt, bada och kanske peka slumpmässigt på en karta och åka dit fingret pekar. Har jag glömt något? Stränder och mat? Okej då:
Stränder
Det är svårt att rekommendera några stränder över andra. Smaken är ju olika. Men dessa är de jag kommer att tänka på först (med nåbarhet i åtanke):
Macarella (med en servering under högsäsong – ganska ovanligt för avskilda stränder här!) och Macarelleta bredvid. Dessa nås via promenad från Cala Galdana (en stor strand som också platsar på listan). Jag fokuserar på promenaden, då bil inte går att ta hela vägen till Macarella. Här gäller parkering vid vägen, följt av en buss som går var 40:e minut vid denna tid på året (var 20:e minut under högsäsong). Åt andra hållet och lite närmare Cala Galdana ligger Mitjana, som jag kanske föredrar i dagsläget (se gårdagens blogginlägg).
Son Xoriguer och Cala en Bosc – nästgårds, men visst: lite fler turister.
Cala Tirant – för både sköldpaddor och bad.
Cala en Brut norr om Ciutadella. Inte direkt vad jag kallar en strand, men väl en massa klippor och avsatser i olika höjd att hoppa ner i havet från!
Son Bou – stor och lååååång.
Cala Mesquida – mys!
Cala Algaiarens – hit kan jag promenera på en knapp timme längs Camí de Cavalls från Cala Morell. Men mycket enklare är att ta bilen hit, det finns en stor parkering ett par hundra meter från stranden. Stor och bred, även om det inte är jättemått vi pratar om.
Algaiarens
Cala en Brut
Oavsett vilka stränder jag väljer att besöka är risken att jag blir besviken väldigt liten!
Mat
Hade jag plånboken tjock nog (kanske 60 euro och uppåt per person) så hade jag någon gång under min första vecka på ön testat caldereta de langosta, något jag slarvigt kallar en hummergryta. Traditionellt ska denna ätas på plats i Fornells eller på någon flashig restaurang i Maós hamn. Men många ställen serverar denna menorkinska specialitet. Annars är det mestadels medelhavskök, fisk och skaldjur som gäller – det är ju ändå en ö i Medelhavet det handlar om. Även bondesamhället har givit sin prägel på exempelvis lokala soppor med paprika, tomat och lök (oliaigua), gärna med fikon till . Mahon-osten är en av öns stoltheter, den finns överallt av olika märken och i typ tre olika lagringsformer. Det mest kända Menorca gör anspråk på i matväg är annars Salsa Mahonesa (sås från Maó), i världen mer känt som majonnäs. Legenden säger att en kock till någon fransk såskrävande kung som befann sig på Menorca fick slut på råvaror till de traditionella franska såserna. Smör? Grädde? Finito! Men lite ägg och olja fanns att uppbringa, och… där satt den!
Restaurangen Café del Nord har jag nämnt tidigare. Cova sa Nacra i Sa Caleta (nära Ciutadella från Cala en Bosc sett) är en annan restaurang jag kan rekommendera. Den ligger i en grotta med utsikt över en vik. Fiskar och maneter skvalpar förbi i vattnet nedanför. Bra mat och jättemysigt! Jag rekommenderar också den kubanska restaurangen i Cala en Bosc, den har jag dessutom skrivit om i ett tidigare inlägg.
Lite kuriosa med koppling till det jag nämnt ovan:
En annan strand som är känd för sina sköldpaddor är Cala Tortuga (egentligen Arenal de Morella). Den ligger i närheten av fyren Favàritx, som i sig är värd ett besök. Fyren ligger placerad i vad som bäst kan beskrivas som ett månlandskap nästan utan växtlighet. Här finns dock ett problem: från juni till någon gång i oktober är biltrafik till fyren inte tillåten. Istället går bussar hit från Maó. Detta gör det lite mer omständligt om jag vill uppleva detta.
Utöver detta är Menorca en ö full av historia. Det finns fornminnen att studera överallt (vad mina döttrar brukar kalla ”gamla stenar” eller ”stenhögar”). Jag har inga speciella platser att rekommendera, men kolla upp och fråga – eller stanna när ni ser skyltarna under bilfärderna!
Lugnet, tryggheten och friden på Menorca är det som i mångt och mycket präglar ön. Kan jag känna mig orolig ibland hemma, så har jag inte alls samma känsla här. För ett par år sedan inträffade en bilstöld på ön – och det kändes på något sätt gammaldags att läsa rubrikerna detta orsakade i tidningarna…
Jag hoppas dessa tips och tankar kan vara till hjälp. Jag kommer säkert slå mig i huvudet när jag upptäcker att jag glömt något helt uppenbart, särdeles fantastiskt och viktigt, men då får det istället bli ett annat inlägg!
SWE: Casa Albertí är ett boutique-hotell i Maós absoluta centrum. Hotellet ligger i ett townhouse med mer än två och ett halvt sekel på nacken, men är utsökt underhållet och fräscht. Det är nära till allt i Maó och hotellet är svalt (passar perfekt efter shoppingräder i stadshettan en varm dag!) och välkomnande med välfungerande WiFi. Rummen ligger utspridda på olika våningar runt en stor trappa som snurrar sig uppåt genom byggnaden.
Högst upp i trappan finns en dörr till en takterrass med utsikt över Maós takåsar. Det finns även ett par utrymmen för umgänge med övriga gäster med tv, böcker och en liten ta-och-betala-själv-bar. Den lokalt präglade frukosten (ingen jättebuffé, men mestadels lokalt producerad och präglad av kvalitet – Mahon-ostar och sobrasada är en självklarhet här) serveras i köket på bottenvåningen och kan intas på en pittoresk terrass i mitten av huset. Charmigt!
En person som sköter incheckningen kommer möta dig vid tiden för din ankomst och förklara hur allt funkar och lite till. Hotellet var inte anpassat för spontanbesök eller korta vistelser, utan krävde bokning på minst tre nätter för att vara tillgängligt vid den tidpunkt vi besökte det. Rummen kan klart rekommenderas, även om de normalt sett inte är några budgetfynd, speciellt inte om det är en familj som bokar något av de större rummen.
ENG: Casa Albertí in the centre of Maó carries the label boutique hotel. To be honest, I am not 100 % sure what this label implies (not even after some internet searches) – but it sounds exclusive and neat. And it sure is.
A couple of years ago we were looking for a place to stay in the vicinity of Maó. Luck and chance led us to the historical centre and this well-kept townhouse from around 1740. The minimum stay was 3 nights, which for one of the bigger rooms (including 2 bedrooms, suitable for a family of at least 4) not exactly comes for free… but hotel rooms with a location and standard like this never do. The breakfast is an enjoyment, especially if you’re into local produce such as Mahon cheese and sobrasada. It is not a huge buffet kind of breakfast, more a quality kind – served at a nice, cool terrace on the ground floor of the building.
After a hot day in the city, the cool air inside Casa Albertí will welcome you as you enter. Your room is never far away while you are on a shopping spree, unless you decide to take a detour to Es Castell or such. The AC functions well, as does the WiFi. The room we had provided plenty of space for 4 persons, 2 in each room plus a lounge-type area in the larger room. In the bathroom we found nice towels and a good kit of the usual most needed things (schampoo, shower gel, lotion…).
The location is great. Everything in Maó is easily reachable from here. One block and a corner away is Plaça de la Constitució, from where Carrer de Hannover, Carrer Nou and Carrer Portal del Mar take you on different adventures in the city – each direction well worth exploring for a while. Did I mention that I love this city? Not? Well, then I mention it now. And I wouldn’t mind returning to Casa Albertí in the future. Actually, whenever we are in Maó and pass the door of Casa Albertí, we point and sigh longingly. We have such positive memories from this place and this city… did I mention that I love this city? Oh… ok.
Menorca 101 