Hotell: Catalonia Mirador des Port i Maó

Mirador des port och en glimt av utsikten från vår balkong

Just nu diskuteras sommarens semester runt matbordet hemmavid. Min äldsta dotter vill ha en storstadssemester, så jag ägnar all min vakna tid åt att få henne att förstå att Maó är en storstad… Och i storstäder, vad finns där? Storstadshotell! Eller, ni vet: hotell som är just hotell. Sängar, bord, stol, badrum. Inga större förvaringsutrymmen, ingen lantlig spatiös charm, utan urban utrymmeseffektiv personförvaring.

Sängkontrollanten ger godkänt för vuxensängen. Barnen? De fick en våningssäng att dela på (balkongrutan syns till vänster, våningssängen står snett åt vänster/bakåt).

Mirador des Port i Maó är ett sådant hotell. Läget är fantastiskt; hotellet ligger nära klippkanten med utsikt över hamnen. Denna utsikt studeras med fördel från en plats framför hotellet med vy över hela den inre hamnen och stora delar österut. Storslaget! Är du intresserad av stora båtar (inte färjblind, alltså) finns det fartyg att studera på andra sidan vattnet.

Hotellet är trestjärnigt (med spanska mått mätt) och ligger i ett bostadsområde – mysigt och lugnt men ändå inte trångt (och gott om hus och hem att drömma om att ha). De flesta rum på hotellet ska enligt uppgift ha balkonger, mina erfarenheter här begränsar sig dock till en liten balkong med plats för ungefär ett stycke stol…

En liten trädgård med solstolar och pool finns. När vi besökte stället en tidig sommarmånad var det väldigt lugnt i både pool, restaurang och intilliggande bar.

En restaurang finns, där jag tycker att frukosten var bra. Middag har jag ätit där en gång, den gav inga större hål i plånboken och var klart godkänd (om än lite charmigt förvirrad). En sak jag uppskattar är restauranger som har äggartister, eller… ja: folk som på beställning tillagar ägg som jag vill ha dem.

Vem ska bo här? För familjer passar hotellet bra för någon eller några nätters vistelse. Det är lugnt, men ändå nära till allt. På lite längre sikt än några dagar är det för mycket ett hotellrum och för lite ett familjeboende – det blir snabbt lite ont om fritt utrymme för flera personer (men det är ju så det brukar vara med hotell i STORstäder).

I Norge låter denna tingest skojigare; det är ju en takevifte. Självklart är fotot taget av någon annan vid något annat tillfälle. Jag har också av någon konstig anledning en video där takeviften används som tørketrommel. Men någonstans måste jag dra gränsen för vad jag publicerar. Av andras alster, såklart.

Om och när du är här: glöm inte Menorcamuséet (Museu de Menorca) som finns ett ögonkast bort och är värt ett besök. Massor med gamla prylar och historia!

Jag har flera gånger funderat på att återvända till detta hotell. Jag är dock en typ som gärna vill se nya saker och ofta stanna lite längre än någon natt och ha lite mer utrymme i rummet, så det har inte blivit av (jo, det har faktiskt blivit av flera gånger, men av andra skäl än boende – se nedan). Men för stadsvistelser funkar hotellet utmärkt till en rimlig peng.

Utsikt från hotellets trädgård. Byggnaden till höger i bild: Museu de Menorca.

Till sist ett tips: när jag tar bilen till Maó brukar jag ofta parkera i området nära detta hotell. Det brukar alltid finnas plats någonstans. Gatorna är inte lika tajta som i city, och in- och utfarten från staden till farlederna är nästgårds. Med de fördelarna tar jag gärna 10 minuters promenad till Maós absoluta centrum. Jag får ju dessutom en grym utsikt på vägen!

På våning 1 mötte jag en krukväxt, han presenterade sig som Carl.

Son Triay – Rustik agroturism

Det brölas till vänster och det kacklas till höger. Små slagsmål uppstår mellan individerna. Du kanske tänker att det är en vanlig upplevelse runt barpoolen på din all-inclusive-anläggning? Nejdå, det är inte charterturism det handlar om här – det är bara jag som rapporterar från mitt fortsatta agroturistande. Bland höns, bland kor. Muuu.

Mellan Ferreries och Cala Galdana ligger ännu ett i raden av agroturismboenden; Son Triay (efter att tidigare ha beskrivit Matxani Gran som ett av de första agroturismställena på ön (2010) vet jag inte hur jag ska beskriva Son Triay som ångat på sedan 1995…). På en karta ligger Son Triay i ett beige-grå-aktigt område en bit från vägen till Cala Galdana. Lite mitt ute i ingenstans, men ändå nåbart. Inget vatten i närheten, inga lummiga raviner – det var åtminstone så jag tolkade kartans färger (eller snarare frånvaron av dem). Det snirklar sig förvisso någon väg ut dit om jag zoomar in, men det som ser ut som en väg på en karta över denna underbara ö kan lika gärna vara en liten stig över en privat tomt – det har jag lärt mig genom många fruktlösa försök att ta mig fram. Men sådana tankar blåste vi lätt undan, går det att boka boende är det klart att det går att ta sig dit! Så detta ställe blev vår tillflykt några dallrande heta dagar i juni 2018.

Vi hade precis checkat ut från ett hotell i Cala en Bosc, så med bil blev färden inte alltför lång. Ge oss tjugo minuter så har vi tagit oss till rondellen i Ferreries och söderut! Efter ett par kilometers färd från Ferreries genom ett blandat menageri av hästar, åsnor och fåglar på fälten blev jag exalterad över åsynen av en handelsträdgård på min vänstra sida. Så till den grad att jag nästan missade den lilla vägskylten som pekade högerut till Son Triay Nou. Jag hann bromsa, men tittade skeptiskt på vägen i pilens riktning. Väg är kanske en skönmålande beteckning, det liknade mer en smal grusväg mellan tajta murar. Vid det här laget var jag dock ganska van att planera körning och möten på liknande vägar, så jag puttrade in på vägen. Den ledde mig direkt ut i ett ruralt landskap, med murar, små hus, fornminnen, fler murar, fält och några murar till. Jag har koll på höger- och vänstersidan på bilen, visst? Jodå. Eller: jag körde i alla fall vidare.

Det tar ett tag att åka, säkert kortare än vad jag skulle tro i efterhand, men murarna försvinner och fälten öppnar sig framför mig. Långt därborta kan jag se en byggnad. Är det någon där så är jag säker på att de inte kan missa oss, dammet från gruset under bilen förvandlas till en svansformad gigantisk röksignal som förvarnar om vår ankomst ljusår i förväg. Jens anropar Son Triay: gas, gas, broms, gas, broms, gas. Jag såg inga tecken på respons, även om jag måste tillstå att röksignaler på menorqui inte är ett område jag kan briljera inom.

Vi anländer till sist, och valet står mellan att parkera på en del av en kohage (det står ju en annan bil där!) eller köra framåt till en grusplan framför den största byggnaden. Jag kör till grusplanen. Den är helt tom på bilar och liknar vid närmare anblick mer en vänd- och avlastningsplats Att parkera här skulle definitivt kännas obekvämt, så jag retirerar till kohagen – som nu börjar kännas som en gräsplättsparkering. Och visst, där står ju en skylt med ett stort P som jag missat. Dammet måste ha dolt den.

Jag parkerar och strosar tillbaka till vändplanen för att leta efter receptionen. Jag stannar till en stund för att ta in byggnaden framför mig. Bara färgen och formen är talande och får mig att le. Utan att jag kände till någon form av historia innan så var den ändå tidstypisk, på något sätt. Hade jag någonsin kunnat förvänta mig att hitta en så färgstark och stilig byggnad här? Självklart – jag hade ju sett huset på sajten när jag bokade. Men annars: nej, både färg och form överraskar.

Det här är alltså Son Triay. Trots min allmänna nyfikenhet har jag inte gjort några särskilda efterforskningar, men Son ska betyda ungefär från detta och Triay borde vara ett namn från någon familj som för länge sedan präglat området (påminn mig om att någon gång forska vidare i detta, jag är genuint intresserad av sådana saker). Bara utsidan av huvudbyggnaden väcker mitt intresse, och på insidan finns för den likasinnade ännu mer som vittnar om områdets och husets historia, i bland annat rums-, bild- och porslinsform.

Receptionen ligger i en lägre byggnad nära parkeringen. Jag välkomnas och checkar smidigt in. I rummen intill sker samtidigt det som verkar vara servicen för hela stället, det tvättas, lagas mat och städas. Och bortom den lilla serveringsbyggnaden hörs spridda plask från en pool. Jag går runt en vägg och hittar ett mysigt poolområde med servering intill.

Ytterligare en bit bortom och nedanför poolområdet hittar jag rummet. Enligt den lokala definitionen var rummet en bungalow. Visst, definitionen är bred, men en etymologiskt bevandrad person kanske skulle påtalat frånvaron av bengalisk stil. Ett fristående hus i ett plan med uteplats stod i alla fall till förfogande. Huset hade bra med golvyta, och jag och den snart ankommande resten av familjen om fyra personer kommer ha gott om utrymme. En liten tv stod till tjänst och fick hjälpa oss med underhållningen de kvällar det var VM-matcher i fotboll. Om fotbollsintresset i familjen varit större hade det kanske knorrats över de 13 tum tv:n erbjöd. En köksdel med det som behövs för kylförvaring och matlagning gör att självhushållning funkar utmärkt. Tänk dock på att det är en bit att åka till närmaste butik…

Nio rum finns att boka här, 7 vanliga rum och 2 fristående hus av den typ vi bodde i.

Läget i utkanten av byggnadsområdet var för oss utmärkt. Den stora uteplatsen under tak erbjöd utsikt över en mur och ett fält. Läget gav ett lugn i lugnet, och uteplatsen passade perfekt på kvällarna då den värsta hettan lagt sig. Några ödlor satt då och betraktade oss nyfiket och spänt från väggar och balkar. Och så fort vi rörde oss lite för hastigt så smet de undan, upp på balkarna eller ut i de magnifika rosmarinhäckarna som omslöt huset. Vilken dröm, att kunna ha långa buskage bestående av kryddväxter! Nytta, nöje, estetik och väldoft. Vad mer kan jag begära? Ett klimat växterna tål på hemmaplan, kanske.

Vid en promenad på ägorna halkade vi in bakom vad vi senare insåg var ägarnas bostadsdel. Några minuter senare var vi inbjudna till en promenad i en kohage för att få hälsa på en nyfödd kalv. Detta är ytterligare ett exempel på vad som sällan skulle inträffa på ett charterhotell, ägare och personal som tar sig tid för gästerna och gärna släpper några minuter för att visa sina ägor och stoltheter.

I övrigt? Frukosten serverades i en trevlig miljö inomhus och var klart godkänd, med tonvikt på lokala eller egentillverkade produkter. En middagsmeny kunde förbeställas, vi provade den en kväll och blev nöjda. Den serverades utomhus på serveringsområdet vid poolen. En annan positiv upplevelse var förekomsten av lokalproducerad glass i serveringen, det är ett solklart och oväntat plus under varma dagar!

Söker du (ko-)lugn och natur i närheten av Ferreries och Cala Galdana så har du ett sådant ställe här. Arkitekturen och trädgårdarna ger ett mycket elegant intryck. Och är du historiskt intresserad? Självklart finns det då en fornminnesplats att betrakta längs grusvägen ut hit!

Binissafullet Vell – eller agroturisten betar vidare

När vi upptäckt 1700-talsgårdarnas bonniga charm var vi halvt sålda. Nu var året 2019, och vi letade efter ett boende på Menorcas östra sida. Agroturismens uppsving gjorde att utbudet i år var något digrare än förut, så valmöjligheter fanns det gott om. Många nya ställen med agro-namn hade poppat upp i princip överallt på Menorca. Strax utanför Sant Lluis fann vi till slut Agroturismo Binissafullet Vell. Vi skulle senare bli varse att vi nästan varit där tidigare, då det låg precis intill ett fornminne vi besökt för några år sedan.

Definitionen av agroturism är ganska bred. Om jag hade förväntat mig en bondgård här hade jag fått tänka om rätt snabbt (jag ber hönsen om ursäkt, det räcker inte riktigt för att kvala in som bondgård). Men är jag missnöjd? Absolut inte! En trevlig familj driver detta ställe, som passar utmärkt för boende året om. Närheten till Maó, Sant Lluis, flygplatsen och sydkusten gör gården till en alldeles utmärkt bas för att utforska denna del av Menorca. Stillheten får du på köpet (det ligger precis invid vägen, men det är ändå ingen fara för att bli störd). Åtta rum finns att boka, och jämfört med andra liknande gårdar brukar det vara tillräckligt för att det inte ska vara konstant uppbokat. Men när jag efter vårt besök senare sökte boende för en septemberresa gick det inte att hitta rum för ett flertal datum…

Kanske populärt så det förslår, vad vet jag, men det är någonting speciellt med den här gården. Du möter parkeringen och en öppen yta direkt, sekunder efter du svängt av från vägen. De vita byggnaderna, murarna och planen med poolområde och servering ger ett väldigt välkomnande intryck. Allt är samlat och du får en god överblick direkt. Gården är kanske inte lika stor som andra agroturismställen, så det blir mer sol, bad och myspys än studier av kreatur här. Men för en turist som söker lugn är det perfekt. Små promenader bland stenar, murar och träd på området ger lite skugga och ödlekontakt. Poolen är inbjudande och lockar till häng, och när du är färdigjäst är ditt rum bara 5-10 meter bort. Bara att ligga och flyta i poolen och titta på ett citronträd alldeles intill en solig dag… det är på något sätt flera dimensioner samtidigt av det som gör Medelhavet och Menorca så fantastiskt.

Rummen är fräscha, fint renoverade och kommer med bra utnyttjade ytor. I vårt rum fanns ett sovloft, perfekt för 2 ungdomar/barn, en större säng nedanför och ett badrum. Även en minibar fanns på rummet, oväntat! Uteplatsen var stor (under vårt soliga besök dessutom stekhet) och avskild från parkeringen med ett buskage.

Någon annans uteplats, med en favoritväxt!

Vi har inte provat den italienska maten, förutom smörgåsar, snacks och frukost. Men det vi provat, och speciellt frukosten, var väldigt bra! Det är inte en jättebuffé, men det jag vill ha finns där – inklusive färskpressad juice! Och kaffet är också bra – om jag nu skulle förväntat mig något annat av italienare. Middagarna har väldigt gott rykte om jag bara läser nätrecensioner, men som sagt: jag har inte testat dem själv.

På andra sidan vägen ligger en mäktig och jättegammal stensamling. Och när jag en gång för alla försöker reda ut vad den heter blir jag bara mer och mer förvirrad. Den refereras till som bland annat Binissafullet Nou och Poblat Talaiòti Binussafullet. I det här fallet är det just det där med Vell och Nou här som ställer till det; vell betyder gammal och nou betyder ny. Är den gamla stenhögen med taula och talayot och allt på andra sidan vägen… ny?

Och gården gammal?

Jag ger upp för ett tag, det brukar vara tillräckligt jobbigt att hålla koll på vad som är spanska, katalanska respektive menorqui. Men när namnen också börjar skifta och bli totalt icke-intuitiva…nej. Det gräver jag i ett annat år. Men fornminnet är absolut värt ett besök, en promenad och en stunds filosoferande.

Det kanske är mitt sökande efter lugn (utöver de perfekta äggen!) som gör att jag uppskattar dessa agroturismställen så mycket mer än de vanliga charterhotellen. Värmen i bemötandet hjälper också till, det är av en helt annan (och bättre!) kaliber på de mindre ställena. Det är omtänksamhet, personlighet och en genuin vilja att tipsa om sevärdheter och annat för den som behöver. Och det gör Agroturismo Binissafullet Vell till ett ställe att längta tillbaka till.

Den historiska inramningen av Binissafullet Vell i bakgrunden är tala(yot)ande.

Matxani Gran Agroturismo i Sant Climent

Du vet den där stunden när upptäckarlusten tar över och charterbolagens hotellurval känns lite begränsat? Inte? För mig har den i alla fall inträffat ett gäng gånger. För att hitta det bästa av två världar går det att kombinera charterresor med någon vecka på egen hand eller på ett annat hotell. I somras kombinerade vi två hotell från charterkatalogen, Tamariscos i Cala en Bosc och Alta Galdana i Cala Galdana. Det senare var inte så städat, inte så barnsäkert och hade inte den kvalitet som vi hade önskat, så vi avbröt boendet där och letade upp andra hotell själva. Och denna andra kombinationsvecka är just en bra möjlighet att upptäcka Menorca på egen hand, utanför katalogerna.

När vi sökt efter boendealternativ har vi på senare år lagt märke till hur agroturismen blir allt vanligare. Denna typ av boende brukar innebära lantlig, rustik charm som dessutom inte slår igen portarna så fort turisternas närvaro avtar. Ställena drivs generellt av familjer som själva bor på gårdarna, vilket borgar för möjligheter till boende året om – de är ju ändå på plats (jämför detta med turistorterna som ofta ekar tomma redan i oktober). Agroturism innebär som sagt lantlighet, och med det följer lite större avstånd till hav och stränder – bondgårdar och liknande anläggningar återfinns främst i de inre delarna av ön. Men Menorca är inte så stort, så avståndet till kusten är aldrig långt om suget uppstår. Är du en bad- och kustmänniska? Gissa varför jag skrev om kombinationsmöjligheterna – omväxling förnöjer!

Några underbara vinklar av agroturismen, här: på Matxani Gran

Ett väldigt mysigt alternativ till de klassiska hotellen är ett av Menorcas första agroturismställen (öppnat 2010), Matxani Gran i Sant Climent i närheten av (och med viss långväga utsikt över) flygplatsen. Närheten till Maó kommer alltså på köpet! Ägarna Llorenç och Yola är idérika, flexibla och väldigt avslappnade – det blir en helt annan grej med personlig kontakt och bemötande innan och under vistelserna än på ett charterhotell. Det borde väl i och för sig inte förvåna någon…

Lantlig idyll med möjlighet till flygplansspotting (eller vad det kallas)

På denna gård har vi bott ett par gånger sedan vi nosade upp den för några år sedan. Det finns ett begränsat antal rum som på de flesta agroturismställen, men de är mysigt ombonade och hemtrevliga.

Rummen är bokningsbara i princip året runt, om du hittar hit. Vintern är en riktig lågsäsong på Menorca, men bland annat fågelskådare brukar kunna navigera sig hit ändå.

Färden hit tog oss genom ett charmigt Sant Climent (det närmaste samhället – men inte stort!) och knappa 2 km vidare. Snart hade vi funnit infarten, och redan här började vi ana skillnaden gentemot andra ställen vi bott på.

Några hundra meters (för mig) orolig körning senare nådde vi gården. Min oro berodde på att vägen in var smal och kantad av murar, och bitvis hängde tunga trädgrenar och stammar in och ned över vägen. Både i bredd- och höjdled tvekade jag många gånger vid mina första färder och ville stanna för att se så att bilen verkligen skulle ta sig förbi och fram. Att möta något annat fordon var inte att tänka på (inte ens en cykel!) utanför ett par avfarter som gav utrymme, så det gällde att spana framåt för att planera körningen och kontrollera så ingen kom från andra hållet. Som tur är var vägen mestadels rak, vilket underlättade spanandet. Väl framme välkomnade en grusplan för parkering oss. Här fick vi en första överblick över byggnaderna på gården.

Rummen på gården finns i olika storlekar, men är belägna runt samma byggnad. Första gången irrade vi runt ett tag innan vi förstod var receptionen var (den bestod av ett litet bord i en byggnad vi gått igenom flera gånger i vårt sökande). På gården finns en mindre pool med solstolar som hjälper till med svalka under heta sommardagar. En gemensamhetsyta med bar och grill ligger strax intill. Frukosten serveras utomhus och är bra – jag älskar framför allt att ägg tas på så stort allvar här på Menorca, det går nästan att beställa vad som helst i äggväg överallt! Och lugnet och charmen i att sitta och äta utomhus på landet…

På baksidan av gården finns en liten ekologisk odling med allehanda grönt (och rött). Den har varit under uppbyggnad, men är trots det rolig att gå runt och titta på. Det är som en jätte-pallkrageodling (om pallkragar vore gjorda av sten) med diverse grönsaker, och frukter, ibland med besök av (stooora) gräshoppeliknande tingestar! En del av den lantliga charmen, tycker jag här. Hemma skulle jag inte vara lika exalterad…

Vad är det som gör detta ställe speciellt? Det är bondmyset, lugnet, läget och ägarfamiljen. Trädgårdarna, växtligheten, ja till och med insektslivet blir fascinerande här. Och vid sidan av får, åsnor, höns och den relativa nyheten hästar är det fantastiskt att se gården med de landlevande sköldpaddorna som fritt springer runt i området. Jag har sett en landsköldpadda på ett enda ställe på hela Menorca utöver detta, det var en sköldpadda som hade förirrat sig ut på asfalten på vägen upp mot berget S’Enclusa. Så för mig är det ingen vanlig syn, men här finns de i mängder.

Bara upplevelsen på ett agroturismställe är en härlig kontrast till badstränder, all inclusive-menyer och turister. Lugnet verkar tilltala såväl par i alla åldrar som barnfamiljer, även med spädbarn. Jag förstår att många även väljer att resa hit ensamma, för att bara insupa lugnet, läsa i solen eller komma vidare i sitt skrivarprojekt. Och oavsett om turistbarometern säger hög-, låg- eller mellansäsong så har denna typ av boende oftast en sängplats över för just dig.

Hotell: Grupotel Macarella i Cala en Bosc

Hotell Macarella är väldigt lugnt och känns relativt exklusivt. Om barnfamiljer dominerar de tidigare nämnda hotellen och bidrar till lite brus, så är det mycket mer stillsamt här, trots att det går en bilväg på andra sidan det insynsskyddande staketet. Detta hotell är lite dyrare än de syskon i Grupotel-kedjan jag bott på. Läget är trivsamt, det ligger inte vid havet, men du har riktigt nära till allt! Det finns en mindre parkeringsplats på hotellområdet, många platser utanför på gatan och vid kris ännu fler något kvarter bort runt Club Menorca.

Det rum jag upplevt ett par gånger (eftersom jag återvänt hit tänker personalen nog att jag vill ha samma rum igen – mindre variation för mig, men mer upplevd omtänksamhet!) är fint! Två våningar, där den nedre våningen med ingången har hall, badrum och sovrum. En trappa upp finns en öppen yta med kök, matrum och vardags-/tv-rum samt två balkonger, en i östlig och en i västlig riktning. Denna balkong ligger så pass högt upp att vi kunnat njuta av många solnedgångar (och vid vissa tillfällen även medelhavsåskväder!) bakom fyrtornet vid horisonten. Fantastiskt! Du har utsikt över hela Cala en Bosc och mycket mer därtill.

Det här är ett av de få hotell jag testat maten på (efter att ha läst tidigare gästers rekommendationer). Frukost brukar ingå i priset, och att lägga till middag kostar inte speciellt mycket i sammanhanget (framför allt inte jämfört med att äta ute). Sett till detta är det definitivt värt det, middagarna har för oss varit njutningar här, med något för alla smaker. Fisk, kött och fågel steks efter önskemål och på beställning. Pasta, pizza och många andra alternativ finns också. Jag upplever utbudet som bättre och bredare här än på andra hotell (jag testade exempelvis Club Menorcas middagar nyligen). Dryckerna betalas separat, och det finns ett bra standardutbud av allt, inklusive en del bra viner.

Poolen är avslappnad och lugn. Solstolar har funnits i överflöd de gånger jag varit här (dock aldrig tidigare än i slutet av augusti). Poolen är inte speciellt djup, utan erbjuder snarare svalkande dopp än simträning (även om det funkar det med).

Poolområdet på Hotell Macarella (med restaurangens uteservering precis bakom fotografen)

Hotellet har också en spaavdelning som jag inte provat. Den sedvanliga charterhotellunderhållningen några kvällar i veckan innehåller inga överraskningar, men är kanske mer saxofon och Frank Sinatra än trolleri för barn. Det är dock helt naturligt på ett sådant här ställe. Trädgården runt hotellet inbjuder till korta promenader, med blommor och andra växter utplanterade och skyltade.

På hotellrummen finns inga hjälpmedel för att ta hand om disken, så vill du kunna diska är det supermarketen som gäller för införskaffande av diskmedel och svamp. För den petige (vilket inkluderar mig själv) saknas frysfack i kylen. Apropå supermarket så ligger en bra sådan i kvarteret intill (Bettabuy). Det är inte heller långt till områdets största mataffär (Top Markets) i marinan.

Grupotel Macarella är ett hotell jag gärna återvänder till. Vid min senaste vistelse i Cala en Bosc var det tyvärr fullbokat, annars hade det varit ett självklart alternativ. Hotellet är inte lämpat för större sällskap eller barnfamiljer, men det ger också hotellet dess ro – ett lugn jag tidigare kallat nästan pensionärslugn…

Utflyktstips för Menorcaresenären

Med förstagångsresenären i åtanke tänkte jag lite kort tipsa om utflykter att göra på Menorca. Jag paketerar dem så att flera mål kan vara möjliga att bocka av under en och samma bilresa. Mer fokus på information och tips, kanske lite färre bilder – men nu kör vi!

Som turist på Menorca, vad är det charterbolagen vill att du ska se? Att döma av deras utflyktsprogram är det följande:

Cova d’en Xoroi – grottsystemet som är en utsiktsplats och en nattklubb, komplett med en tragisk historia om en kärlekskrank pirat
Binibèquer Vell (Binibeca Vell) – den genuina vita fiskebyn med sina trånga gränder och obotliga charm. (Eller vänta, genuin? Jag menade arkitektritad på 1960-70-talet, men glöm att jag skrev det – det förstör ju lite av charmen)
Ferreries skofabriker, för historik och framför allt skoinköp
El Toro, Menorcas högsta berg, med utsikt över hela Menorca
Maó, huvudstaden, med gindestilleriet och en båttur i hamnen

Visst, charterbolagen har inte fel. Alla dessa utflyktsmål kan rekommenderas, framför allt Maó och El Toro. Och Cova d’en Xoroi brukar alla tids nog besöka. Men jag tänkte ge några andra förslag i paketform:

1: Es Mercadal-området. Hoppa in i bilen och åk hit! Själv håller jag alltid hastigheten på ön, men speciellt noggrann är jag vid trafikkamerorna runt Es Mercadal. Här finns flera möjliga och kombinerbara mål inom ett bra avstånd:

Platges de Fornells. Här finns möjlighet till bad vid stranden Cala Tirant. Även sköldpaddorna i våtmarken strax innanför stranden är värda ett besök. I Platges de Fornells finns också en av mina favoritrestauranger på ön: Café del Nord. Har jag tur kan jag här beställa den delikata fisken Cap Roig (jag tror den kallas röd skorpionfisk på svenska) från menyn, men detta beror på vad fiskmarknaden kunnat erbjuda på morgonen. Ser jag inte den på griffeltavlan så kan jag berätta för Paco vad jag gillar, så kommer han att rekommendera något (troligen en för mig okänd fisk), vad jag ska äta på den (till exempel: ”på den här fisken får du inte missa att äta kinderna!”) och hur (gissningsvis med kniv och gaffel). Fisk och skaldjur kan de på det här stället. Efter detta hade jag tagit bilen eller promenerat bortanför Café del Nord och bara insupit närheten till havet, drömt om att äga ett av husen här, tittat på fyren i fjärran (Far de Cavalleria) och beundrat havets spel mot klipporna. Området är fantastiskt, även om mina döttrar kanske skulle klaga på den ibland bristfälliga eller obefintliga mobiltäckningen.
Staden Fornells med sina fiskrestauranger och sitt försvarstorn är också mysig och väl värd ett besök om jag känner att jag har tid eller inte är mätt. Jag är ju ändå i närheten… och har jag gott om tid låter jag bilen stå och promenerar dit via stigen som är fortsättningen på vägen jag just vandrat längs kusten.
Och eftersom jag nu är i närheten av Es Mercadal så passar jag på att besöka och promenera i denna charmiga stad (som inte förvånande är en familjemedlems absoluta favoritstad på ön).
Sedan tar det mig knappt tio minuter att åka upp till El Toro, där jag kan studera hela Menorca för en stund, vandra runt i turistaffären eller ta en kaffe på serveringen.
Om tiden räcker till kan jag sedan korsa vägen Me1 och åka till Es Migjorn Gran söderut. Här kan jag promenera en stund och uppleva myset, lugnet och vardagen i en vanlig och vänlig liten stad på Menorca.

Lite blåsigt klipp med sköldpaddorna invid Cala Tirant

2: Ciutadella-trakten. Här skulle jag rekommendera:

Stenbrottet Líthica (Pedreres de s’Hostal). Här får jag både en vandring genom Menorcas flora och en mäktig upplevelse nere i ett stenbrott. Självklart undviker jag att gå vilse i stenlabyrinten där nere.
Cala Morell ligger inte långt bort med bil. Här finns en underbar vik och ett gäng begravningsgrottor (Necrópolis). Jag tar en promenad ut till stenelefanten vid inloppet och missar sedan absolut inte att kolla in utsikten från klipporna på båda sidorna av viken.
Fyren Punta Nati i ett kargt landskap kan jag nå via lantliga vägar kantade av de för ön typiska stenmurarna. Jag promenerar här också några hundra meter ut till väster/vänster och försöker våga titta ner i blåshålet. Havet har grävt sig in under klipporna och sedan har ett hål från markytan uppstått. Mäktigt!
Naveta des Tudons finns också i närheten (längs den stora vägen Me1), och vill jag studera vad som kan vara Europas äldsta byggnad så gör jag det för en stund, via inträde eller från håll på motorvägen. Är det värt inträdet? Det beror på vad jag vill se. Det är en upp-och-nedvänd stenbåt, typ, där skelett förvarats.
Hinner jag med den förra huvudstaden Ciutadella också? Det beror på hur lång tid allt tagit och hur länge jag vill strosa runt där. Staden är egentligen värd en helt egen dag, med sin hamn, katedralen, affärer, restauranger, gränder, gator och torg. Speciellt kvällstid är det härligt att vandra runt här.

3: Maó och den östra sidan.

Maó är förtrollande. Jag kan aldrig bli mätt på staden. Jag kan besöka gindestilleriet och inomhusmarknaden i klostret hur många gånger som helst. Jag gillar att vandra runt, äta, fika och shoppa här. Eller jäsa i någon park eller på en bänk med utsikt. Och hur många gånger har jag tagit en tur med något av bolagen som kör båtturer i den stora hamnen (som många säger är världens näst största naturliga hamn efter Pearl Harbor)? Jag vet inte… Om turisttåget fortfarande går skulle jag som förstagångare ta det, för att åka runt och få lite koll på staden.
Sa Mesquida och Es Grau når jag med bil en bit norrut. Menorkiner kan tillbringa sina somrar här vid havet, och det är väldigt lite turistprägel här. En kaffe eller en glass ute vid minihamnen längst ut i Es Grau sitter fint. Likväl gör en promenad genom lilla Sa Mesquida. Vill jag bada finns det stränder på båda ställena, med risk för att jag måste gå ut ganska många tjog meter i Es Grau för att vattnet ska täcka mer än vaderna.
Söder om Maó finns Alcalfar. Myspys i en gammal fiskeby, med små pirer i viken där man lätt kan föreställa sig att fiskarna står och lastar av sina båtar. Det känns lugnt och genuint.
Vill jag kan jag baka in Binibèquer Vell här också, även om det är nämnt ovan. Om inte annat så för maten.

4: Cala en Bosc

Okej, en Cala en Bosc-special också, eftersom det är här jag ofta befinner mig som turist. Egentligen skulle jag nog börja min semester med att utforska närområdet. Mitt flyg landar strax före lunch, och jag är på plats i Cala en Bosc vid lunchtid eller strax efter. Om uthämtningen av hyrbilen gick smidigt och bagaget hittade fram (det brukar det alltid göra) kan jag vara där innan bussen hunnit dit från flygplatsen. Om jag checkar in på Tamariscos gratulerar jag mig själv till läget och utsikten, även om närheten till havet och vindarna kan göra att jag tror att det är svalare än vad det faktiskt är. På Club Menorca jublar jag över poolen och närheten till båda stränderna. Macarella ger mig ett mer vuxet lugn (vissa skulle säga pensionärslugn), riktigt bra rum och grymma middagar. Checkar jag in på något annat hotell gratulerar jag mig själv till en ny upplevelse…

En promenad för att upptäcka marinan med restauranger och butiker skulle komma härnäst. Fyren Far d’Artrutx och promenaden dit längs havet tar jag i en riktning. Sedan hade jag önskat att jag känt till Cova des Pardals första gången jag var här. Ner till havet och 20-30 minuters promenad österut (vänster om jag går ner mot havet) längs Camí de Cavalls till jag ser det lilla huset med trappan ner till grottan där bakom. Fria fantasier om alla pirater som använt denna minihamn/grotta uppmuntras! Och kanske ett bad från klipporna, eller bara en paus i lugnet. Utsikten längs havet på vägen med alla små vikar får jag på köpet. Och gillar jag inte klippbad så har jag ju tidigt passerat Son Xoriguer-stranden, dit jag kan återvända. Har jag tid över kan jag hinna med en bad- och båttur från marinan via Cala Galdana till en strand längre bort (det varierar vilken), där det blir någon timmes badpaus. På vägen får jag dessutom se ett dussintal andra fantastiska stränder, vilka tyvärr ofta är svåra att nå utan att promenera eller cykla en bra bit (med undantag för Cala Galdana, då).

Det här var fyra paket, och det tycker jag är nog. Resten av tiden vill jag gärna ägna åt att bara ta det lugnt, bada och kanske peka slumpmässigt på en karta och åka dit fingret pekar. Har jag glömt något? Stränder och mat? Okej då:

Stränder

Det är svårt att rekommendera några stränder över andra. Smaken är ju olika. Men dessa är de jag kommer att tänka på först (med nåbarhet i åtanke):

Macarella (med en servering under högsäsong – ganska ovanligt för avskilda stränder här!) och Macarelleta bredvid. Dessa nås via promenad från Cala Galdana (en stor strand som också platsar på listan). Jag fokuserar på promenaden, då bil inte går att ta hela vägen till Macarella. Här gäller parkering vid vägen, följt av en buss som går var 40:e minut vid denna tid på året (var 20:e minut under högsäsong). Åt andra hållet och lite närmare Cala Galdana ligger Mitjana, som jag kanske föredrar i dagsläget (se gårdagens blogginlägg).
Son Xoriguer och Cala en Bosc – nästgårds, men visst: lite fler turister.
Cala Tirant – för både sköldpaddor och bad.
Cala en Brut norr om Ciutadella. Inte direkt vad jag kallar en strand, men väl en massa klippor och avsatser i olika höjd att hoppa ner i havet från!
Son Bou – stor och lååååång.
Cala Mesquida – mys!
Cala Algaiarens – hit kan jag promenera på en knapp timme längs Camí de Cavalls från Cala Morell. Men mycket enklare är att ta bilen hit, det finns en stor parkering ett par hundra meter från stranden. Stor och bred, även om det inte är jättemått vi pratar om.

Oavsett vilka stränder jag väljer att besöka är risken att jag blir besviken väldigt liten!

Mat

Hade jag plånboken tjock nog (kanske 60 euro och uppåt per person) så hade jag någon gång under min första vecka på ön testat caldereta de langosta, något jag slarvigt kallar en hummergryta. Traditionellt ska denna ätas på plats i Fornells eller på någon flashig restaurang i Maós hamn. Men många ställen serverar denna menorkinska specialitet. Annars är det mestadels medelhavskök, fisk och skaldjur som gäller – det är ju ändå en ö i Medelhavet det handlar om. Även bondesamhället har givit sin prägel på exempelvis lokala soppor med paprika, tomat och lök (oliaigua), gärna med fikon till . Mahon-osten är en av öns stoltheter, den finns överallt av olika märken och i typ tre olika lagringsformer. Det mest kända Menorca gör anspråk på i matväg är annars Salsa Mahonesa (sås från Maó), i världen mer känt som majonnäs. Legenden säger att en kock till någon fransk såskrävande kung som befann sig på Menorca fick slut på råvaror till de traditionella franska såserna. Smör? Grädde? Finito! Men lite ägg och olja fanns att uppbringa, och… där satt den!

Restaurangen Café del Nord har jag nämnt tidigare. Cova sa Nacra i Sa Caleta (nära Ciutadella från Cala en Bosc sett) är en annan restaurang jag kan rekommendera. Den ligger i en grotta med utsikt över en vik. Fiskar och maneter skvalpar förbi i vattnet nedanför. Bra mat och jättemysigt! Jag rekommenderar också den kubanska restaurangen i Cala en Bosc, den har jag dessutom skrivit om i ett tidigare inlägg.

Lite kuriosa med koppling till det jag nämnt ovan:

En annan strand som är känd för sina sköldpaddor är Cala Tortuga (egentligen Arenal de Morella). Den ligger i närheten av fyren Favàritx, som i sig är värd ett besök. Fyren ligger placerad i vad som bäst kan beskrivas som ett månlandskap nästan utan växtlighet. Här finns dock ett problem: från juni till någon gång i oktober är biltrafik till fyren inte tillåten. Istället går bussar hit från Maó. Detta gör det lite mer omständligt om jag vill uppleva detta.

Utöver detta är Menorca en ö full av historia. Det finns fornminnen att studera överallt (vad mina döttrar brukar kalla ”gamla stenar” eller ”stenhögar”). Jag har inga speciella platser att rekommendera, men kolla upp och fråga – eller stanna när ni ser skyltarna under bilfärderna!

Lugnet, tryggheten och friden på Menorca är det som i mångt och mycket präglar ön. Kan jag känna mig orolig ibland hemma, så har jag inte alls samma känsla här. För ett par år sedan inträffade en bilstöld på ön – och det kändes på något sätt gammaldags att läsa rubrikerna detta orsakade i tidningarna…

Jag hoppas dessa tips och tankar kan vara till hjälp. Jag kommer säkert slå mig i huvudet när jag upptäcker att jag glömt något helt uppenbart, särdeles fantastiskt och viktigt, men då får det istället bli ett annat inlägg!

Hotel: Casa Albertí, Maó

SWE: Casa Albertí är ett boutique-hotell i Maós absoluta centrum. Hotellet ligger i ett townhouse med mer än två och ett halvt sekel på nacken, men är utsökt underhållet och fräscht. Det är nära till allt i Maó och hotellet är svalt (passar perfekt efter shoppingräder i stadshettan en varm dag!) och välkomnande med välfungerande WiFi. Rummen ligger utspridda på olika våningar runt en stor trappa som snurrar sig uppåt genom byggnaden.

Högst upp i trappan finns en dörr till en takterrass med utsikt över Maós takåsar. Det finns även ett par utrymmen för umgänge med övriga gäster med tv, böcker och en liten ta-och-betala-själv-bar. Den lokalt präglade frukosten (ingen jättebuffé, men mestadels lokalt producerad och präglad av kvalitet – Mahon-ostar och sobrasada är en självklarhet här) serveras i köket på bottenvåningen och kan intas på en pittoresk terrass i mitten av huset. Charmigt!

En person som sköter incheckningen kommer möta dig vid tiden för din ankomst och förklara hur allt funkar och lite till. Hotellet var inte anpassat för spontanbesök eller korta vistelser, utan krävde bokning på minst tre nätter för att vara tillgängligt vid den tidpunkt vi besökte det. Rummen kan klart rekommenderas, även om de normalt sett inte är några budgetfynd, speciellt inte om det är en familj som bokar något av de större rummen.

ENG: Casa Albertí in the centre of Maó carries the label boutique hotel. To be honest, I am not 100 % sure what this label implies (not even after some internet searches) – but it sounds exclusive and neat. And it sure is.

A couple of years ago we were looking for a place to stay in the vicinity of Maó. Luck and chance led us to the historical centre and this well-kept townhouse from around 1740. The minimum stay was 3 nights, which for one of the bigger rooms (including 2 bedrooms, suitable for a family of at least 4) not exactly comes for free… but hotel rooms with a location and standard like this never do. The breakfast is an enjoyment, especially if you’re into local produce such as Mahon cheese and sobrasada. It is not a huge buffet kind of breakfast, more a quality kind – served at a nice, cool terrace on the ground floor of the building.

After a hot day in the city, the cool air inside Casa Albertí will welcome you as you enter. Your room is never far away while you are on a shopping spree, unless you decide to take a detour to Es Castell or such. The AC functions well, as does the WiFi. The room we had provided plenty of space for 4 persons, 2 in each room plus a lounge-type area in the larger room. In the bathroom we found nice towels and a good kit of the usual most needed things (schampoo, shower gel, lotion…).

The location is great. Everything in Maó is easily reachable from here. One block and a corner away is Plaça de la Constitució, from where Carrer de Hannover, Carrer Nou and Carrer Portal del Mar take you on different adventures in the city – each direction well worth exploring for a while. Did I mention that I love this city? Not? Well, then I mention it now. And I wouldn’t mind returning to Casa Albertí in the future. Actually, whenever we are in Maó and pass the door of Casa Albertí, we point and sigh longingly. We have such positive memories from this place and this city… did I mention that I love this city? Oh… ok.