Idag, den 17 januari, infaller Menorcas dag. Ungefär som en nationaldag, om bara Menorca hade varit en egen nation. Runt detta datum händer en hel del på Menorca, både kulturellt och ecklesiastiskt (använt ett konstigt ord på ett naturligt sätt: check). Detta sker bland annat i form av utställningar, dansuppvisningar, hantverks- och konstmarknader, recitationer och uppträdanden. Människor ger sig ut på gatorna och deltar i allehanda aktiviteter, och barn besöker mässor för att få sina husdjur välsignade i skyddshelgonets namn. Dagen firas på många ställen, men Ciutadella är av förklarliga anledningar festligheternas centrum.
Som i de flesta fall med nationaldagar så firas en befrielse eller något liknande; Alfons III av Aragonien och Barcelona seglade med sina trupper över havet och erövrade/återtog/befriade Menorca den 17 januari år 1287 (vilket jag tidigare skrivit om i inlägget om Castell de Santa Àgueda). Alfons III knackade till slut på porten till huvudstaden Medina-Menûrka (som Ciutadella hette på den tiden) för att bli insläppt.
Menorcas dag har firats mer officiellt med tillställningar sedan 700-årsdagen 1987, bland annat med en procession som utmynnar i de tre knackningarna (els tres tocs). Alfons den tredjes knackningar på porten sägs ha skett tre gånger, utförda med stången till flaggan han bar med sig. Huruvida detta är sant eller ej vet jag inte, inte heller vet jag om han blev insläppt i ordets rätta betydelse. Men in kom han till slut, vilket innebar fröet till det Menorca vi känner idag. Denna händelse symboliseras idag med en procession som utmynnar i att tre knackningar med en flaggstång utförs på den plats i Ciutadella där porten genom muren till staden en gång låg. Denna plats är utmärkt med ett kors på marken vid Plaça d’Alfons III (även Plaça de Ses Palmeres, palmtorget).
En fiesta är naturligtvis kopplad till detta datum. Alfons III höll den 17 januari en tacksägelsegudstjänst, och Sant Antoni (den helige Antonius, ett helgon som dog 17 januari dag år 356) är sedan denna dag Menorcas skyddshelgon. Fiestan denna dag kallas därför Fiesta Sant Antoni Abat (där Abat betyder abbot). Det är inte lätt att hålla alla beteckningar på denna dag och dess festligheter i huvudet: Dia de Menorca, Diada del Poble de Menorca, Diada del Poble, Fiesta Sant Antoni Abat… men även en kär dag har väl många namn.
Jag skulle gissa att Mahónosten är det första de flesta får höra om när Menorca och mat kommer på tal. Namnet till trots tillverkas den största delen av all Mahónost inte alls nära Maó/Mahón, utan i områdena runt Alaior, Es Mercadal, Cuitadella och Ferreries. Osten produceras alltså i mitten och i väst snarare än åt ost (ska det här bli rekord i dåliga ordvitsar?). Av de 33 producenter som tillverkar denna, sedan 1985 ursprungsskyddade, delikatess ligger bara 3 stycken i Maó-trakten. Jo, jag har själv räknat och sammanställt dem. Om du inte tror mig:
Ciutadella: 9 st
Alaior: 8 st
Es Mercadal och Ferreries: 6 st vardera
Maó med omnejd: 3 st
Es Migjorn Gran: 1 st
Förlåt, men statistik brukar jag vara petig med. Historia brukar jag kanske bry mig mindre om, men när det handlar om Menorca och ost gör jag självfallet ett undantag:
Om du frågar en arkeolog om Menorca och ost kan du få höra att det hittats föremål för osttillverkning som daterats till cirka 3000 år före Kristus. En ekonom kan berätta att ostkonsumtionen på Menorca omnämnts i dokument runt år 400 efter Kristus. Och gastronomen förtäljer att de första hyllningarna av Menorcaostens excellens återfinns i arabiska dokument från 1000-talet e Kr. Menorcabloggaren kan därtill meddela att det på 1700-talet fanns fyra skepp i Maós hamn, helt dedikerade till osttransport (ordvitshatare hoppar med fördel över denna parentes: när dessa anlöpte Port of Mahón efter att havarti utlandet hyllades väl dessa med en Port salut?).
På den tiden var naturligtvis inte osten kontrollerad, ursprungsskyddad eller specifikt benämnd – det blev den som jag skrev först 1985 – men Mahónostens anor går långt tillbaka i historien. Sedan 1997 brukar namnet Mahón-Menorca-ost användas, kanske för att understryka att osten inte bara är Maós angelägenhet.
Tillverkningen börjar naturligtvis med mjölken. Med Balearernas största kobestånd och mjölkproduktion är det inget större problem att hitta denna råvara. Till vanlig Mahónost används något behandlad mjölk (kyld eller pastöriserad). Om obehandlad mjölk (råmjölk) används får osten ett tillskott i namnet: Artesano. Av mjölken görs ostmassa, från vilken vasslen filtreras genom en bomullsduk för att sedan pressas och formas; artesanovarianten formas för hand, den vanliga osten i fyrkantiga formar som ger osten dess fyrkantiga-med-rundade-hörn-karaktär. Efter lakning i saltvatten vilar och lufttorkar osten i speciella källare i 3-4 veckor och uppåt. Den vänds med jämna mellanrum och gnuggas med olja och paprika, vilket ger den dess karakteristiska nyans av orange.
Mahónosten säljs i tre varianter: mild (lagrad 3-9 veckor), mellanlagrad (2-5 månader) och lagrad (längre tid). I affärer och på paket betecknas detta ofta med grön, röd/orange och svart färg. Den milda varianten är väldigt mjuk och på gränsen till en färskost, vilket kan ge en ledtråd till hur den smakar (inte så jättemycket). Den mellanlagrade osten är även den mjuk i smaken, men med lite mer nötig och salt karaktär – förutom sältan i linje med många vardagsostar här i Sverige. Den lagrade sorten har betydligt mer karaktär och intensitet, både i smak och textur. Här framträder en helt annan hårdhet, grynpipighet och andra större naturliga håligheter från lagringen. Dessa kännetecken marscherar över gomseglet och lämnar efter sig en härlig sälta, nötighet och allehanda havs- och Menorcasensationer. Ibland kan smaken nästan vara för mycket, andra gånger blir jag lyrisk av smaken, stillastående och full av önskan att jag hade köpt med mig fler lagrade ostar hem. Upplevelserna varierar, alltså. Men ofta finner jag mig själv suckande av välbehag över ett litet fat med stavformade små skivor. Jag älskar sådana upplevelser som denna ost har gett mig. Jag kan i slentrian nypa åt mig en bit ost medan jag lagar mat, men smaken av osten väcker mig ur matlagningskoman och skänker mig en stunds njutning. Mina smaklökar och min själ förflyttas snabbt till Menorca för ett tag, medan resten av min kropp rör om i grytorna vid spisen. Den till synes anonyma ostbiten blir en ögonöppnare när du trodde att smaklökarna vilade. Det är som att utan förväntningar få en kopp kaffe ställd framför sig, nonchalant smaka lite och plötsligt upptäcka att det var favoritkaffet som serverades. Fast i ostform.
Mellanlagrad och lagrad Mahón-Menorca-ost i den typiska fyrkantiga formen med rundade hörn
Dylika upplevelser kommer främst från den lagrade sorten, om det inte tydligt framgick. Den mellanlagrade fungerar utmärkt som vanlig påläggsost. Det är en ost att ha i matlagning, att riva, skiva och skära och njuta av. En standardost, men med extra allt (är det då fortfarande en standardost?). Detsamma gäller för den milda varianten, fast då i en mjukare form.
Är det bara jag och andra Menorcafans som uppskattar osten? Absolut inte. Den är förvisso en stark symbol för Menorca, men den vinner i princip varje år ett eller flera priser på exempelvis World Cheese Awards.
Nuläget i min ostkollektion
Vill du besöka någon av ostproducenterna brukar charterresearrangörer anordna utflykter som inkluderar korta stopp på gårdar där ost tillverkas. Många av gårdarna tar emot besökare, så för en mer fokuserad upplevelse är det nog enklast att titta var på ön du befinner dig, leta upp producenter i närheten och söka information på hemsidor eller i sociala medier. En bra utgångspunkt är hemsidan http://www.quesomahonmenorca.com/en/ där du under Companies kan hitta alla öns producenter med adresser, kontaktuppgifter, hemsidor och andra kanaler där information för besökare finns.
Mahón-Menorca-osten är alltså ett måste att testa när du är på Menorca! I Sverige har jag (efter tips) vid ett par tillfällen sprungit på den på Lidl under deras spanska vecka. Där tömde jag hyllorna. Annars har jag inte hittat den – jag måste dock erkänna att jag inte letat jättenoga och överallt, eftersom jag brukar fylla på förråden under mina Menorcavistelser. På Menorca finns den i alla affärer som säljer någon form av mat, många turistbutiker och i ett par butiker på flygplatsen i Maó (jag kan inte hålla mig: om jag inte räknar Es Castell ett par kilometer längre ut så är Maó faktiskt hela Spaniens ostligaste stad!). Så vad väntar vi på? Turistsäsongen? Fler ordvitsar? Ska jag ha knivar eller gafflar när jag serverar osten? Nej, cheddar.
Tidigt i december började Menorcasuget sätta in rejält. Jag var vid tidpunkten inne på en hemsida för att beställa lite julklappar i form av böcker. Innan jag skulle betala beställningen kunde jag väl ändå också söka på Menorca, bara lite grann? Självklart.
Sökmotorn tuggade fram titlar på alla möjliga språk, mer eller mindre relevanta för mig. Jag råkade snabbt beställa ett nytryck av en engelsk guidebok – jag måste ju kolla om den blivit lite mer uppdaterad än den förra utgåvan (som för övrigt fick mig att försöka leta efter en fornlämning som nuförtiden ligger långt inne på otillgänglig och privat mark – stort tack till förlaget för att jag fick backa tillbaka bilen sjuhundra mil med någon decimeter tillgodo på varje sida efter att ha gett mig in i en återvändsgränd som slutade med en fet grind och PRIVADO-skyltar). Jag ögnade vidare i listan och blicken fastnade snabbt på några böcker skrivna av Cat Preston med titlarna Murder in Menorca. Jag läste beskrivningen och klickade snabbt in alla de tre jag såg. Sedan började jag fundera, det kanske inte var så rationellt? Inga recensioner fanns att tillgå, ingen information om författaren, ingen redaktör, ingenting – förutom sidantal, pris, vikt och ISBN-nummer (148, 122 kr, 177 g och 9781522906988 för den nyfikne). Och utan ens bilder på omslag eller liknande kändes det lite konstigt att bara tokklicka hem ett gäng böcker. Skärpning, Jens!
Jag bestämde mig istället för att bara beställa den första boken i serien, det kändes säkrast så. Skulle jag bli knockad av den kunde jag ju lätt komplettera i efterhand. Och veckan före jul hade jag till slut mitt paket, efter någon extra veckas väntan på leveransen av… ja just det, denna bok. Var den värd väntan? Önskas ett objektivt svar får jag hänvisa någon annanstans, i min värld räcker det med ”Menorca” i titeln för att minst få betyg 4 av 5…
Om författaren fanns några rader i boken: Cat Preston (namnet låter bara sååå taget!) älskar böcker och har läst de flesta av Agatha Christies verk. Och nu, bosatt i en rural del av England med 3 barn och en hund, ville hon också in i cozy mysteries-genren (får jag kalla det Mys-terier på svenska?). Det är en lite tunn beskrivning, särskilt om man som jag är lite nyfiken på författaren bakom böcker jag läser.
Vad väntar en läsare? Baksidan på boken lockar med att Abby och hennes två söner blir vittnen (typ) till ett mord i semesterorten Arenal d’en Castell på den vackra ön Menorca. Det låter spännande, och jag ger henne helt rätt i att Menorca är vackert (om det överraskar någon).
Abby lockas av utredningen och av den uppenbart attraktive polis som utreder mordet. Tror ni på kärlek vid första ögonkastet? Här sprudlar i alla fall känslorna direkt, och i någon form av cozy mystery-anda blir det ofta viktigare med romantiken och känslorna än själva mysteriet. Romantik, känslor och detektivarbete slåss om de 144 effektiva sidorna i boken, som är snabbt lästa. Ibland känns det som att själva mysteriet får för lite plats bland alla relationer, men ta det som ord från en i genren ovan läsare. Det känns dock som att det låga sidantalet jagar fram många situationer som författaren vill berätta om, det hade tjänat på att få utvecklas under en längre tid och ett större antal sidor. Nu känns det lite som att stressade själar snabbspolar Tinder.
Miljöbeskrivningarna är sparsamt förekommande, det som nämns är i stil med något kvarter i Arenal d’en Castell, en strand och ett inspel från Maó med tillhörande båttur i hamnen. Jag hade personligen önskat mycket mer av detta, när en bok äntligen utspelar sig på Menorca vill jag ha massor! Jag vill känna igen mig, drömma och längta! Men, som sagt, detta är inte min genre. Men Menorca är det. Mysigt är det. Ett mysterium är det. Och vem vet, snart kanske jag har klickat hem den andra och tredje boken i serien också.
Menorca 101 