Avarca de Menorca – lite däck, lite läder, lite skor.

(English version follows below)

Om professor Balthazar inte varit en kroatisk professor, utan en menorkinsk bonde, hade detta inlägg handlat om honom. Ett geni. En modeindustrins MacGyver som vankat omkring och funderat: hur löser vi problemet med ömma fötter efter hårda dagar på fälten? Vassa klippor och het sand skär och bränner våra fotsulor.

Men Menorcas variant av professor Balthazar fick allt att falla på plats en dag: det där gamla utslitna bildäcket i verkstaden, minns du det? Och läderbitarna som blev över i höstas? En bra hammare och lite småspik senare ramlade den här ut ur Balthazars maskin:

Alla såg redan här att Menorca framledes skulle ta en framträdande plats i skoindustrin. Fantastiskt. Och utan ironi – jag har letat efter ett par avarcas sedan den dag jag satte min fot på ön. Av alla par jag sett (gjorda för män) är paret ovan det jag helst velat ha. Och det paret är lika mycket till salu som receptet på Coca-Cola, har jag förstått. Så typiskt. Jag fortsätter mitt sökande. En dag kanske någon tillverkare lyckas kittla mig på alla ställen samtidigt och gör en med bra sula (min hålfot vill gärna ha stöd!), mjukt material (jag får skavsår om enhörningar andas glitter på mina fötter) och i en snygg färg (hit räknar jag inte fulblå, mossgrön och halvbeige. Jo, det kan vara snyggt, men inte på avarcas!).

Avarca de Menorca är en kvalitetsstämpel som får bäras av sandaler som uppfyller någon form av minimikrav och är tillverkade av rätt producenter. Detta innebär att de billigaste varianterna du kan stöta på troligen inte kommer ha denna instansade beteckning – kvalitet kommer med någon form av pris. Sandalen i sig ser avslappnad och skön ut, och den har blivit en sommarfavorit hos döttrarna. För tjejer och damer kommer den i oändliga varianter, både vad gäller mönster, sulor och material.

Vi tog en tur till Ferreries, där flera av skotillverkarna ligger (se gärna bilderna i det engelska avsnittet). Resebolagen brukar organisera utflykter hit, men vi åkte för oss själva. Vi fick en inblick i hur produktionen av avarcas går till när vi studerade ett sommartomt fabriksgolv. Några affischer presenterade avarcas utveckling över tid, naturligt nog med snävt fokus på modeindustrin.

Fotbeklädnader har varit en betydande faktor för Menorcas ekonomi, med starka varumärken som Mascaró och Pretty Ballerinas. I tider då grannöarna hållit hinkar under turistströmmarnas pengaregn har denna industri varit väldigt betydelsefull för Menorca, som stått lite vid sidan av massturismens väg. I slutet av 1800-talet var hälften av arbetskraften på Menorca engagerad i skoindustrin. Idag är det inte ens en av tio som jobbar där, medan tjänstesektorn (läs: i princip turism) står för 80 %.

ENGLISH: Got a spare tyre? Ok, then I have the DIY-project for you.

I’m not a traditional fashionista, but today I can’t resist giving you a short report hands down – and feet up (or at least in focus). This is a post about avarques, the traditional Menorcan sandals. I believe avarques is the correct plural form, I have read so much about avarca, avarques, avarcas, abarca and abarcas that I’m about to go for the simpler alternative: menorcan sandals. Which would save me a lot of thinking and trouble. The title of this post, Avarca de Menorca, is (besides causing me spelling trouble) actually a label of quality (which should be high, according to someone and some scale) and origin (well, yeah: manufactured in Menorca by the right producers).

Originally, these sandals were made from used car tyres, cut apart and used as soles. To be considered footwear, leather parts were added to these rubber soles. And with the help of some nails: voilá – an avarca was born. In the beginning, this is what helped the Menorcan feet survive sharp rocks, hot clay paths, and dusty fields:

Today we can find multiple variants: classic, ergonomic, furry, bling-blingy, and different sole colours and heights. And of course: today they come in a myriad of colours and patterns.

If I ever wish I was born a woman, entering an avarca store is surely one of these moments. I have for years been looking for a pair that I easily could wear both in Menorca and at home. Watching my daughters choose between dozens of colours is inspiring, but as soon as I look at the men’s size shelf… a two year-old could easily count the number of colours. One-two-three. The same two year-old could also name the typical colours: blue, green and brownish. So much for the colour-loving male. Then again, would I wear a pair of unicorn and rainbow sandals, ever? Maybe not. Still, I firmly believe that I one day will be the owner of a pair of avarcas. I will tell you when that day comes (and in which colour).

The shoe industry on Menorca seems to be located mainly in the outskirts of Ferreries. At least, this is the place where the travel agencies take you on organized tours when they feel that you have an urge for shopping footwear. I don’t know much about Mascaró, Pretty Ballerinas, RIA or other brands, but here they are everywhere.

We took the car (no, not the one above) to an avarca factory all by ourselves a mid-day in June. Just us, no other tourists, so the block was quiet and calm. While parking outside one of the buildings we even wondered if the store/factory was open. It was.

In a few minutes we had conducted self-studies on site and learned about the history and evolution of avarcas. We also ascended some steps to get a view of the production site. It was only us on the ledge, looking out over an summer-empty facility.

After the visit (there was a shop there too) we headed over to another shoe outlet nearby to continue the search for footwear. My own search ended here, since the other shops were dominated by female footwear. I know that the shoe industry means, and has meant, a lot to this island in many ways – especially when it comes to finances and employment. Around the year 1900 almost half of the Menorcan labour force were engaged in the footwear industry.

When I see avarcas these days I often come to think of the used tyres that started the whole thing. A smart, rural use of worn out tyres that eventually became an element in the fashion industry.

Hotel: Casa Albertí, Maó

SWE: Casa Albertí är ett boutique-hotell i Maós absoluta centrum. Hotellet ligger i ett townhouse med mer än två och ett halvt sekel på nacken, men är utsökt underhållet och fräscht. Det är nära till allt i Maó och hotellet är svalt (passar perfekt efter shoppingräder i stadshettan en varm dag!) och välkomnande med välfungerande WiFi. Rummen ligger utspridda på olika våningar runt en stor trappa som snurrar sig uppåt genom byggnaden.

Högst upp i trappan finns en dörr till en takterrass med utsikt över Maós takåsar. Det finns även ett par utrymmen för umgänge med övriga gäster med tv, böcker och en liten ta-och-betala-själv-bar. Den lokalt präglade frukosten (ingen jättebuffé, men mestadels lokalt producerad och präglad av kvalitet – Mahon-ostar och sobrasada är en självklarhet här) serveras i köket på bottenvåningen och kan intas på en pittoresk terrass i mitten av huset. Charmigt!

En person som sköter incheckningen kommer möta dig vid tiden för din ankomst och förklara hur allt funkar och lite till. Hotellet var inte anpassat för spontanbesök eller korta vistelser, utan krävde bokning på minst tre nätter för att vara tillgängligt vid den tidpunkt vi besökte det. Rummen kan klart rekommenderas, även om de normalt sett inte är några budgetfynd, speciellt inte om det är en familj som bokar något av de större rummen.

ENG: Casa Albertí in the centre of Maó carries the label boutique hotel. To be honest, I am not 100 % sure what this label implies (not even after some internet searches) – but it sounds exclusive and neat. And it sure is.

A couple of years ago we were looking for a place to stay in the vicinity of Maó. Luck and chance led us to the historical centre and this well-kept townhouse from around 1740. The minimum stay was 3 nights, which for one of the bigger rooms (including 2 bedrooms, suitable for a family of at least 4) not exactly comes for free… but hotel rooms with a location and standard like this never do. The breakfast is an enjoyment, especially if you’re into local produce such as Mahon cheese and sobrasada. It is not a huge buffet kind of breakfast, more a quality kind – served at a nice, cool terrace on the ground floor of the building.

After a hot day in the city, the cool air inside Casa Albertí will welcome you as you enter. Your room is never far away while you are on a shopping spree, unless you decide to take a detour to Es Castell or such. The AC functions well, as does the WiFi. The room we had provided plenty of space for 4 persons, 2 in each room plus a lounge-type area in the larger room. In the bathroom we found nice towels and a good kit of the usual most needed things (schampoo, shower gel, lotion…).

The location is great. Everything in Maó is easily reachable from here. One block and a corner away is Plaça de la Constitució, from where Carrer de Hannover, Carrer Nou and Carrer Portal del Mar take you on different adventures in the city – each direction well worth exploring for a while. Did I mention that I love this city? Not? Well, then I mention it now. And I wouldn’t mind returning to Casa Albertí in the future. Actually, whenever we are in Maó and pass the door of Casa Albertí, we point and sigh longingly. We have such positive memories from this place and this city… did I mention that I love this city? Oh… ok.

Bufador des Cap de Banyos – fläkt, skorsten eller blåshål?

Vi for iväg i bil längs västkusten på Menorca. Eller längs och längs, på de delar det var möjligt försökte vi följa kusten i alla fall. Det är ju en del av Menorcas charm att det inte går autostrador längs hela kusten, utan att kusten på de flesta ställen är orörd och ostörd. Pulsådern för Menorcas bilister är Me-1, den stora vägen från Maó till Ciutadella. Från denna väg går det sedan utstickare till valda delar, byar och kuststräckor. Men att kunna följa kusten medelst bil – nej, det är på de flesta ställen omöjligt (tack och lov).

Denna dag kuskade vi mellan Cala en Bosc i sydväst och Punta Nati i nordväst. Jag ville visa mitt resesällskap några ställen och vyer i trakterna kring Ciutadella. I höjd med Los Delfines fann vi en skylt som förklarade att det fanns en Bufador på platsen. Bufador låter nästan onomatopoetiskt, som något som puffar, huffar eller buffar eller på annat sätt vill förstöra mitt hus. Ett översättningsprogram föreslog fläkt, eller möjligen skorsten, som betydelse för ordet bufador (blåshålet i rubriken är mitt eget förslag). Oavsett ordval så är bufadoren en urholkning i berget från havet, som en tunnel, vilken sedan har ett utlopp i marken uppåt. Bufadoren bar här efternamnet des Cap de Banyos, vilket jag förstår markerar dess position. Logiskt sett (med min hjärnas mått mätt, i alla fall) borde denna position vara närmare havet än den är. När jag funderade över hur stora och långa håligheterna i berget under mig var vid bufadoren kom strax insikten om vilka oerhört eroderande krafter vatten och vind i samverkan har. Här hade jag havet under mig, bakom mig, bredvid mig. Dock inte över mig.

Bufadoren i Los Delfines strax nordväst om Ciutadella

Över mig? Jo, denna geologiska skapelse kan blåsiga dagar ge riktigt effektfulla upplevelser. Om vattnet och vinden ligger på i rätt riktning, så pressas vattnet genom tunneln för att slå mot klipporna under och tryckas upp genom håligheten i marken. Det kan bli som ett rök- eller ångmoln som sprutar upp ur hålet. I bufador-hänseende hade vi tur denna dag. Vinden friskade i rejält från havet, så våra förhoppningar ökade när vi närmade oss.

Förhoppningarna kom dock på skam efter en stunds väntan. Visst, ett mäktigt rytande ljud återkom med jämna mellanrum när vattenmassorna spelade mot klipporna nedanför, men den visuella effekten uteblev. På film hördes rytandet, men vindarnas spel med mikrofonen dämpade effekten. Vi återvände till bilen en upplevelse och någon insikt rikare.

Bufadoren en blåsig dag (vilket tyvärr ger störningseffekter på ljudet).

Små, små störningsmoment

Jag nämnde tidigare den misslyckade barn-önsknings-frukosten på Tamariscos i Cala en Bosc. Sådana saker faller inom kategorin störningsmoment som jag relativt snabbt kan förpassa till den mentala papperskorgen. Även solstols- och platsreservationerna i ottan kan göra en halvt småarg, liksom det totala skylt-och påfyllningskaoset i restaurangen. Hur blir det när dessa störningsmoment regnar ner på dig på ett sätt som gör att du aldrig får tillfälle att glömma? Då blir det mesta av semestervistelsen anfrätt. Visst, Tamariscos dabbade sig lite här och där. Men reseledarna verkade luttrade och bara ryckte på axlarna. Jag antar att vad som helst kan hända i det köket.

Hur kan en vecka i denna restaurang se ut? Låt oss titta på vad gästerna kan förvänta sig:

Att barnen är speciella under special children-frukosten blev det ju inget av, men titta på onsdagen. Min mor som juice- och fruktexpert såg oerhört mycket fram mot denna frukost. Och vi lockades också av det. Natural juices betyder, åtminstone på restaurangerna i denna by, naturliga och färskpressade juicer. Det lät i sanning väldigt lockande!

Så vad erbjöds denna onsdagmorgon? Detta:

Naturlig juice – som inte var naturlig och inte heller juice…

En juiceintresserad person brinner av iver och undrar: vad är nu detta för läckerheter? Svaret: det är en (1) sorts juice, grapefrukt, i alla flaskor. Inga andra sorter erbjöds. Optimisten i mig tar ändå ett glas för att få lite variation till den vanliga juiceapparaten. Här finns ju nya sorter, förlåt: en ny sort, att testa! Ett halvt glas senare kommer smaken ikapp mig. Det som fallit under rubriken natural juices är för det första singular, juice. Den är absolut inte färskpressad, den är uppenbart från koncentrat och på flaska. Och den har en magisk bismak av… kan det vara sötningsmedel? Jag slutar dricka och sträcker mig efter en flaska. Jag måste kolla vad detta är.

Förlåt, det fick inte kallas juice. Det var någon form av nektar. Från koncentrat. Och jajamen, den kemiska bismaken kom från två sötningsmedel. Detta är vad min förväntansfulla mor fick sig till livs morgonen de erbjöd natural juices. Det var inte på något sätt natural, och det var inte heller juices… jag ska inte höja min mors förväntningar inför något Tamariscos serverar igen.

Om jag hade varit en mer juiceälskande människa hade jag svurit högt och varit vansinnigt arg på detta nonchalanta behandlande av både gäster och begreppet juice. Nu får jag istället sucka lite och försöka släppa det, som jag försökt släppa de andra malörerna på detta hotell. Jag hoppas att fredagens middagsgäster slipper bli utkastade på gatan när de ska serveras street food. Även om det skulle vara intressant att beskåda…

Stod det förresten tre stjärnor som rating på asken på det första fotot? Ja. Det står även tre stjärnor som rating på deras officiella hemsida. Men när de ska ta betalt för något eller samla in miljöskatten som alla gäster ska betala – då är det tre stjärnor + Superior som gäller. Jag har inget alls emot att betala en miljöskatt, den är jag dessutom nuförtiden medveten om innan jag reser, men jag vill kunna beräkna den och spåra den på ett transparent sätt. De hemsidor jag använde mig av angav skatten till 2 € per person över 16 år och dygn (plus 10 % moms på det). Men när de lägger till ”Superior” så ökar skatten med 50 %. Jag hoppas den informationen dyker upp på deras hemsida också, då blir det lättare att veta hur mycket som ska betalas.

Restaurang: La Perla de Habana / Tropicalia Comida Latina – Cala en Bosc

I området Cala en Bosc, eller kanske snarare sagt Son Xoriguer, ligger den något anonyma kubanska restaurangen La Perla de Habana. Uppdatering: Till denna säsong verkar restaurangen ha bytt namn till Tropicalia Comida Latina, men allting verkar vara detsamma som förut – inklusive den vackra emaljerade skylttavlan på väggen mot gatan som förkunnar: La Perla de Habana. Så: här, vid sidan av själva turistortens centrum i ett område nära stranden Son Xoriguer, kan såväl vanliga varma smörgåsar som kubanska rätter och drinkar avnjutas. Mitt första besök på restaurangen innebar också mitt första möte med det kubanska köket, och mina erfarenheter är att maten är robust och enkel, men väldigt god. Kyckling eller kött med ris och svarta bönor passar ofta fantastiskt, oavsett hur enkelt det låter. Andra favoritsnacks (3-4 € per tallrik) att inleda med är de friterade skivade bananerna (chicharritas), lökringar och mozzarellastavar med tomatmarmelad.

Pina Colada
Chicharritas – fantastiskt goda!
Mojito

Och är du törstig, så finns det en bra drinklista att beställa ifrån. Även om listan täcker en sida av drinkalternativ och oavsett hur många av drinkarna som återstår för mig att prova har jag fortfarande svårt att slita mig ifrån mitt ursprungliga val: Pina Colada. Den är fantastisk här, och serveras nygjord i ett stort glas. Den passar perfekt en sommardag. För öltörstiga finns några sorters kubansk och karibisk öl att välja på. Juice och milkshake görs på beställning och av den frukt eller det bär du önskar (3,80 respektive 4 €).

Mat finns i mängder av former. En vanlig rätt kostar ca 12 €. Ofta blir det Criollo för mig (bankat marinerat och stekt fläsk med ris och svarta bönor). Ropa vieja fungerar också alltid i alla väder, enkelt men ack så smakrikt! Tonfiskwoken är också grym – tonfisk med grönsaker, soya och terikyakisås.

Ett par exempel på ölsorter
Ropa Vieja. Smakar så mycket mer än det ser ut!
Tonfiskwok med grönsaker. Smakligt!

Även om du spenderar veckor i Cala en Bosc är det lätt att missa denna restaurang, själv fick jag en gång tipset från en reseledare. Utan det tipset har jag svårt att tänka mig att jag skulle hittat dit, trots att stället bara ligger något hundratal meter från det hotellområde jag befann mig på… det är inte en riktning jag väljer att gå för att leta efter restauranger, men sedan den dag jag hittade dit så återvänder jag. Gång på gång.

Cala en Bosc – Cala’n Bosch

Vad är en turistort? Är det hotell, barer och upplevelsen av att höra tyska och engelska överallt? Hårflätning, krimskrams och ekivoka souvenirer? Trängsel, sol och all inclusive? I Cala en Bosc på Menorcas sydvästra spets har du det mesta inom gripbart avstånd, och med menorkinska mått mätt är detta definitivt en turistort. Men samtidigt är det långt ifrån vad jag normalt förknippar med begreppet. Jag ska försöka förklara varför i detta inlägg.

En slående sak, speciellt om du närmar dig stranden Cala en Bosc från havet, är åsynen av byggnader. Hotell, mindre hus och mer tomma ytor än skog. De flesta av Menorcas stränder ligger annars i oexploaterade områden. vilket lättast syns genom att växtligheten där fritt får gå sin kamp mot vindar och oväder. Dessa virgin beaches gör sina avtryck genom att skära in i den orörda naturen och placera en bädd av vit sand längst in. Och allt detta utan mänskliga spår.

Att promenera i Cala en Bosc kan ge många olika intryck på kort tid. Horisonten vid havet skänker dig solnedgångar du inte trodde fanns. Färgerna som spretar över skyn och speglas i havet är en otrolig kontrast till de mörka klippor du betraktar utsikten från. För extra effekt och djup till dina bilder finns dessutom en fyr i närheten. Jag lovar – den är otroligt lätt att placera på de foton du tar (om du inte bara andäktigt insuper solnedgången). Promenera vidare längs de små husen som kantar kustslingan på västsidan och dröm om att bo i något av dem. Det gör i alla fall jag varje gång jag går förbi, endast en liten väg skulle skilja mig från klipporna och havet. Bländades du av solnedgången, eller hann du se konturerna av Mallorca vid horisonten? Det var i så fall Alcudiakusten du såg, och det är inte många mil dit!

När du närmar dig centrala Cala en Bosc stöter du på kanalen som löper in till marinan, runt vilken det mesta av nöjeslivet kretsar. Med epitetet turistort följer självfallet inkastare till restauranger, och här finns de överallt. För att vara på denna ö är de ovanligt kontaktsökande och sociala, men förklaring finns: i princip alla som jobbar här på sommaren är fastlandsspanjorer som säsongsarbetar, så bemötandet och sederna i yrket tar de med sig vart de än åker.

Efter en tur runt marinan, kanske en bit mat, och spaning på människor, båtar och efter fiskar i vattnet kan du strosa runt i det utbud av affärer som finns. Därefter återstår egentligen bara hotellområdena och parkerna lite utanför själva centrumet.

För att återgå till den inledande frågan: javisst, Cala en Bosc är väl egentligen den typiska turistorten. Men det känns som att allt är gjort i en något mindre skala. Megaresorterna lyser med sin frånvaro och massproduktionen inom turismen här kan lätt rymmas runt hotellområdets pool. Den volymen passar mig utmärkt. Det är den som gör att orten trots sin karaktär upplevs som väldigt lugn. Finns det förresten något annat än lugn på Menorca? Jag tvivlar.

Om vi bara tittar på charterutbudet för svenskar, så ser det ut som att Cala en Bosc är Menorcas centrum. Jag vet inte om detta är unikt för Sverige, men majoriteten av de hotell som valts ut ligger i denna ort, belägen någon mil söder om Cuitadella. Orten består av hotell, lägenheter och turistfaciliteter och är i princip obebodd under vinterhalvåret.

Området

Det område som i katalogerna kallas Cala en Bosc (där står det nog oftast Cala’n Bosch) är döpt efter mittpunkten på orten, med en strand, hotell, affärer och en marina runt en konstgjord sjö, förbunden till havet via en smal kanal täckt av en karakteristisk brant och smal gångbro. Två andra områden, Cap d’Artrutx på västsidan och Son Xoriguer i öster, brukar ofta halka med i Cala en Bosc-definitionen i katalogerna.

Allt som präglar en menorkinsk turistort finns här: vattensporter, uthyrning av båtar, kajaker och vattenskotrar, dykning, båtturer, flyboards och uppblåsbara krokodiler. Supermarkets finns i princip överallt, den största (Top Markets) hittar ni i kvarteret vid marinans inre gräns. Sortimentet i den affären är det svårt att klaga på oavsett behov.

I samma kvarter – det största kommersiella kvarteret i Cala en Bosc (om jag kan kalla något här stort) – finns apotek, bil- och cykeluthyrning, tobaksaffär, sko-, klädes- och souveniraffärer – ja, det mesta, åtminstone i mindre skala. Modeshoppare och kräsna konsumenter kan kanske finna utbudet ganska begränsat. Därtill finns också ett gäng restauranger och pubar i områden. Liknande verksamheter och affärer finns lite överallt på orten, men inte lika koncentrerat till en plats som här.

Mat och uteliv

Det mesta av utelivet kretsar kring marinan, restauranger kantar vägen nästan hela varvet runt. Att hitta mat är lätt, dock är öppettiderna kanske mer präglade av de turister som besöker orten än av medelhavsbefolkningen. Resenärer som anländer sent på kvällen kan ibland ha svårt att hitta ställen som fortfarande serverar mat. Turistaffärer och restauranger verkar tackla av senast vid 23-tiden, efter det är det några barer (och därmed mer dryck än mat) som gäller.

Av restaurangerna i marinan kan bland annat On Egin nämnas, även om jag i ärlighetens namn måste säga att restaurangerna är ganska likartade. Det behöver dock inte vara negativt vad gäller matkvalitet, utan mest tråkigt om du söker variation. On Egin ligger på den östra sidan av marinan. I den inre mitten av marinan ligger Med Bar, som är mer av en bar eller ett fik. Här finns okej smårätter och framför allt: kaffe och kulglass! Serveringen kan variera i uppmärksamhet, och det är lite krångligt att behöva beställa kaffe och glass av olika personer i olika kassor.

Den restaurang jag känner mest för, La Perla de Habana, kommer jag tillägna ett eget inlägg här senare. Den finns inte i marinan, utan något österut i området i gränslandet mot Son Xoriguer. Och det beskriver jag i ett kommande inlägg.

Hotell och bad

För mig är hotellpoolen oftast det första stoppet när det gäller bad. Men efter ett tag vill jag gärna ha lite variation, och då är havet aldrig långt borta. Stränderna i denna ort ligger öster om marinan (åt vänster om du står på bron över kanalen och tittar ut mot havet).

Ett stenkast från marinan ligger stranden i Cala en Bosc. Den ligger idylliskt inne i en vik, med klippor på båda sidor. Sanden är vit och vattnet härligt blått i olika nyanser. Gillar du sandstrand är det perfekt. Gillar du att sola på klipporna är det också jättebra, klipporna är lite vassa på sina ställen, men det finns alltid plats där då de flesta väljer sandstranden. Vid stranden finns både serveringar, barer och möjlighet att hyra solstolar och parasoll.

Uppe på klippan mellan viken och kanalen ligger Grupotel Tamariscos. Första gången jag reste till Menorca gjorde vi en kort avstickare till Cala en Bosc och parkerade bilen precis intill detta hotell för att ta en promenad. Det var ingen slump att vi valde detta hotell nästa gång vi åkte till Menorca – fotot ovan är taget för att vi skulle minnas namnet på hotellet, som måste ha det bästa läget på orten med direkt utsikt över havet, men ändå nära till allt. I de följande inläggen kommer jag göra några nedslag om hotellen i Cala en Bosc.

Biosfärområdet Menorca

UNESCO har till dags dato utsett 686 platser i 122 länder till biosfärområden (eng.: biosphere reserve). Dessa områden ingår i ett program (Man and the Biosphere, MaB), vars syfte är att göra samspelet mellan människan och livsmiljön bättre.

Med utnämningen till biosfärområde följer inte bara någon form av skydd, utan också ett ansvar för att studera, forska och utveckla olika delar av livsmiljön – framför allt vad gäller hållbarhetsfrågor.

Här ligger Menorca i bräschen. Är det några som direkt kan se vad exempelvis föroreningar och skräp i havet innebär, så är det öbor. Och de agerar, till exempel genom att på sikt förbjuda plastpåsar som allt för lätt hamnar i havet. Menorca utsågs till biosfärreservat 1993, och det är en del av öns stolthet.

Sedan dess pågår ett konstant arbete med att balansera den ekonomiska och sociala utvecklingen med vård av det arv som finns på ön. En del av förklaringen till lugnet på Menorca finns nog här, att ön till stora delar är skyddad från exploatering.

En annan del av förklaringen till den trots allt relativt återhållsamma turismen sägs vara att Menorca under det spanska inbördeskriget stod upp mot nationalisterna i Spanien och vägrade underkasta sig. På Menorca kunde republikanska styrkor få stöd och formera sig för operationer mot bland annat Mallorca. Nationalisterna gynnade sedan istället Mallorca och Ibiza, som fick mycket bättre förutsättningar för turism och den ekonomiska välgång denna medförde. Menorca straffades och stod i skuggan av turisthorderna – och om allt detta är sant så är jag väldigt glad för det idag!

Så när du vandrar, badar eller bara är på Menorca, tänk på att du befinner dig i ett biosfärområde. Och njut av vad detta innebär för ön, med avseende på bevarande av arvet, miljön och lugnet. Det är det som gör ön till den fantastiska plats den är.

Restaurang: Cafè del Nord i Playas de Fornells

Cafè del Nord i Playas de Fornells (eller Platges de Fornells) är en av mina personliga favoritrestauranger på Menorca. Den ligger högt beläget i Playas de Fornells en kort promenad från stranden och erbjuder en storslagen utsikt över området.Det är en restaurang som drar till sig turister från badorten samtidigt som den på något sätt behåller en lokal integritet – det både syns på menyerna och hörs på personalen. Det finns en form av enkel meny med ett urval av standardrätter för den hugade eller stressade. Denna skiljer sig kanske inte så mycket från menyerna på andra menorkinska, eller spanska för den delen, turistorter. För en riktigt bra lunch finns här också en spansk klassiker: menu del dia. Detta ger dig en trerättersmåltid med (vad jag minns) tre alternativ för både för-, huvud- och efterrätt. Denna paketmeny är i mitt tycke väldigt prisvärd och bra (jag brukar själv välja den om jag inte är helt inriktad på något specifikt). Den stora behållningen är dock den större menyn, både vad gäller mat- och dryckeskvalitet.

Gillar du fisk, skaldjur och/eller paella kommer du trivas. Ja, du kommer nog egentligen trivas oavsett smak. En rolig detalj är att det enda som egentligen varit konstant från den dag stället öppnade är Mahon-ost-glassens plats på efterrättsmenyn. Den har varit där från dag ett, och jag tror inte att den kommer försvinna. Mahon-ost-glass? Ja, det är precis vad det låter som: en glass smaksatt med öns stolthet vad gäller ost: Mahon-osten. Låter det förskräckligt? Prova! Du kommer antingen älska den, eller… kanske inte älska den. Den är definitivt en vattendelare vad gäller smak, jag tror inte att någon är neutral inför denna glass. Jag tror förresten att både glassen och osten är värda egna inlägg framöver när det kommer att handla om mat.

Personalen (som jag tror också är ägarna till stället) är väldigt hjälpsam, och de besitter goda kunskaper om både mat och dryck. De drar sig inte heller för att pragmatiskt rekommendera eller avråda från rätter eller drycker på menyn (”Väljer du mellan dessa två rätter? Ta den där. Den andra kan du hitta på vilket sjapp som helst, den är tråkig.”). Färsk fisk, bläckfisk och liknande finns det gott om, och utbudet varierar från dag till dag beroende på vad som fångats. Även här är det lätt att få sakliga rekommendationer från personalen. Vinlistan är inte jättelång, men fylld av kvalitet. Och vill du diskutera viner så är det lätt hänt att du får en trevlig pratstund med en vinkännare i personalen.

Restaurangen är öppen varje dag under högsäsongen. Innan och efter högsäsong har de ofta stängt måndagar-tisdagar, alternativt öppet endast på kvällen. Kolla öppettiderna om det är lågsäsong! Sen höst, vinter och tidig vår är restaurangen stängd, normalt tror jag den är öppen från ungefär tidigt i maj till början/mitten av oktober.

Playas de Fornells: En badort på nordkusten en dryg halvmil norr om Es Mercadal. Följ vägen norrut mot Fornells från Es Mercadal och ta av till vänster när skyltarna till Playas de Fornells kommer. Om ni besöker orten – se till att ta en tur längs vägarna i bebyggelsen norrut (bortom Cafè del Nord). Bara några hundra meter bort ligger husen uppradade längs kusten, och området där är oerhört vackert. Att stå där och se havet möta klipporna en blåsig dag är nästan obeskrivligt.

Menorca i stort

Denna fantastiska ö är den näst största ön i Balearerna, ögruppen som för en turist består av Mallorca, Menorca, Ibiza och Formentera. För mer intresserade består Balearerna av något hundratal öar, av vilka de allra flesta snarare kan betraktas som klippor än som öar.

Menorca spänner över drygt 700 kvadratkilometer, vilket motsvarar ungefär halva Ölands storlek. Kustlinjen mäter 216 kilometer, och det är knappt 5 mil fågelvägen från den västligaste till den östligaste punkten. Den östligaste punkten på Menorca är också Spaniens östligaste punkt, så det är där du ska befinna dig om du vill möta solen först av alla i Spanien!

Utbudet på Menorca är inte lika uppdukat som exempelvis Mallorcas. Visst, det finns korn av traditionell massturism (om än i mycket mindre skala), men dessa korn är relativt isolerade – och de som uppskattar brittiska pubar och engelska frukostar kommer finna charm i dessa orter. För alla andra finns en myriad av icke-exploaterade saker att upptäcka.

Menorca är indelat i åtta kommunregioner (ja, jag tror att jag just uppfann det ordet), med namn efter de största orterna. Dessa är från väster till öster: Ciutadella, Ferreries, Es Migjorn Gran (där Migjorn och Gran kan byta plats beroende på språk), Es Mercadal, Alaior, Maó (eller Mahon), Sant Lluís och Es Castell. Flygplatsen, den naturliga första anhalten på ön för de flesta, ligger mellan Maó och Sant Lluís på den östra sidan av ön. Utöver de nämnda orterna och rena turistorter brukar tre byar också nämnas: Fornells, Sant Climent och Llucmaçanes.

I städerna Ciutadella (den tidigare huvudstaden) och Maó (den nuvarande) lever ungefär två tredjedelar av öns befolkning. Städerna har cirka 30 000 invånare vardera och ytterligare 30 000 bor på resterande delar av ön. Maó blev öns huvudstad när britterna ockuperade ön på 1700-talet, och har behållit epitetet sedan dess.

Min första resa till Menorca

Jag kan faktiskt inte minnas vad jag hade för funderingar eller förväntningar inför den första Menorcaresan. Det jag först kommer att tänka på är förberedelserna. Mycket av behållningen av en resa består för mig av förberedelserna; att läsa om, drömma och längta till resmålet. Och det första jag märkte var att det var svårt att hitta guideböcker för enbart Menorca. Jag lyckades hitta en, på engelska. Den beställde jag direkt. Någon annan bok med både Mallorca och Menorca kanske också åkte med i beställningen, men det var tyvärr ingen stor del av boken som var tillägnad Menorca. Det spelade dock ingen större roll – en bok med Menorcafokus räckte för mig. Med min kunskap idag skulle jag istället rekommendera att vänta med införskaffandet av guideböcker – de bästa har jag hittat på plats på Menorca. De ges ut av lokala förlag och kan vara lite krångliga att hitta på nätet hemifrån. Men väl på plats finns de i princip i alla turistbutiker och supermarkets. Du hittar böcker på flera stora språk (dock inte svenska), med olika teman och i olika format. Det är bara ett problem, jag gillar att läsa böckerna och planera innan jag åker. Med min samling idag kan jag det, men det hjälper ju bara mig själv…

Den första resan gjorde jag med Solresor, en arrangör som nu upphört med resor till Menorca. Vi visste inte riktigt vad vi önskade eller vart vi ville, men slumpen styrde oss till Prinsotel vid Cala Santandria i Sa Caleta på västkusten. Cala en Bosc (eller Cala’n Bosch) några kilometer söderut var enligt flera foruminlägg omvittnat som en turistort präglad av starka vindar. Ciutadella någon kilometer norrut var den näst största staden på ön, men en stad kände vi inte någon större lust att semestra i. Vi har fått revidera båda dessa uppfattningar i efterhand: Cala en Bosc upplever vi inte alls som så blåsigt, och Ciutadella – visst skulle vi kunna semestra i denna underbara stad!

Nu var vi dock på plats i Sa Caleta, beläget vid en liten vik med absolut närhet till havet. Det bestående minnet kommer från poolen på Prinsotel. Min yngsta dotter hade stor respekt för vatten, hon hade ännu inte lärt sig simma. Och hon som rekommenderat Menorca för jakten på de perfekta äggen hade skickat med oss ett annat tips: skaffa cyklop och snorkel till minstingen! Vi lydde och utrustade henne med armpuffar, cyklop och snorkel. Sedan gick vi ner till poolen. Från den stunden såg vi i princip bara hennes rumpa under resten av semestern. Hon flöt och sparkade runt i poolen som hon inte gjort annat. Det blev en total jackpot, och hennes strävan efter att lära sig simma på riktigt blev större och större. En dag drabbades hon av en aning högmod och tappade all respekt för vattnet. Hon tog av sig armpuffar och snorkel och hoppade rakt ner från kanten av poolen. Jag tror hon blev lite förvånad när hon stod på botten av poolen och såg sig omkring. Det här med att flyta, simma och plaska runt var visst inte så enkelt som det såg ut. Och det var tur att pappa stod bredvid och snabbt kunde lyfta upp henne till ytan igen…

Vi reste till Sa Caleta i mitten av juni. Orten (jag skulle snarare kalla det en stadsdel i Ciutadella idag) och hotellet präglades av lugn, trots vår utsikt över… en parkeringsplats. Vi hade inga problem med att hitta varken parkeringsplatser eller stolar vid poolen under vår tid där. Juni innebär fortfarande lågsäsong för spansk turism, den värsta hetsen inträffar som för de flesta sydeuropeiska länder i augusti.

Hotellet har två pooler, vilket jag tror bidrar till lugnet kring dem. Hotellets restaurang är okej, ungefär vad jag kan förvänta mig av ett charterhotell. Tvärs över gatan från hotellet finns en liten supermarket med det nödvändigaste i mat- och utrustningsväg. En liten biluthyrning låg i lokalen precis intill affären (själv är jag dock skeptisk till att hyra bil från mindre uthyrningsföretag – det är viktigt att leta efter kundrekommendationer eller betyg på nätet!). Pärlan i området ligger någon minut bort, den upptäckte vi av en slump. Vi hade passerat en konstig lucka, ungefär som en kiosk, några gånger. Bredvid denna låg en öppning, omgärdad av ett par lappar med vad som såg ut som en meny. Genom öppningen kunde vi se havet, men de första dagarna var vi konstant på väg någon annanstans när vi passerade. Så vi hade aldrig tid att stanna och studera kiosk, öppning eller meny. Någon dag senare satt vi och bläddrade i guideboken och såg en text som starkt rekommenderade en restaurang i området. Vi bestämde oss för att testa den – och döm om vår förvåning när vi upptäckte att kartan i guideboken ledde oss till just den öppning vi passerat så många gånger… här låg restaurangen Cova sa Nacra. Jag återkommer till denna restaurang i ett senare inlägg.

Denna vår första vistelse var överlag bra. För en tvåbarnsfamilj som vill ha lugn och ro är det perfekt. För den som söker party och hålligång finns det nog många bättre turistmål att besöka än Menorca.

Sa Caleta i sig har inte så där jättemycket att erbjuda, men vi hade hyrt bil och tog oss runt stora delar av ön på egen hand. Dock var det svårt att hitta guldkornen direkt vid första besöket, oavsett hur många guideböcker jag hade köpt. Men det totala intrycket var slående. Att få uppleva historia, hav, lugn, fantastisk natur och mat i en menorkinsk förpackning – det är det få saker som slår.

Jag vet inte om jag idag skulle återvända till Prinsotel. Det är inga fel på hotellet, men jag har upptäckt så mycket annat på ön som lockar att det inte varit aktuellt. De hotell jag stannat på mer än en gång är inte så många, men för samtliga av dessa har det funnits goda skäl till att återvända. Vilka hotell och vilka skäl? Det kommer jag skriva om framöver!