Son Triay – Rustik agroturism

Det brölas till vänster och det kacklas till höger. Små slagsmål uppstår mellan individerna. Du kanske tänker att det är en vanlig upplevelse runt barpoolen på din all-inclusive-anläggning? Nejdå, det är inte charterturism det handlar om här – det är bara jag som rapporterar från mitt fortsatta agroturistande. Bland höns, bland kor. Muuu.

Mellan Ferreries och Cala Galdana ligger ännu ett i raden av agroturismboenden; Son Triay (efter att tidigare ha beskrivit Matxani Gran som ett av de första agroturismställena på ön (2010) vet jag inte hur jag ska beskriva Son Triay som ångat på sedan 1995…). På en karta ligger Son Triay i ett beige-grå-aktigt område en bit från vägen till Cala Galdana. Lite mitt ute i ingenstans, men ändå nåbart. Inget vatten i närheten, inga lummiga raviner – det var åtminstone så jag tolkade kartans färger (eller snarare frånvaron av dem). Det snirklar sig förvisso någon väg ut dit om jag zoomar in, men det som ser ut som en väg på en karta över denna underbara ö kan lika gärna vara en liten stig över en privat tomt – det har jag lärt mig genom många fruktlösa försök att ta mig fram. Men sådana tankar blåste vi lätt undan, går det att boka boende är det klart att det går att ta sig dit! Så detta ställe blev vår tillflykt några dallrande heta dagar i juni 2018.

Vi hade precis checkat ut från ett hotell i Cala en Bosc, så med bil blev färden inte alltför lång. Ge oss tjugo minuter så har vi tagit oss till rondellen i Ferreries och söderut! Efter ett par kilometers färd från Ferreries genom ett blandat menageri av hästar, åsnor och fåglar på fälten blev jag exalterad över åsynen av en handelsträdgård på min vänstra sida. Så till den grad att jag nästan missade den lilla vägskylten som pekade högerut till Son Triay Nou. Jag hann bromsa, men tittade skeptiskt på vägen i pilens riktning. Väg är kanske en skönmålande beteckning, det liknade mer en smal grusväg mellan tajta murar. Vid det här laget var jag dock ganska van att planera körning och möten på liknande vägar, så jag puttrade in på vägen. Den ledde mig direkt ut i ett ruralt landskap, med murar, små hus, fornminnen, fler murar, fält och några murar till. Jag har koll på höger- och vänstersidan på bilen, visst? Jodå. Eller: jag körde i alla fall vidare.

Det tar ett tag att åka, säkert kortare än vad jag skulle tro i efterhand, men murarna försvinner och fälten öppnar sig framför mig. Långt därborta kan jag se en byggnad. Är det någon där så är jag säker på att de inte kan missa oss, dammet från gruset under bilen förvandlas till en svansformad gigantisk röksignal som förvarnar om vår ankomst ljusår i förväg. Jens anropar Son Triay: gas, gas, broms, gas, broms, gas. Jag såg inga tecken på respons, även om jag måste tillstå att röksignaler på menorqui inte är ett område jag kan briljera inom.

Vi anländer till sist, och valet står mellan att parkera på en del av en kohage (det står ju en annan bil där!) eller köra framåt till en grusplan framför den största byggnaden. Jag kör till grusplanen. Den är helt tom på bilar och liknar vid närmare anblick mer en vänd- och avlastningsplats Att parkera här skulle definitivt kännas obekvämt, så jag retirerar till kohagen – som nu börjar kännas som en gräsplättsparkering. Och visst, där står ju en skylt med ett stort P som jag missat. Dammet måste ha dolt den.

Jag parkerar och strosar tillbaka till vändplanen för att leta efter receptionen. Jag stannar till en stund för att ta in byggnaden framför mig. Bara färgen och formen är talande och får mig att le. Utan att jag kände till någon form av historia innan så var den ändå tidstypisk, på något sätt. Hade jag någonsin kunnat förvänta mig att hitta en så färgstark och stilig byggnad här? Självklart – jag hade ju sett huset på sajten när jag bokade. Men annars: nej, både färg och form överraskar.

Det här är alltså Son Triay. Trots min allmänna nyfikenhet har jag inte gjort några särskilda efterforskningar, men Son ska betyda ungefär från detta och Triay borde vara ett namn från någon familj som för länge sedan präglat området (påminn mig om att någon gång forska vidare i detta, jag är genuint intresserad av sådana saker). Bara utsidan av huvudbyggnaden väcker mitt intresse, och på insidan finns för den likasinnade ännu mer som vittnar om områdets och husets historia, i bland annat rums-, bild- och porslinsform.

Receptionen ligger i en lägre byggnad nära parkeringen. Jag välkomnas och checkar smidigt in. I rummen intill sker samtidigt det som verkar vara servicen för hela stället, det tvättas, lagas mat och städas. Och bortom den lilla serveringsbyggnaden hörs spridda plask från en pool. Jag går runt en vägg och hittar ett mysigt poolområde med servering intill.

Ytterligare en bit bortom och nedanför poolområdet hittar jag rummet. Enligt den lokala definitionen var rummet en bungalow. Visst, definitionen är bred, men en etymologiskt bevandrad person kanske skulle påtalat frånvaron av bengalisk stil. Ett fristående hus i ett plan med uteplats stod i alla fall till förfogande. Huset hade bra med golvyta, och jag och den snart ankommande resten av familjen om fyra personer kommer ha gott om utrymme. En liten tv stod till tjänst och fick hjälpa oss med underhållningen de kvällar det var VM-matcher i fotboll. Om fotbollsintresset i familjen varit större hade det kanske knorrats över de 13 tum tv:n erbjöd. En köksdel med det som behövs för kylförvaring och matlagning gör att självhushållning funkar utmärkt. Tänk dock på att det är en bit att åka till närmaste butik…

Nio rum finns att boka här, 7 vanliga rum och 2 fristående hus av den typ vi bodde i.

Läget i utkanten av byggnadsområdet var för oss utmärkt. Den stora uteplatsen under tak erbjöd utsikt över en mur och ett fält. Läget gav ett lugn i lugnet, och uteplatsen passade perfekt på kvällarna då den värsta hettan lagt sig. Några ödlor satt då och betraktade oss nyfiket och spänt från väggar och balkar. Och så fort vi rörde oss lite för hastigt så smet de undan, upp på balkarna eller ut i de magnifika rosmarinhäckarna som omslöt huset. Vilken dröm, att kunna ha långa buskage bestående av kryddväxter! Nytta, nöje, estetik och väldoft. Vad mer kan jag begära? Ett klimat växterna tål på hemmaplan, kanske.

Vid en promenad på ägorna halkade vi in bakom vad vi senare insåg var ägarnas bostadsdel. Några minuter senare var vi inbjudna till en promenad i en kohage för att få hälsa på en nyfödd kalv. Detta är ytterligare ett exempel på vad som sällan skulle inträffa på ett charterhotell, ägare och personal som tar sig tid för gästerna och gärna släpper några minuter för att visa sina ägor och stoltheter.

I övrigt? Frukosten serverades i en trevlig miljö inomhus och var klart godkänd, med tonvikt på lokala eller egentillverkade produkter. En middagsmeny kunde förbeställas, vi provade den en kväll och blev nöjda. Den serverades utomhus på serveringsområdet vid poolen. En annan positiv upplevelse var förekomsten av lokalproducerad glass i serveringen, det är ett solklart och oväntat plus under varma dagar!

Söker du (ko-)lugn och natur i närheten av Ferreries och Cala Galdana så har du ett sådant ställe här. Arkitekturen och trädgårdarna ger ett mycket elegant intryck. Och är du historiskt intresserad? Självklart finns det då en fornminnesplats att betrakta längs grusvägen ut hit!

Binissafullet Vell – eller agroturisten betar vidare

När vi upptäckt 1700-talsgårdarnas bonniga charm var vi halvt sålda. Nu var året 2019, och vi letade efter ett boende på Menorcas östra sida. Agroturismens uppsving gjorde att utbudet i år var något digrare än förut, så valmöjligheter fanns det gott om. Många nya ställen med agro-namn hade poppat upp i princip överallt på Menorca. Strax utanför Sant Lluis fann vi till slut Agroturismo Binissafullet Vell. Vi skulle senare bli varse att vi nästan varit där tidigare, då det låg precis intill ett fornminne vi besökt för några år sedan.

Definitionen av agroturism är ganska bred. Om jag hade förväntat mig en bondgård här hade jag fått tänka om rätt snabbt (jag ber hönsen om ursäkt, det räcker inte riktigt för att kvala in som bondgård). Men är jag missnöjd? Absolut inte! En trevlig familj driver detta ställe, som passar utmärkt för boende året om. Närheten till Maó, Sant Lluis, flygplatsen och sydkusten gör gården till en alldeles utmärkt bas för att utforska denna del av Menorca. Stillheten får du på köpet (det ligger precis invid vägen, men det är ändå ingen fara för att bli störd). Åtta rum finns att boka, och jämfört med andra liknande gårdar brukar det vara tillräckligt för att det inte ska vara konstant uppbokat. Men när jag efter vårt besök senare sökte boende för en septemberresa gick det inte att hitta rum för ett flertal datum…

Kanske populärt så det förslår, vad vet jag, men det är någonting speciellt med den här gården. Du möter parkeringen och en öppen yta direkt, sekunder efter du svängt av från vägen. De vita byggnaderna, murarna och planen med poolområde och servering ger ett väldigt välkomnande intryck. Allt är samlat och du får en god överblick direkt. Gården är kanske inte lika stor som andra agroturismställen, så det blir mer sol, bad och myspys än studier av kreatur här. Men för en turist som söker lugn är det perfekt. Små promenader bland stenar, murar och träd på området ger lite skugga och ödlekontakt. Poolen är inbjudande och lockar till häng, och när du är färdigjäst är ditt rum bara 5-10 meter bort. Bara att ligga och flyta i poolen och titta på ett citronträd alldeles intill en solig dag… det är på något sätt flera dimensioner samtidigt av det som gör Medelhavet och Menorca så fantastiskt.

Rummen är fräscha, fint renoverade och kommer med bra utnyttjade ytor. I vårt rum fanns ett sovloft, perfekt för 2 ungdomar/barn, en större säng nedanför och ett badrum. Även en minibar fanns på rummet, oväntat! Uteplatsen var stor (under vårt soliga besök dessutom stekhet) och avskild från parkeringen med ett buskage.

Någon annans uteplats, med en favoritväxt!

Vi har inte provat den italienska maten, förutom smörgåsar, snacks och frukost. Men det vi provat, och speciellt frukosten, var väldigt bra! Det är inte en jättebuffé, men det jag vill ha finns där – inklusive färskpressad juice! Och kaffet är också bra – om jag nu skulle förväntat mig något annat av italienare. Middagarna har väldigt gott rykte om jag bara läser nätrecensioner, men som sagt: jag har inte testat dem själv.

På andra sidan vägen ligger en mäktig och jättegammal stensamling. Och när jag en gång för alla försöker reda ut vad den heter blir jag bara mer och mer förvirrad. Den refereras till som bland annat Binissafullet Nou och Poblat Talaiòti Binussafullet. I det här fallet är det just det där med Vell och Nou här som ställer till det; vell betyder gammal och nou betyder ny. Är den gamla stenhögen med taula och talayot och allt på andra sidan vägen… ny?

Och gården gammal?

Jag ger upp för ett tag, det brukar vara tillräckligt jobbigt att hålla koll på vad som är spanska, katalanska respektive menorqui. Men när namnen också börjar skifta och bli totalt icke-intuitiva…nej. Det gräver jag i ett annat år. Men fornminnet är absolut värt ett besök, en promenad och en stunds filosoferande.

Det kanske är mitt sökande efter lugn (utöver de perfekta äggen!) som gör att jag uppskattar dessa agroturismställen så mycket mer än de vanliga charterhotellen. Värmen i bemötandet hjälper också till, det är av en helt annan (och bättre!) kaliber på de mindre ställena. Det är omtänksamhet, personlighet och en genuin vilja att tipsa om sevärdheter och annat för den som behöver. Och det gör Agroturismo Binissafullet Vell till ett ställe att längta tillbaka till.

Den historiska inramningen av Binissafullet Vell i bakgrunden är tala(yot)ande.

Camí de Cavalls: Cala Morell – Puta Nati, med lite extra om Cala Morell

I ett tidigare inlägg avverkade jag en sträcka på Camí de Cavalls österut från Cala Morell. Jag har ju förklarat vad jag känner för Camí de Cavalls; det måste vara kärlek – ja, eventuellt. Nu utgår jag från exakt samma startpunkt, men drar västerut mot Punta Nati längs nordvästra Menorcas dramatiska klippor. Förhoppningsvis har jag sett till att jag har tid till några små utflykter, för längs denna väg finns en del att se!

Högt över havet

Från samma skylt som senast tänker jag nu istället ta mig genom bebyggelsen i Cala Morell. Jag står i änden av Carrer de s’Auriga och vandrar västerut. Eftersom jag varit i Cala Morell förut, vet jag från första steget att jag måste ta en liten utflykt. Jag vill ut till bergskammens ände på den östra sidan av Cala Morell med avsikt att kolla en utsikt. Insikt: jag har sett den förut – kanske har du gjort det också (jag har publicerat en bild i ett tidigare inlägg om CdC: Cala Morell – Algaiarens), men den tål att ses igen. Och igen.

Och säkert ytterligare en gång. Vid triangelkorsningen efter något hundratal meter viker jag därför av snett åt höger (eller rakt, beroende på mitt lokalsinnes skick) istället för att följa CdC till vänster. När jag går genom Cala Morells bebyggelse drar jag mig också till minnes att detta område är ett av de arkeologiskt mest intressanta på Menorca. Jag kommer snart passera två av skälen till detta. Vid utsiktsplatsen på Cala Morells östra spets (Punta de Llevant de Cala Morell) når jag det första; Poblat des Coll de Cala Morell. Det betyder något i stil med staden vid Cala Morells hals, vilket beskriver läget på den utskjutande klippudden. Staden, byn, eller vad man vill kalla det var bebodd under bronsåldern (ca 1600 – 1200 f Kr) och har grävts ut av arkeologer under det senaste decenniet.

Denna boplats bestod av 13 naviformer, båtformade hus, med invånare som sysslade med spannmålsodling och boskapsavel. Basen för en kvarn och även benrester från framför allt nötkreatur, men även från getter, får och grisar har hittats här – dock inte en enda kvarlämning från fisk eller skaldjur (vilket är intressant i sig, och något som noterats på många liknande platser – en befolkning som levde vid kusten på en ö – åt de inget alls från havet?). Två utgrävda försänkningar i den norra delen av området har fungerat som regnvattenuppsamlingar. Dock har inga spår av fiskeri eller handel hittats, varför valdes då just denna boplats vid havet? Troligen för att boplatsen var lättförsvarad, med branta klippor åt de flesta håll utom det sydöstra. Åt detta håll byggde de därför en försvarsmur. Prioriteringarna verkar ha varit tydliga; en plats vid kusten som gav mer säkerhet och enskildhet gick före bättre odlingsförutsättningar på den mer bördiga marken i det inre av ön.

Från denna plats, vad är det vi har förmånen att blicka ut över, geologiskt sett? Här möts två perioder med långt över 100 miljoner års tidsavstånd, Jura och Neogen, i en kamp om vilken som lämnat mäktigast och vackrast avtryck. Jura anfaller från den norra sidan med vitgrå dolomit (kalksten + magnesium, typ), medan Neogen mönstrar trupper i form av sandsten och blandade stenar på den södra sidan. I mitten står så Cala Morell och tvekar över sitt domslut, och vi kan från vilket håll vi vill beundra skönheten i denna pausade batalj.

Skillnaden i färg mellan klippsidorna vid Cala Morell syns tydligt. Den norra sidan till höger i bild, den södra till vänster.

Denna dag är lite för solig och varm för att mitt bronsåldersbesök ska bli av längre karaktär. Jag återvänder till asfalten. Tillbaka vid triangelkorsningen följer jag åter Camí de Cavalls-tejpbitarna. På vägen (Via Lactia) ser jag snart många markerade parkeringsplatser, men inga bilar. Allt är lugnt och märkligt tyst – det säger jag oavsett om det är i mitten på juni eller september. Parkeringarna längs vägen är egentligen det enda som vittnar om större mänsklig närvaro här under andra månader. Husen verkar vara ganska moderna och många trädgårdar får mig att stanna till en stund i beundran. Jag fortsätter till rondellen, där jag viker ner till höger på Carrer Lira. Här ser jag på min vänstra sida Necropolis de Cala Morells grottor, eller Coves de Cala Morell som CdC-skylten kallar dem.

Denna dödsstad består av 17 grottor som användes som begravningsplatser fram till 200-talet e Kr. En av grottorna (nummer 9) användes även som sommarbostad för något hundratal år sedan, med utekök och allt. Frågar ni mig, tycker jag det låter som ett bra upplägg för en skräckfilm…

Efter grottorna delar sig vägen i två. Har jag tid kan jag följa Carrer Orio till höger ner till Cala Morells inre för att besöka udden med elefantklippan. Men just idag knatar jag vidare vänster och uppåt. När vägen kröker sig ser jag hur CdC-skyltarna vägleder mig ut i terrängen.

Vill jag inte jaga längs CdC direkt finns här också, längre bort längs Carrer Lira, möjlighet till utsikt från andra sidan Cala Morell. Jag skyndar ut längs vägen, bara för att få se elefantklippan från andra hållet.

Tillbaka vid CdC ger jag mig sedan ut i terrängen för att vara säker på att hinna fram till Punta Nati till solnedgången. Stigen jag vandrar löper längs baksidorna på bostadshusen i några hundra meter innan den vid kusten viker av rakt västerut. Här börjar en knapp kilometers härlig kustvandring, med Menorcagrindar, staket, klippor, träd och mycket annat som gör upplevelsen rikare.

Snart lämnar jag kusten och beger mig…

Bort emot land

Jag upplever snart en vanlig syn i det rurala Menorca: en pont de bestiar. Dessa, ofta i spiralmönster, sinnrikt kallmurade stenbyggnader fungerar som skydd mot såväl sol som regn för boskapen på ön.

Stämmer frekvensen så räcker de fram

Några hundra meter senare möter jag några fler vägar, och här börjar jag ana några byggnader. Jag hör något som surrar i luften och inser att jag vandrar bredvid en anläggning som tillhör en modellflygklubb. Ett par små flygplan kretsar över mitt huvud och vänder åter till klubbens område. En grupp män står och pillar på modellflygplan och byter sändarkristaller och frekvenser i sina radiostyrningsapparater. Jaja, det sista har jag nog hittat på, men vad gör jag inte för att behålla temat i mina rubriker?

Jag stegar vidare, vägen vindlar vidare och snart känner jag att vägen börjar jaga kusten igen. Några får spatserar lugnt bland klipporna vid havet. Ett bröl följs av ett annat bröl, det sista mitt eget. Jag blir glad när jag får (hah!) respons från ett förvånat får något hundratal meter bort. Konversationen går trögt, och både jag och fåret tröttnar snart. Jag blickar vidare västerut.

Brölduellen utspelade sig här. Jodå, fåret finns med, framför skuggan längst till vänster vid klippkanten.

I fjärran anar jag nu en fyr, fyren vid Punta Nati. Jag skyndar vidare, och passerar snart minnesmärket över den huvudsakliga anledningen till fyrbygget; röset och korset som hedrar de omkomna på ångfartyget Général Chanzy. Nu är fyren tydligare, och jag ser att jag måste ta mig runt ett par vikar innan jag är framme. Med det tydliga målet i sikte går det snabbt, via några avfärder inåt land.

Plus når minus och lyckan är gjord

Jag når vägen till Punta Nati några hundra meter från fyren. Jag är i god tid innan solnedgången, och jag har tid att besöka fyren och dess närområde en stund innan min kamera kommer gå varm(-are). Nästa sektion av Camí de Cavalls börjar annars på den andra sidan av vägen mot Punta Nati.

Vandringen hit har inte varit speciellt krävande, totalt har dess dryga 8 km sedan start gått via vägar och bra stigar och gett mig en oslagbar överblick över den norra sidans karga kustlandskap. Det är den stora behållningen från dagens sträcka. Nu ska jag bara hinna med att titta ner i bunkrarna vid Punta Nati innan solen går ner… solnedgången är en oförglömlig upplevelse här.

Sanna mina ord

Matxani Gran Agroturismo i Sant Climent

Du vet den där stunden när upptäckarlusten tar över och charterbolagens hotellurval känns lite begränsat? Inte? För mig har den i alla fall inträffat ett gäng gånger. För att hitta det bästa av två världar går det att kombinera charterresor med någon vecka på egen hand eller på ett annat hotell. I somras kombinerade vi två hotell från charterkatalogen, Tamariscos i Cala en Bosc och Alta Galdana i Cala Galdana. Det senare var inte så städat, inte så barnsäkert och hade inte den kvalitet som vi hade önskat, så vi avbröt boendet där och letade upp andra hotell själva. Och denna andra kombinationsvecka är just en bra möjlighet att upptäcka Menorca på egen hand, utanför katalogerna.

När vi sökt efter boendealternativ har vi på senare år lagt märke till hur agroturismen blir allt vanligare. Denna typ av boende brukar innebära lantlig, rustik charm som dessutom inte slår igen portarna så fort turisternas närvaro avtar. Ställena drivs generellt av familjer som själva bor på gårdarna, vilket borgar för möjligheter till boende året om – de är ju ändå på plats (jämför detta med turistorterna som ofta ekar tomma redan i oktober). Agroturism innebär som sagt lantlighet, och med det följer lite större avstånd till hav och stränder – bondgårdar och liknande anläggningar återfinns främst i de inre delarna av ön. Men Menorca är inte så stort, så avståndet till kusten är aldrig långt om suget uppstår. Är du en bad- och kustmänniska? Gissa varför jag skrev om kombinationsmöjligheterna – omväxling förnöjer!

Några underbara vinklar av agroturismen, här: på Matxani Gran

Ett väldigt mysigt alternativ till de klassiska hotellen är ett av Menorcas första agroturismställen (öppnat 2010), Matxani Gran i Sant Climent i närheten av (och med viss långväga utsikt över) flygplatsen. Närheten till Maó kommer alltså på köpet! Ägarna Llorenç och Yola är idérika, flexibla och väldigt avslappnade – det blir en helt annan grej med personlig kontakt och bemötande innan och under vistelserna än på ett charterhotell. Det borde väl i och för sig inte förvåna någon…

Lantlig idyll med möjlighet till flygplansspotting (eller vad det kallas)

På denna gård har vi bott ett par gånger sedan vi nosade upp den för några år sedan. Det finns ett begränsat antal rum som på de flesta agroturismställen, men de är mysigt ombonade och hemtrevliga.

Rummen är bokningsbara i princip året runt, om du hittar hit. Vintern är en riktig lågsäsong på Menorca, men bland annat fågelskådare brukar kunna navigera sig hit ändå.

Färden hit tog oss genom ett charmigt Sant Climent (det närmaste samhället – men inte stort!) och knappa 2 km vidare. Snart hade vi funnit infarten, och redan här började vi ana skillnaden gentemot andra ställen vi bott på.

Några hundra meters (för mig) orolig körning senare nådde vi gården. Min oro berodde på att vägen in var smal och kantad av murar, och bitvis hängde tunga trädgrenar och stammar in och ned över vägen. Både i bredd- och höjdled tvekade jag många gånger vid mina första färder och ville stanna för att se så att bilen verkligen skulle ta sig förbi och fram. Att möta något annat fordon var inte att tänka på (inte ens en cykel!) utanför ett par avfarter som gav utrymme, så det gällde att spana framåt för att planera körningen och kontrollera så ingen kom från andra hållet. Som tur är var vägen mestadels rak, vilket underlättade spanandet. Väl framme välkomnade en grusplan för parkering oss. Här fick vi en första överblick över byggnaderna på gården.

Rummen på gården finns i olika storlekar, men är belägna runt samma byggnad. Första gången irrade vi runt ett tag innan vi förstod var receptionen var (den bestod av ett litet bord i en byggnad vi gått igenom flera gånger i vårt sökande). På gården finns en mindre pool med solstolar som hjälper till med svalka under heta sommardagar. En gemensamhetsyta med bar och grill ligger strax intill. Frukosten serveras utomhus och är bra – jag älskar framför allt att ägg tas på så stort allvar här på Menorca, det går nästan att beställa vad som helst i äggväg överallt! Och lugnet och charmen i att sitta och äta utomhus på landet…

På baksidan av gården finns en liten ekologisk odling med allehanda grönt (och rött). Den har varit under uppbyggnad, men är trots det rolig att gå runt och titta på. Det är som en jätte-pallkrageodling (om pallkragar vore gjorda av sten) med diverse grönsaker, och frukter, ibland med besök av (stooora) gräshoppeliknande tingestar! En del av den lantliga charmen, tycker jag här. Hemma skulle jag inte vara lika exalterad…

Vad är det som gör detta ställe speciellt? Det är bondmyset, lugnet, läget och ägarfamiljen. Trädgårdarna, växtligheten, ja till och med insektslivet blir fascinerande här. Och vid sidan av får, åsnor, höns och den relativa nyheten hästar är det fantastiskt att se gården med de landlevande sköldpaddorna som fritt springer runt i området. Jag har sett en landsköldpadda på ett enda ställe på hela Menorca utöver detta, det var en sköldpadda som hade förirrat sig ut på asfalten på vägen upp mot berget S’Enclusa. Så för mig är det ingen vanlig syn, men här finns de i mängder.

Bara upplevelsen på ett agroturismställe är en härlig kontrast till badstränder, all inclusive-menyer och turister. Lugnet verkar tilltala såväl par i alla åldrar som barnfamiljer, även med spädbarn. Jag förstår att många även väljer att resa hit ensamma, för att bara insupa lugnet, läsa i solen eller komma vidare i sitt skrivarprojekt. Och oavsett om turistbarometern säger hög-, låg- eller mellansäsong så har denna typ av boende oftast en sängplats över för just dig.

Hotell: Grupotel Macarella i Cala en Bosc

Hotell Macarella är väldigt lugnt och känns relativt exklusivt. Om barnfamiljer dominerar de tidigare nämnda hotellen och bidrar till lite brus, så är det mycket mer stillsamt här, trots att det går en bilväg på andra sidan det insynsskyddande staketet. Detta hotell är lite dyrare än de syskon i Grupotel-kedjan jag bott på. Läget är trivsamt, det ligger inte vid havet, men du har riktigt nära till allt! Det finns en mindre parkeringsplats på hotellområdet, många platser utanför på gatan och vid kris ännu fler något kvarter bort runt Club Menorca.

Det rum jag upplevt ett par gånger (eftersom jag återvänt hit tänker personalen nog att jag vill ha samma rum igen – mindre variation för mig, men mer upplevd omtänksamhet!) är fint! Två våningar, där den nedre våningen med ingången har hall, badrum och sovrum. En trappa upp finns en öppen yta med kök, matrum och vardags-/tv-rum samt två balkonger, en i östlig och en i västlig riktning. Denna balkong ligger så pass högt upp att vi kunnat njuta av många solnedgångar (och vid vissa tillfällen även medelhavsåskväder!) bakom fyrtornet vid horisonten. Fantastiskt! Du har utsikt över hela Cala en Bosc och mycket mer därtill.

Det här är ett av de få hotell jag testat maten på (efter att ha läst tidigare gästers rekommendationer). Frukost brukar ingå i priset, och att lägga till middag kostar inte speciellt mycket i sammanhanget (framför allt inte jämfört med att äta ute). Sett till detta är det definitivt värt det, middagarna har för oss varit njutningar här, med något för alla smaker. Fisk, kött och fågel steks efter önskemål och på beställning. Pasta, pizza och många andra alternativ finns också. Jag upplever utbudet som bättre och bredare här än på andra hotell (jag testade exempelvis Club Menorcas middagar nyligen). Dryckerna betalas separat, och det finns ett bra standardutbud av allt, inklusive en del bra viner.

Poolen är avslappnad och lugn. Solstolar har funnits i överflöd de gånger jag varit här (dock aldrig tidigare än i slutet av augusti). Poolen är inte speciellt djup, utan erbjuder snarare svalkande dopp än simträning (även om det funkar det med).

Poolområdet på Hotell Macarella (med restaurangens uteservering precis bakom fotografen)

Hotellet har också en spaavdelning som jag inte provat. Den sedvanliga charterhotellunderhållningen några kvällar i veckan innehåller inga överraskningar, men är kanske mer saxofon och Frank Sinatra än trolleri för barn. Det är dock helt naturligt på ett sådant här ställe. Trädgården runt hotellet inbjuder till korta promenader, med blommor och andra växter utplanterade och skyltade.

På hotellrummen finns inga hjälpmedel för att ta hand om disken, så vill du kunna diska är det supermarketen som gäller för införskaffande av diskmedel och svamp. För den petige (vilket inkluderar mig själv) saknas frysfack i kylen. Apropå supermarket så ligger en bra sådan i kvarteret intill (Bettabuy). Det är inte heller långt till områdets största mataffär (Top Markets) i marinan.

Grupotel Macarella är ett hotell jag gärna återvänder till. Vid min senaste vistelse i Cala en Bosc var det tyvärr fullbokat, annars hade det varit ett självklart alternativ. Hotellet är inte lämpat för större sällskap eller barnfamiljer, men det ger också hotellet dess ro – ett lugn jag tidigare kallat nästan pensionärslugn…