Det lilla huset på Cala Mica

Under en vandring på Menorcas nordsida längs Camí de cavalls kom jag till Cala Mica & c:o. En liten klipp-grus-sandig strandbukt, mer populär för fiske än för bad. I höstbruset nu utsmyckad med slumpmässigt utplacerad drivved. Cala Mica är idylliskt placerat längs kusten (något annat vore väl en sensation för en havsstrand?) lite väster om Fornells och Cavalleria. Nåbar till fots även lite varmare dagar (med solhatt och -skydd, vägen är ganska oskuggad). Själv vandrade jag från Fornells och förlorade mig på vägen i pågående arkeologiska utgrävningar, romerska byruiner och en allmänt fantastisk utsikt, så jag har tyvärr ingen bättre uppfattning om vandringstiden. Nyfikenheten växte dock när jag från ovan beskådade bukten inför min vandring nedåt längs stigen.

Varför? När jag spanade ut över stranden i Cala Mica var det en sak som slog mig. Mitt på stranden stod ett hus, komplett med vilande tant i gungstol utanför. Saloondörrarna fladdrade för vinden och skrämde hästarna som stod bundna i väntan på sina ryttare. Michael Landon klev förstrött ut från banken intill med en säck i handen. Jag gnuggade ögonen för att renodla intrycken, det här var inte det lilla huset på prärien, det var det lilla huset på Cala Mica.

Okej, jag skenar kanske iväg lite. Stryk föregående stycke. Förutom huset (som förvisso inte stod mitt på stranden, men tillräckligt nära för att vara ”på”) och tanten (dock med ändalykten placerad på en vanlig bänk). Vilket härligt läge för ett sommarhus – de hus jag ser i liknande lägen tenderar att vara öde och förfallna.

Jag hinner fundera en kort stund på vatten- och strömförsörjningen för detta hus, innan min hand vinkar till kvinnan. Hon vinkar tillbaka, ler och önskar mig lycka till på min fortsatta vandring. Det är i alla fall så jag uppfattar hennes ansiktsuttryck på femtio meters avstånd. Jag tittar framåt och uppåt längs min planerade väg. Tryggheten sprider sig i kroppen när jag ser att Donkey Kong, eller möjligen King Kong, vakar över mina fortsatta steg.

Någon vecka senare bläddrar jag bland bostadsannonser. Och vad finner jag? Just detta hus på Cala Mica-stranden är till salu! Priset är dessutom kraftigt nedsatt. Från att ha kostat 8,5 miljoner kan jag nu få det för 7,5 – underbart!

Sedan insåg jag att priset var i euro. 7,5 miljoner euro. Lite saftigt för ett litet hus, kan jag tycka. Okej, jag skulle få med 118 hektar mark och några byggnader till på köpet, men ändå. Min dröm om det lilla huset på stranden i Cala Mica blev ganska kortvarig.

Det lilla huset från en annan sajt och från en annan vy. Och till en annan plånbok.

Camí de Cavalls: Cala Morell – Puta Nati, med lite extra om Cala Morell

I ett tidigare inlägg avverkade jag en sträcka på Camí de Cavalls österut från Cala Morell. Jag har ju förklarat vad jag känner för Camí de Cavalls; det måste vara kärlek – ja, eventuellt. Nu utgår jag från exakt samma startpunkt, men drar västerut mot Punta Nati längs nordvästra Menorcas dramatiska klippor. Förhoppningsvis har jag sett till att jag har tid till några små utflykter, för längs denna väg finns en del att se!

Högt över havet

Från samma skylt som senast tänker jag nu istället ta mig genom bebyggelsen i Cala Morell. Jag står i änden av Carrer de s’Auriga och vandrar västerut. Eftersom jag varit i Cala Morell förut, vet jag från första steget att jag måste ta en liten utflykt. Jag vill ut till bergskammens ände på den östra sidan av Cala Morell med avsikt att kolla en utsikt. Insikt: jag har sett den förut – kanske har du gjort det också (jag har publicerat en bild i ett tidigare inlägg om CdC: Cala Morell – Algaiarens), men den tål att ses igen. Och igen.

Och säkert ytterligare en gång. Vid triangelkorsningen efter något hundratal meter viker jag därför av snett åt höger (eller rakt, beroende på mitt lokalsinnes skick) istället för att följa CdC till vänster. När jag går genom Cala Morells bebyggelse drar jag mig också till minnes att detta område är ett av de arkeologiskt mest intressanta på Menorca. Jag kommer snart passera två av skälen till detta. Vid utsiktsplatsen på Cala Morells östra spets (Punta de Llevant de Cala Morell) når jag det första; Poblat des Coll de Cala Morell. Det betyder något i stil med staden vid Cala Morells hals, vilket beskriver läget på den utskjutande klippudden. Staden, byn, eller vad man vill kalla det var bebodd under bronsåldern (ca 1600 – 1200 f Kr) och har grävts ut av arkeologer under det senaste decenniet.

Denna boplats bestod av 13 naviformer, båtformade hus, med invånare som sysslade med spannmålsodling och boskapsavel. Basen för en kvarn och även benrester från framför allt nötkreatur, men även från getter, får och grisar har hittats här – dock inte en enda kvarlämning från fisk eller skaldjur (vilket är intressant i sig, och något som noterats på många liknande platser – en befolkning som levde vid kusten på en ö – åt de inget alls från havet?). Två utgrävda försänkningar i den norra delen av området har fungerat som regnvattenuppsamlingar. Dock har inga spår av fiskeri eller handel hittats, varför valdes då just denna boplats vid havet? Troligen för att boplatsen var lättförsvarad, med branta klippor åt de flesta håll utom det sydöstra. Åt detta håll byggde de därför en försvarsmur. Prioriteringarna verkar ha varit tydliga; en plats vid kusten som gav mer säkerhet och enskildhet gick före bättre odlingsförutsättningar på den mer bördiga marken i det inre av ön.

Från denna plats, vad är det vi har förmånen att blicka ut över, geologiskt sett? Här möts två perioder med långt över 100 miljoner års tidsavstånd, Jura och Neogen, i en kamp om vilken som lämnat mäktigast och vackrast avtryck. Jura anfaller från den norra sidan med vitgrå dolomit (kalksten + magnesium, typ), medan Neogen mönstrar trupper i form av sandsten och blandade stenar på den södra sidan. I mitten står så Cala Morell och tvekar över sitt domslut, och vi kan från vilket håll vi vill beundra skönheten i denna pausade batalj.

Skillnaden i färg mellan klippsidorna vid Cala Morell syns tydligt. Den norra sidan till höger i bild, den södra till vänster.

Denna dag är lite för solig och varm för att mitt bronsåldersbesök ska bli av längre karaktär. Jag återvänder till asfalten. Tillbaka vid triangelkorsningen följer jag åter Camí de Cavalls-tejpbitarna. På vägen (Via Lactia) ser jag snart många markerade parkeringsplatser, men inga bilar. Allt är lugnt och märkligt tyst – det säger jag oavsett om det är i mitten på juni eller september. Parkeringarna längs vägen är egentligen det enda som vittnar om större mänsklig närvaro här under andra månader. Husen verkar vara ganska moderna och många trädgårdar får mig att stanna till en stund i beundran. Jag fortsätter till rondellen, där jag viker ner till höger på Carrer Lira. Här ser jag på min vänstra sida Necropolis de Cala Morells grottor, eller Coves de Cala Morell som CdC-skylten kallar dem.

Denna dödsstad består av 17 grottor som användes som begravningsplatser fram till 200-talet e Kr. En av grottorna (nummer 9) användes även som sommarbostad för något hundratal år sedan, med utekök och allt. Frågar ni mig, tycker jag det låter som ett bra upplägg för en skräckfilm…

Efter grottorna delar sig vägen i två. Har jag tid kan jag följa Carrer Orio till höger ner till Cala Morells inre för att besöka udden med elefantklippan. Men just idag knatar jag vidare vänster och uppåt. När vägen kröker sig ser jag hur CdC-skyltarna vägleder mig ut i terrängen.

Vill jag inte jaga längs CdC direkt finns här också, längre bort längs Carrer Lira, möjlighet till utsikt från andra sidan Cala Morell. Jag skyndar ut längs vägen, bara för att få se elefantklippan från andra hållet.

Tillbaka vid CdC ger jag mig sedan ut i terrängen för att vara säker på att hinna fram till Punta Nati till solnedgången. Stigen jag vandrar löper längs baksidorna på bostadshusen i några hundra meter innan den vid kusten viker av rakt västerut. Här börjar en knapp kilometers härlig kustvandring, med Menorcagrindar, staket, klippor, träd och mycket annat som gör upplevelsen rikare.

Snart lämnar jag kusten och beger mig…

Bort emot land

Jag upplever snart en vanlig syn i det rurala Menorca: en pont de bestiar. Dessa, ofta i spiralmönster, sinnrikt kallmurade stenbyggnader fungerar som skydd mot såväl sol som regn för boskapen på ön.

Stämmer frekvensen så räcker de fram

Några hundra meter senare möter jag några fler vägar, och här börjar jag ana några byggnader. Jag hör något som surrar i luften och inser att jag vandrar bredvid en anläggning som tillhör en modellflygklubb. Ett par små flygplan kretsar över mitt huvud och vänder åter till klubbens område. En grupp män står och pillar på modellflygplan och byter sändarkristaller och frekvenser i sina radiostyrningsapparater. Jaja, det sista har jag nog hittat på, men vad gör jag inte för att behålla temat i mina rubriker?

Jag stegar vidare, vägen vindlar vidare och snart känner jag att vägen börjar jaga kusten igen. Några får spatserar lugnt bland klipporna vid havet. Ett bröl följs av ett annat bröl, det sista mitt eget. Jag blir glad när jag får (hah!) respons från ett förvånat får något hundratal meter bort. Konversationen går trögt, och både jag och fåret tröttnar snart. Jag blickar vidare västerut.

Brölduellen utspelade sig här. Jodå, fåret finns med, framför skuggan längst till vänster vid klippkanten.

I fjärran anar jag nu en fyr, fyren vid Punta Nati. Jag skyndar vidare, och passerar snart minnesmärket över den huvudsakliga anledningen till fyrbygget; röset och korset som hedrar de omkomna på ångfartyget Général Chanzy. Nu är fyren tydligare, och jag ser att jag måste ta mig runt ett par vikar innan jag är framme. Med det tydliga målet i sikte går det snabbt, via några avfärder inåt land.

Plus når minus och lyckan är gjord

Jag når vägen till Punta Nati några hundra meter från fyren. Jag är i god tid innan solnedgången, och jag har tid att besöka fyren och dess närområde en stund innan min kamera kommer gå varm(-are). Nästa sektion av Camí de Cavalls börjar annars på den andra sidan av vägen mot Punta Nati.

Vandringen hit har inte varit speciellt krävande, totalt har dess dryga 8 km sedan start gått via vägar och bra stigar och gett mig en oslagbar överblick över den norra sidans karga kustlandskap. Det är den stora behållningen från dagens sträcka. Nu ska jag bara hinna med att titta ner i bunkrarna vid Punta Nati innan solen går ner… solnedgången är en oförglömlig upplevelse här.

Sanna mina ord

Brädspelet El Joc del Camí de Cavalls

Jag har gått och tittat på brädspelet om Camí de Cavalls länge nu. Ett spel som handlar om en stor kärlek kan ju bara inte vara dåligt, eller hur? Jag har suktat, funderat och jämfört priser (på tre år har skillnaden varit som mest 5 cent), och i bokhandeln i Ferreries hände det till slut: jag införskaffade mitt livs första katalanska brädspel. Ett bra drag för mig som gillar utmaningar. Jag kanske ska infoga att jag inte kan någon spanska, och att mina försök till fraser på katalanska eller menorquí mest är för skojs skull… nåväl:

Nu var det dags. Regler, frågor och annat kan väl oavsett språkkunskaper inte vara så svårt att klara av, det finns ju översättningsappar i telefonen! Visst, men här handlar det om flera sidor text som ska översättas, och framför allt tolkas på rätt sätt. Och katalanska till svenska… jag kan säga att utrymme till förbättringar finns i apparna – de gillar att byta lite ord och ordning här och där beroende på tillfälle.

Hur skulle jag nu spela detta spel? Jag hade förstått att det innehöll ett bräde att springa runt lite på och frågor att svara på, det kan väl inte vara så farligt? Johodå. Till att börja med avslöjade de första styckena att det var olika förutsättningar för hur man skulle börja, beroende på det första tärningsslaget. Tror jag. Målet med spelet framgick åtminstone tydligt: ”Den första som placeras på tjurens låda, eller överskrider, blir vinnaren” Jaha? Jag började slå utan egentlig aning, och sedan började den konstnärliga friheten ta vid. Aha; placeras på tjurens låda? Det måste ju betyda att sätta pjäsen på El Toros ruta! ”Betydelsen av att leta efter en klocka” översatte jag till medurs. Smart, va? Nu var jag verkligen igång.

Det ser ut som ett vanligt brädspel. Sedan var det det där med språket, men vi gillar väl utmaningar?

Det första vändan blev mest ett experiment. Vi gick lite sökande längs den väg vi trodde var rätt, snabböversatte, ställde pumpafärgade frågor på pumpafärgade rutor och gjorde andra i vårt tycke plausibla saker. Regler och frågor gav upphov till både bryderier och skratt, men efter ett tag hade jag samlat ihop fyra hästskor som var det troliga målet för att kunna stega till Maó. Men vänta nu, var det inte El Toro som var slutmålet? Varför verkade det som att jag både skulle till Maó och El Toro? Hjälp. Men nöden uppfann lite nya regler allteftersom. Till nästa gång ska jag försöka översätta och läsa den andra halvan av regelboken. Det är (nästan) ett löfte.

Spelet ställer också krav på geografisk kännedom om Menorca, eftersom vissa städer och platser har uppgifter eller speciella grejer som gäller. Namnet på städerna eller platserna finns dock inte angivna på kartan. Här hjälpte dock mina Menorcakunskaper en hel del, vilket stärkte mitt självförtroende. Och många av frågorna gick att förstå med maskinell översättning, sedan var det vissa som blev mer chansartade:

Om du att ta en nordlig rov med lime, har du på den dagen häst? Är du pumpa, blå, 1935 eller någon av vindarna?
Är den klassisk om du kan äta fyller med ett antal. Mandel och aprikos, socker eller honung lite av varje eller inget?
När du blåser och gräver, men har två ben i en hink – vem har stigen lurat? VÄLKOMMEN TILL SPELET CAMÍ DE CAVALLS. Fisken.

Jaja, med lite chansningar får man alltid ihop några hästskor till slut, det tackar vi flervalsfrågorna för (och de korrekta svarsalternativen är färgmarkerade, enkelt och bra!). Kan jag då bedöma hur roligt och bra detta spel är? Mja, eller förresten: självklart! Det handlar ju om Menorca och Camí de Cavalls, då kan det inte bli annat än högsta betyg. För om jag på apparat läser nordanvind, kan då fyren blinka med strömmen i Tirant? Jag är Algaiarens, sköldpadda, en halv Ensaïmada eller ibland måttstock. Och där överskred jag äntligen tjurens låda.

Varning, svårbegripligt spel! (Bilden är för övrigt tagen nära strömmen som utmynnar vid Cala Tirant – alltså Mercadalströmmen!)

Punta Nati – en fyr med dramatisk historia, bunkrar, bufador och Camí de Cavalls

Jag samlar på besök vid Menorcas fyrar. Två mindre tillgängliga återstår, en på militärt område och en på ön Illa de l’Aire utanför Punta Prima (vid den sistnämnda har jag gjort ett försök – det slutade med en vält kajak, ofrivilligt havsbad och en spännande jakt på delar av min packning guppande i halvmeterhöga vågor). Den första fyr jag besökte på Menorca var den vid Punta Nati, och hit har jag återvänt flera gånger.

Vid en första anblick ser fyren (och landskapet runtomkring) ganska slätstruket ut i jämförelse med andra fyrar – och till kvällen börjar det blåsa gaaanska kallt här. Så varför har jag återvänt? Jo:

På den raka promenaden från parkeringen till fyren lade jag märke till något välbekant: skyltar som markerade en sträckning av Camí de Cavalls. Denna fantastiska vandrings-, ridnings- och cykelled kan få mig att åka vart som helst (detta beslut underlättas ju i och för sig av att alla dessa ställen ligger på Menorca…).
Gamla, udda byggnader som ser häftiga ut vill jag gärna läsa in mig lite på och besöka igen. Och här fanns alldeles öster om fyrbyggnaden några bunkerliknande konstruktioner som min fantasi fattade tycke för.
Bufador de Son Salomó: ännu ett exempel på dessa blåshål till bufadorer. En stormig dag vill jag åka hit och se hur vattnet sprutar rakt upp ur det stora hål (10-12 meter brett, 38 meter djupt) som havet grävt in under marken ca femhundra meter sydväst om fyren (men närmare från parkeringen). Hittills har jag inte lyckats göra annat än att höra havets dån nedanför mig. Och sträcka ut kameran för att försöka filma ner i hålet, utan att riktigt fånga det. Det känns för farligt att gå närmare hålet!
Minnesmärket över ångfartyget Général Chanzy en bit österut . Ett stenröse, ett kors, en mycket kortfattad och sliten skylt. Varför är detta intressant? Jo, detta beskriver i stort fyrens historia och uppkomst.
Solnedgången, ren och skär världsklass i skymningen. Och också ett av få tillfällen det på denna ö kan finnas behov av en vintergarderob sommartid. Brrrrr.

Snart går solen ner, hitta en bra utsikt snabbt!

Bufadoren Son Salomó nära Punta Nati. Någon gång ska det väl blåsa tillräckligt här?

Fyrområdet vid Punta Nati är väldigt platt (gissa varför jag skrev slätstruket förut? Dubbla meningar!). Vägen dit från Ciutadella börjar lite mer backigt (med betoning på lite) och lite mer slingrande än de raka vägsträckor mellan karakteristiska menorkinska kallmurar som till slut leder genom landskapet, mellan hus, bondgårdar och solcellsfarmer (lyckas du få en skymt över den högsta muren med taggtråd och övervakningskameror? Det fick jag från en cykel!) fram till fyren. Kallmur hoppas jag är den korrekta svenska benämningen på murarna som här byggs utan murbruk, på engelska dry stone walls. Kan något vara både kallt och torrt samtidigt? Champagne, förvisso, så varför inte murar.

Olika turer hit bjuder på olika utsikter och olika gäster. Genom åren har jag, utöver allehanda turister, stött på några andra kompisar längs vägen:

Men åter till fyren och dess dramatiska historia:

Denna del av Menorca är en av de mest vindutsatta. Detta gäller både till land och till havs. Den fruktade tramontanavinden från norr härjar fritt och möter andra vindar, vilket i kombination med mörker, ödslighet och farliga klippor och skär gjort detta till en väldigt farlig plats för båtar att befinna sig på. Om något strular eller går sönder är båten helt i händerna på elementen.

Detta kan sluta i tragedi, vilket hände en tidig februarimorgon 1910 (många källor säger den 10:e, andra källor som verkar mer detaljerade pekar ut den 9 februari med ett mer exakt klockslag: 05:00). Det franska ångfartyget Général Chanzy var på väg från Marseilles till Alger när väldiga problem uppstod. Fartyget tappade styrförmågan och delades itu mot klipporna öster om Punta Nati. När ångpannorna kom i kontakt med vattnet exploderade de, och fartyget slets i bitar. Minst 156 personer miste livet i katastrofen, en enda ung man överlevde. Han lyckades gömma sig i en grotta, för att något dygn senare när vinden avtagit med stor möda klättra uppför klipporna och stappla vidare till bondgården Son Escudero (titta på en karta, trakten var som sagt ganska öde). Här fick han hjälp och kunde berätta sin och fartygets historia. Utan hans vittnesmål hade haveriet än idag kunnat vara höljt i dunkel – och fyren hade kanske inte alls stått här.

Här reagerade nämligen Frankrike och började pressa Spanien att bygga en fyr vid detta olycksdrabbade område. Menorcas styre ville också ha en fyr på plats, och till slut gav den spanska regeringen med sig och tilldelade medel för uppförandet av fyren vid Punta Nati. Den 5 juli 1912 började bygget, och i september 1913 togs fyren i drift.

Ett minnesmärke i form av ett stenröse med ett kors hedrar idag de omkomna på Général Chanzy. Detta röse finns en bit – någon kilometer om mitt minne inte sviker mig – öster om fyren och nås enklast via Camí de Cavalls.

Underbar utsikt, men farliga vatten för båtar

Vid ett besök här: ta med lite varma kläder, framför allt vid senare timslag. Parkeringen ligger en bit innan fyren, så var förberedd på en promenad. Inga faciliteter finns på platsen – så ta med vatten och något att äta. Vägen ut är ganska smal, har två cykelbanor vid sidan och går mellan murar, så planera framåt och försök hitta bra platser för eventuella möten i trafiken!

För enbart sevärdhetsintresserade tackar jag för denna gång, för här följer en kort excess i militärnörderi. Så; vad gör det jag tidigare kallade bunkrarna här? Under andra världskriget upprättades på denna plats en liten anläggning för att skydda ön från eventuella anfall eller invasioner. Med tanke på vilka svårigheter den överlevande från Général Chanzy hade att ta sig upp från havet är detta kanske inte en idealisk plats för fientliga landstigningar – men trakten är å andra sidan öde och risken för upptäckt kanske var lägre, givet att landstigningsresurserna fanns på plats.

Här vid Punta Nati byggdes i alla fall avskjutningsplatser för 3 stycken 155 mm haubitsar, två maskingevärsbon och någon liten ammunitionsförvaring samt ledningsplats. Och det är dessa byggnader vi ser återstoden av. Bunkrarna med större gluggar var ämnade för maskingevären, de fyrkantiga lite pyramidala byggnaderna var för artilleriets haubitspjäser. Och med de följande bilderna som illustration är denna korta, men för platsen relevanta, promenad genom militarian avslutad. Höger-vänster om!

Camí de Cavalls: Cala Morell – Algaiarens

Cala Morell har jag besökt några gånger förut. Den första gången var jag nere i själva viken för en promenad ut till klipporna, och speciellt den stenformation som kallas elefanten, Roca de l’Elefant. Denna jätte vaktar tillsammans med övriga klippor mynningen till Cala Morell, där de båda geologiska zonerna Menorca är uppdelat i (syd och nord) möts. Detta möte har gett upphov till en mängd bergskrockar, med formationer och grottor till följd, vilket ger Cala Morell dess rustika och uthuggna karakteristik. Jag besökte också Necropolis de Cala Morell, ett område med begravningsgrottor från den talayotiska och post-talayiotiska perioden (Menorcas och Balearernas ungefärliga motsvarighet till järnåldern och tiden därefter). Efter vägen passerat grottorna delade sig vägen åt höger mot viken och uppåt berget åt vänster. Denna väg tilldrog sig mitt största intresse, eftersom jag såg Camí de Cavalls-skyltar där – därför blev det denna sträcka och bergssida jag beundrade utsikten från denna första gång.

En grotta ur Necropolis de Cala Morells samling

Nästa gång jag besökte Cala Morell var jag lite mer utforskande. Jag valde istället att åka till vikens andra bergssida – och vilken utsikt jag fann där! Hela inloppet, elefanten, havet – det var obeskrivligt.

Vy över Cala Morell, elefant på udde inkluderad.

Och tog jag mig ett par hundra meter österut så fanns det lika mycket att se åt den kanten. Och där hittade jag dessutom ett par Camí de Cavalls-skyltar till. Det var med start på detta ställe och en liten sträcka österut (ca 5 km) jag nyss färdades till fots.

Här viker vi av från Camí de Cavalls färd längs bebyggelsegator ut i den karga naturen

Vandringen var ganska lätt. Till en början vek CdC av inåt landet, och havsutsikten fick vänta. Den rödbruna leran på stigen var torr i solen, och gav avtryck via färgskiftningar på mina skor (som vanligt). Snart var jag framme vid en mystisk stenkonstruktion, och tack vare en förklarande skylt insåg jag att detta var en sinnrik vattenreservoar.

Vattenreservoaren med lutande uppsamlingsgolv och cistern under jord

Promenaden gick vidare, och efter ett tag började ett par vikar skymta i fjärran.

Äntligen möter vi havet igen!

Vägen vek av och började luta nedåt längs den närmaste viken. Ett menorkinskt staket skyddade mig från viken på min vänstra sida när jag påbörjat min nedstigning mellan stora stenblock mot Ses Fontanelles (vad kan det betyda, fontanellerna?).

Vägen till Ses Fontanelles
Snart framme i Ses Fontanelles!

Ett par gamla småhus kantade vägen ner till vikens inre, och jag måste säga att jag blev lite besviken när den innersta delen av viken visade sig vara en betongramp för isättning av båtar. Men vad kan jag begära av en vik som uppenbart varit ett fiskeläge? På betongrampen låg en bra bit ovanför vattenytan något hundratal decimeterstora maneter och kämpade i solen mot detta för vattenvarelser onaturliga material. På andra sidan muren som markerade rampens slut fanns sand och klippor, där hade maneterna klarat sig bättre – jag såg inga alls.

Efter Ses Fontanelles drog CdC iväg inåt landet igen. Jag följde en bred väg, och ju längre jag nådde, desto mer förvånade blev människorna jag mötte av mina hälsningsfraser. Det är fullkomligt naturligt för mig att hälsa på de personer som korsar min vandringsväg, men då brukar det vara minst några kilometer till civilisationen. Efter ett tag visade det sig att jag befann mig väldigt nära parkeringsplatsen till Algaiarens, så det kan förklara förvåningen. Jag slutade hälsa här, eftersom det skulle känts pinsamt att ropa glatt till alla dussin badsugna människor jag stötte på…

Jag fortsatte fram ett par hundra meter till stranden i Algaiarens för en paus innan jag vände tillbaka. Stranden var fin, och kan vara ett självklart framtida mål för en badutflykt, speciellt med parkeringsmöjligheter så nära. Efter en stunds vila packade jag ihop och begav mig tillbaka till Cala Morell. Vägen åter var minst lika vacker, och en intressant bit av Camí de Cavalls kunde bockas av.

Målet för denna dag: stranden i Algaiarens

Cala Rafalet – liten strand, stor överraskning

Vi befann oss i S’Algar, en liten ort en kort bit söder om Maó. Denna ort är mindre präglad av sandstränder (typ inte alls) än av vattensporter och de klippavsatser som med hjälp av betong kantar kustlinjen här. Sent en eftermiddag lämnade vi barnen på hotellrummet (tack för välfungerande WiFi…) och begav oss ut i solen för en promenad. Vi hade bläddrat och sökt på nätet efter möjliga utflyktsmål i närheten, och efter att ha vandrat Camí de Cavalls söderut tillsammans med barnen var vi nyfikna på vad den nordliga sträckan kunde erbjuda. Camí de Cavalls sträckte sig självfallet även norrut, och om vi följde CdC en kort bit vankades det tydligen ravin, klippor och hav. Bingo!

Om någon timme skulle vi stå stumma och beundra en fantastisk utsikt, efter att ha upplevt underbar natur på vägen. Men det visste vi naturligtvis inte när vi stegade iväg, iklädda bra vandringsskor och med en ryggsäck som gungade i takt med vattnet som skvalpade däri. Solhattar? Japp! Solskydd? Klart! Då kör vi.

Vi backade ut ur S’Algar. Eller, vi tog åtminstone samma väg vi kört in i orten ut (den enda bilvägen). Några hundra meter senare såg vi skyltar som pekade oss in till höger, in på grus-/stenvägen Camí de Rafalet (som under denna sträcka är en del av Camí de Cavalls). Efter en knapp kilometers vandring hittar vi vad vi spanat efter: ett hål i den mur vi följt ett tag. Vi skuttade igenom och påbörjade vårt äventyr på den andra sidan.

Vegetationen bildade ett tak över ravinen på vägen ner. Det mesta kändes i frånvaron av direkt sol grådaskigt, men klipporna och träden gjorde inramningen på vägen ner både vacker och dramatisk. När vi började närma oss havet – det hördes och kändes i luften – lade vi märke till flera ungdomar som slagit läger bredvid stigen. Efter några hälsningsfraser i farten försökte jag sneglande undersöka vad de hade i görningen. De verkade upptagna med att spänna upp linor mellan träd, men vi ägnade inte detta någon större eftertanke. Det enda som for genom mitt huvud var: hög luftfuktighet, skuggig ravin – lycka till med att få tvätten att torka här. Fler och fler sandkorn markerade starten av en liten sandstrand.

På vägen över sanden kliver vi nästan över ett romantiskt par som provisoriskt slagit läger i sanden. Ett par liggunderlag, någon sovsäck och lite proviant hade de med sig, och jag gissar att de hade hoppats på en lite mer ostörd tillvaro. Vi fick dock inget tack när vi lämnade dem ifred, men det bjuder vi på.

Väl nere vid havet ser vi den inre delen av en vik. Den fortsätter ut mot havet runt klipporna till vänster, så vi stegar upp på klipporna för att ta oss ut dit. Några gubbstön senare breder hela viken ut sig framför oss. Jag vet inte om det är synen eller den korta klättringen, men jag tappar definitivt andan för en stund. Vi ser hur en stig leder oss vidare framåt och uppåt, och vi kan inte låta bli att fortsätta. Om vi kan komma upp en bit, vilken utsikt väntar oss inte då?

Vi kämpar oss upp genom buskar och låga träd. Bitvis är det rätt brant, och en av oss smiter hela tiden före för att hitta en bra väg som inte bara är en återvändsgränd. Buskarna skymmer sikten över bukten, men emellanåt går det att ta sig fram til kanten för att spana ut – och vilken utsikt! Inspirationen att ta sig högre upp blir bara större ju längre upp vi kommer. Och vilken belöning:

När vi nu står så långt upp vi kan komma på vår vandring så tittar vi ut över bukten nedanför oss. Något rör sig på klippan långt där nere. Det är en barbröstad man som hittat en enslig plats på en klippa längst ut vid inloppet till Rafalet. Och plötsligt hoppar han upp på en klippvägg och börjar häva sig upp. Och ner. Och upp. Mannen gör chins på klippväggen! Tappar han taget så faller han och krossas mot de skarpa klipporna nedanför. Det vrider sig i magen på mig när jag ser vad han sysslar med. Mitt sällskap som inte fick lika mycket vrid i magen som jag fångade en del på film (i mitten, på klippan där nere ovanför vattnet):

Efteråt har jag läst att Cala Rafalet är populärt hos folk med intresse för slackline eller waterline. När jag läste vidare om denna aktivitet förstod jag plötsligt ungdomarna vid lägret i ravinen. Det var precis detta de gjorde, de spände upp en lina mellan träden för att balansera och utföra konster på. Men då själva Cala Rafalet med närheten till klippor och vatten fanns något femtiotal meter bort, så gissar jag att linan senare förflyttades till klipporna vid havet för större utmaningar.

För krim-intresserade kan jag nämna att två personer i somras åkte i finkan för en stor cannabisodling någonstans i ravinen på väg ner mot havet. En hel odlingsanläggning med indragna vattenledningar och allt upptäcktes efter att en privatperson hittat ett konstigt hål i vegetationen och bestämt sig för att undersöka det.

Sammantaget är detta ett klart rekommendabelt utflyktsmål, även om du befinner dig på andra sidan ön. Bada från klipporna, jäs på den lilla stranden, promeneringsklättra runt ravinen – du kan lätt spendera många timmar här utan att bli uttråkad. Och gillar du att gå på någon form av lina verkar det vara detta ställe som gäller.

Och slackline, waterline, kalla det vad ni vill. Men ni är vid kusten, så spela Shoreline.