Camí de Cavalls: Cala Morell – Algaiarens

Cala Morell har jag besökt några gånger förut. Den första gången var jag nere i själva viken för en promenad ut till klipporna, och speciellt den stenformation som kallas elefanten, Roca de l’Elefant. Denna jätte vaktar tillsammans med övriga klippor mynningen till Cala Morell, där de båda geologiska zonerna Menorca är uppdelat i (syd och nord) möts. Detta möte har gett upphov till en mängd bergskrockar, med formationer och grottor till följd, vilket ger Cala Morell dess rustika och uthuggna karakteristik. Jag besökte också Necropolis de Cala Morell, ett område med begravningsgrottor från den talayotiska och post-talayiotiska perioden (Menorcas och Balearernas ungefärliga motsvarighet till järnåldern och tiden därefter). Efter vägen passerat grottorna delade sig vägen åt höger mot viken och uppåt berget åt vänster. Denna väg tilldrog sig mitt största intresse, eftersom jag såg Camí de Cavalls-skyltar där – därför blev det denna sträcka och bergssida jag beundrade utsikten från denna första gång.

En grotta ur Necropolis de Cala Morells samling

Nästa gång jag besökte Cala Morell var jag lite mer utforskande. Jag valde istället att åka till vikens andra bergssida – och vilken utsikt jag fann där! Hela inloppet, elefanten, havet – det var obeskrivligt.

Vy över Cala Morell, elefant på udde inkluderad.

Och tog jag mig ett par hundra meter österut så fanns det lika mycket att se åt den kanten. Och där hittade jag dessutom ett par Camí de Cavalls-skyltar till. Det var med start på detta ställe och en liten sträcka österut (ca 5 km) jag nyss färdades till fots.

Här viker vi av från Camí de Cavalls färd längs bebyggelsegator ut i den karga naturen

Vandringen var ganska lätt. Till en början vek CdC av inåt landet, och havsutsikten fick vänta. Den rödbruna leran på stigen var torr i solen, och gav avtryck via färgskiftningar på mina skor (som vanligt). Snart var jag framme vid en mystisk stenkonstruktion, och tack vare en förklarande skylt insåg jag att detta var en sinnrik vattenreservoar.

Vattenreservoaren med lutande uppsamlingsgolv och cistern under jord

Promenaden gick vidare, och efter ett tag började ett par vikar skymta i fjärran.

Äntligen möter vi havet igen!

Vägen vek av och började luta nedåt längs den närmaste viken. Ett menorkinskt staket skyddade mig från viken på min vänstra sida när jag påbörjat min nedstigning mellan stora stenblock mot Ses Fontanelles (vad kan det betyda, fontanellerna?).

Vägen till Ses Fontanelles
Snart framme i Ses Fontanelles!

Ett par gamla småhus kantade vägen ner till vikens inre, och jag måste säga att jag blev lite besviken när den innersta delen av viken visade sig vara en betongramp för isättning av båtar. Men vad kan jag begära av en vik som uppenbart varit ett fiskeläge? På betongrampen låg en bra bit ovanför vattenytan något hundratal decimeterstora maneter och kämpade i solen mot detta för vattenvarelser onaturliga material. På andra sidan muren som markerade rampens slut fanns sand och klippor, där hade maneterna klarat sig bättre – jag såg inga alls.

Efter Ses Fontanelles drog CdC iväg inåt landet igen. Jag följde en bred väg, och ju längre jag nådde, desto mer förvånade blev människorna jag mötte av mina hälsningsfraser. Det är fullkomligt naturligt för mig att hälsa på de personer som korsar min vandringsväg, men då brukar det vara minst några kilometer till civilisationen. Efter ett tag visade det sig att jag befann mig väldigt nära parkeringsplatsen till Algaiarens, så det kan förklara förvåningen. Jag slutade hälsa här, eftersom det skulle känts pinsamt att ropa glatt till alla dussin badsugna människor jag stötte på…

Jag fortsatte fram ett par hundra meter till stranden i Algaiarens för en paus innan jag vände tillbaka. Stranden var fin, och kan vara ett självklart framtida mål för en badutflykt, speciellt med parkeringsmöjligheter så nära. Efter en stunds vila packade jag ihop och begav mig tillbaka till Cala Morell. Vägen åter var minst lika vacker, och en intressant bit av Camí de Cavalls kunde bockas av.

Målet för denna dag: stranden i Algaiarens

Utflyktstips för Menorcaresenären

Med förstagångsresenären i åtanke tänkte jag lite kort tipsa om utflykter att göra på Menorca. Jag paketerar dem så att flera mål kan vara möjliga att bocka av under en och samma bilresa. Mer fokus på information och tips, kanske lite färre bilder – men nu kör vi!

Som turist på Menorca, vad är det charterbolagen vill att du ska se? Att döma av deras utflyktsprogram är det följande:

Cova d’en Xoroi – grottsystemet som är en utsiktsplats och en nattklubb, komplett med en tragisk historia om en kärlekskrank pirat
Binibèquer Vell (Binibeca Vell) – den genuina vita fiskebyn med sina trånga gränder och obotliga charm. (Eller vänta, genuin? Jag menade arkitektritad på 1960-70-talet, men glöm att jag skrev det – det förstör ju lite av charmen)
Ferreries skofabriker, för historik och framför allt skoinköp
El Toro, Menorcas högsta berg, med utsikt över hela Menorca
Maó, huvudstaden, med gindestilleriet och en båttur i hamnen

Visst, charterbolagen har inte fel. Alla dessa utflyktsmål kan rekommenderas, framför allt Maó och El Toro. Och Cova d’en Xoroi brukar alla tids nog besöka. Men jag tänkte ge några andra förslag i paketform:

1: Es Mercadal-området. Hoppa in i bilen och åk hit! Själv håller jag alltid hastigheten på ön, men speciellt noggrann är jag vid trafikkamerorna runt Es Mercadal. Här finns flera möjliga och kombinerbara mål inom ett bra avstånd:

Platges de Fornells. Här finns möjlighet till bad vid stranden Cala Tirant. Även sköldpaddorna i våtmarken strax innanför stranden är värda ett besök. I Platges de Fornells finns också en av mina favoritrestauranger på ön: Café del Nord. Har jag tur kan jag här beställa den delikata fisken Cap Roig (jag tror den kallas röd skorpionfisk på svenska) från menyn, men detta beror på vad fiskmarknaden kunnat erbjuda på morgonen. Ser jag inte den på griffeltavlan så kan jag berätta för Paco vad jag gillar, så kommer han att rekommendera något (troligen en för mig okänd fisk), vad jag ska äta på den (till exempel: ”på den här fisken får du inte missa att äta kinderna!”) och hur (gissningsvis med kniv och gaffel). Fisk och skaldjur kan de på det här stället. Efter detta hade jag tagit bilen eller promenerat bortanför Café del Nord och bara insupit närheten till havet, drömt om att äga ett av husen här, tittat på fyren i fjärran (Far de Cavalleria) och beundrat havets spel mot klipporna. Området är fantastiskt, även om mina döttrar kanske skulle klaga på den ibland bristfälliga eller obefintliga mobiltäckningen.
Staden Fornells med sina fiskrestauranger och sitt försvarstorn är också mysig och väl värd ett besök om jag känner att jag har tid eller inte är mätt. Jag är ju ändå i närheten… och har jag gott om tid låter jag bilen stå och promenerar dit via stigen som är fortsättningen på vägen jag just vandrat längs kusten.
Och eftersom jag nu är i närheten av Es Mercadal så passar jag på att besöka och promenera i denna charmiga stad (som inte förvånande är en familjemedlems absoluta favoritstad på ön).
Sedan tar det mig knappt tio minuter att åka upp till El Toro, där jag kan studera hela Menorca för en stund, vandra runt i turistaffären eller ta en kaffe på serveringen.
Om tiden räcker till kan jag sedan korsa vägen Me1 och åka till Es Migjorn Gran söderut. Här kan jag promenera en stund och uppleva myset, lugnet och vardagen i en vanlig och vänlig liten stad på Menorca.

Lite blåsigt klipp med sköldpaddorna invid Cala Tirant

2: Ciutadella-trakten. Här skulle jag rekommendera:

Stenbrottet Líthica (Pedreres de s’Hostal). Här får jag både en vandring genom Menorcas flora och en mäktig upplevelse nere i ett stenbrott. Självklart undviker jag att gå vilse i stenlabyrinten där nere.
Cala Morell ligger inte långt bort med bil. Här finns en underbar vik och ett gäng begravningsgrottor (Necrópolis). Jag tar en promenad ut till stenelefanten vid inloppet och missar sedan absolut inte att kolla in utsikten från klipporna på båda sidorna av viken.
Fyren Punta Nati i ett kargt landskap kan jag nå via lantliga vägar kantade av de för ön typiska stenmurarna. Jag promenerar här också några hundra meter ut till väster/vänster och försöker våga titta ner i blåshålet. Havet har grävt sig in under klipporna och sedan har ett hål från markytan uppstått. Mäktigt!
Naveta des Tudons finns också i närheten (längs den stora vägen Me1), och vill jag studera vad som kan vara Europas äldsta byggnad så gör jag det för en stund, via inträde eller från håll på motorvägen. Är det värt inträdet? Det beror på vad jag vill se. Det är en upp-och-nedvänd stenbåt, typ, där skelett förvarats.
Hinner jag med den förra huvudstaden Ciutadella också? Det beror på hur lång tid allt tagit och hur länge jag vill strosa runt där. Staden är egentligen värd en helt egen dag, med sin hamn, katedralen, affärer, restauranger, gränder, gator och torg. Speciellt kvällstid är det härligt att vandra runt här.

3: Maó och den östra sidan.

Maó är förtrollande. Jag kan aldrig bli mätt på staden. Jag kan besöka gindestilleriet och inomhusmarknaden i klostret hur många gånger som helst. Jag gillar att vandra runt, äta, fika och shoppa här. Eller jäsa i någon park eller på en bänk med utsikt. Och hur många gånger har jag tagit en tur med något av bolagen som kör båtturer i den stora hamnen (som många säger är världens näst största naturliga hamn efter Pearl Harbor)? Jag vet inte… Om turisttåget fortfarande går skulle jag som förstagångare ta det, för att åka runt och få lite koll på staden.
Sa Mesquida och Es Grau når jag med bil en bit norrut. Menorkiner kan tillbringa sina somrar här vid havet, och det är väldigt lite turistprägel här. En kaffe eller en glass ute vid minihamnen längst ut i Es Grau sitter fint. Likväl gör en promenad genom lilla Sa Mesquida. Vill jag bada finns det stränder på båda ställena, med risk för att jag måste gå ut ganska många tjog meter i Es Grau för att vattnet ska täcka mer än vaderna.
Söder om Maó finns Alcalfar. Myspys i en gammal fiskeby, med små pirer i viken där man lätt kan föreställa sig att fiskarna står och lastar av sina båtar. Det känns lugnt och genuint.
Vill jag kan jag baka in Binibèquer Vell här också, även om det är nämnt ovan. Om inte annat så för maten.

4: Cala en Bosc

Okej, en Cala en Bosc-special också, eftersom det är här jag ofta befinner mig som turist. Egentligen skulle jag nog börja min semester med att utforska närområdet. Mitt flyg landar strax före lunch, och jag är på plats i Cala en Bosc vid lunchtid eller strax efter. Om uthämtningen av hyrbilen gick smidigt och bagaget hittade fram (det brukar det alltid göra) kan jag vara där innan bussen hunnit dit från flygplatsen. Om jag checkar in på Tamariscos gratulerar jag mig själv till läget och utsikten, även om närheten till havet och vindarna kan göra att jag tror att det är svalare än vad det faktiskt är. På Club Menorca jublar jag över poolen och närheten till båda stränderna. Macarella ger mig ett mer vuxet lugn (vissa skulle säga pensionärslugn), riktigt bra rum och grymma middagar. Checkar jag in på något annat hotell gratulerar jag mig själv till en ny upplevelse…

En promenad för att upptäcka marinan med restauranger och butiker skulle komma härnäst. Fyren Far d’Artrutx och promenaden dit längs havet tar jag i en riktning. Sedan hade jag önskat att jag känt till Cova des Pardals första gången jag var här. Ner till havet och 20-30 minuters promenad österut (vänster om jag går ner mot havet) längs Camí de Cavalls till jag ser det lilla huset med trappan ner till grottan där bakom. Fria fantasier om alla pirater som använt denna minihamn/grotta uppmuntras! Och kanske ett bad från klipporna, eller bara en paus i lugnet. Utsikten längs havet på vägen med alla små vikar får jag på köpet. Och gillar jag inte klippbad så har jag ju tidigt passerat Son Xoriguer-stranden, dit jag kan återvända. Har jag tid över kan jag hinna med en bad- och båttur från marinan via Cala Galdana till en strand längre bort (det varierar vilken), där det blir någon timmes badpaus. På vägen får jag dessutom se ett dussintal andra fantastiska stränder, vilka tyvärr ofta är svåra att nå utan att promenera eller cykla en bra bit (med undantag för Cala Galdana, då).

Det här var fyra paket, och det tycker jag är nog. Resten av tiden vill jag gärna ägna åt att bara ta det lugnt, bada och kanske peka slumpmässigt på en karta och åka dit fingret pekar. Har jag glömt något? Stränder och mat? Okej då:

Stränder

Det är svårt att rekommendera några stränder över andra. Smaken är ju olika. Men dessa är de jag kommer att tänka på först (med nåbarhet i åtanke):

Macarella (med en servering under högsäsong – ganska ovanligt för avskilda stränder här!) och Macarelleta bredvid. Dessa nås via promenad från Cala Galdana (en stor strand som också platsar på listan). Jag fokuserar på promenaden, då bil inte går att ta hela vägen till Macarella. Här gäller parkering vid vägen, följt av en buss som går var 40:e minut vid denna tid på året (var 20:e minut under högsäsong). Åt andra hållet och lite närmare Cala Galdana ligger Mitjana, som jag kanske föredrar i dagsläget (se gårdagens blogginlägg).
Son Xoriguer och Cala en Bosc – nästgårds, men visst: lite fler turister.
Cala Tirant – för både sköldpaddor och bad.
Cala en Brut norr om Ciutadella. Inte direkt vad jag kallar en strand, men väl en massa klippor och avsatser i olika höjd att hoppa ner i havet från!
Son Bou – stor och lååååång.
Cala Mesquida – mys!
Cala Algaiarens – hit kan jag promenera på en knapp timme längs Camí de Cavalls från Cala Morell. Men mycket enklare är att ta bilen hit, det finns en stor parkering ett par hundra meter från stranden. Stor och bred, även om det inte är jättemått vi pratar om.

Oavsett vilka stränder jag väljer att besöka är risken att jag blir besviken väldigt liten!

Mat

Hade jag plånboken tjock nog (kanske 60 euro och uppåt per person) så hade jag någon gång under min första vecka på ön testat caldereta de langosta, något jag slarvigt kallar en hummergryta. Traditionellt ska denna ätas på plats i Fornells eller på någon flashig restaurang i Maós hamn. Men många ställen serverar denna menorkinska specialitet. Annars är det mestadels medelhavskök, fisk och skaldjur som gäller – det är ju ändå en ö i Medelhavet det handlar om. Även bondesamhället har givit sin prägel på exempelvis lokala soppor med paprika, tomat och lök (oliaigua), gärna med fikon till . Mahon-osten är en av öns stoltheter, den finns överallt av olika märken och i typ tre olika lagringsformer. Det mest kända Menorca gör anspråk på i matväg är annars Salsa Mahonesa (sås från Maó), i världen mer känt som majonnäs. Legenden säger att en kock till någon fransk såskrävande kung som befann sig på Menorca fick slut på råvaror till de traditionella franska såserna. Smör? Grädde? Finito! Men lite ägg och olja fanns att uppbringa, och… där satt den!

Restaurangen Café del Nord har jag nämnt tidigare. Cova sa Nacra i Sa Caleta (nära Ciutadella från Cala en Bosc sett) är en annan restaurang jag kan rekommendera. Den ligger i en grotta med utsikt över en vik. Fiskar och maneter skvalpar förbi i vattnet nedanför. Bra mat och jättemysigt! Jag rekommenderar också den kubanska restaurangen i Cala en Bosc, den har jag dessutom skrivit om i ett tidigare inlägg.

Lite kuriosa med koppling till det jag nämnt ovan:

En annan strand som är känd för sina sköldpaddor är Cala Tortuga (egentligen Arenal de Morella). Den ligger i närheten av fyren Favàritx, som i sig är värd ett besök. Fyren ligger placerad i vad som bäst kan beskrivas som ett månlandskap nästan utan växtlighet. Här finns dock ett problem: från juni till någon gång i oktober är biltrafik till fyren inte tillåten. Istället går bussar hit från Maó. Detta gör det lite mer omständligt om jag vill uppleva detta.

Utöver detta är Menorca en ö full av historia. Det finns fornminnen att studera överallt (vad mina döttrar brukar kalla ”gamla stenar” eller ”stenhögar”). Jag har inga speciella platser att rekommendera, men kolla upp och fråga – eller stanna när ni ser skyltarna under bilfärderna!

Lugnet, tryggheten och friden på Menorca är det som i mångt och mycket präglar ön. Kan jag känna mig orolig ibland hemma, så har jag inte alls samma känsla här. För ett par år sedan inträffade en bilstöld på ön – och det kändes på något sätt gammaldags att läsa rubrikerna detta orsakade i tidningarna…

Jag hoppas dessa tips och tankar kan vara till hjälp. Jag kommer säkert slå mig i huvudet när jag upptäcker att jag glömt något helt uppenbart, särdeles fantastiskt och viktigt, men då får det istället bli ett annat inlägg!

Cala Rafalet – liten strand, stor överraskning

Vi befann oss i S’Algar, en liten ort en kort bit söder om Maó. Denna ort är mindre präglad av sandstränder (typ inte alls) än av vattensporter och de klippavsatser som med hjälp av betong kantar kustlinjen här. Sent en eftermiddag lämnade vi barnen på hotellrummet (tack för välfungerande WiFi…) och begav oss ut i solen för en promenad. Vi hade bläddrat och sökt på nätet efter möjliga utflyktsmål i närheten, och efter att ha vandrat Camí de Cavalls söderut tillsammans med barnen var vi nyfikna på vad den nordliga sträckan kunde erbjuda. Camí de Cavalls sträckte sig självfallet även norrut, och om vi följde CdC en kort bit vankades det tydligen ravin, klippor och hav. Bingo!

Om någon timme skulle vi stå stumma och beundra en fantastisk utsikt, efter att ha upplevt underbar natur på vägen. Men det visste vi naturligtvis inte när vi stegade iväg, iklädda bra vandringsskor och med en ryggsäck som gungade i takt med vattnet som skvalpade däri. Solhattar? Japp! Solskydd? Klart! Då kör vi.

Vi backade ut ur S’Algar. Eller, vi tog åtminstone samma väg vi kört in i orten ut (den enda bilvägen). Några hundra meter senare såg vi skyltar som pekade oss in till höger, in på grus-/stenvägen Camí de Rafalet (som under denna sträcka är en del av Camí de Cavalls). Efter en knapp kilometers vandring hittar vi vad vi spanat efter: ett hål i den mur vi följt ett tag. Vi skuttade igenom och påbörjade vårt äventyr på den andra sidan.

Vegetationen bildade ett tak över ravinen på vägen ner. Det mesta kändes i frånvaron av direkt sol grådaskigt, men klipporna och träden gjorde inramningen på vägen ner både vacker och dramatisk. När vi började närma oss havet – det hördes och kändes i luften – lade vi märke till flera ungdomar som slagit läger bredvid stigen. Efter några hälsningsfraser i farten försökte jag sneglande undersöka vad de hade i görningen. De verkade upptagna med att spänna upp linor mellan träd, men vi ägnade inte detta någon större eftertanke. Det enda som for genom mitt huvud var: hög luftfuktighet, skuggig ravin – lycka till med att få tvätten att torka här. Fler och fler sandkorn markerade starten av en liten sandstrand.

På vägen över sanden kliver vi nästan över ett romantiskt par som provisoriskt slagit läger i sanden. Ett par liggunderlag, någon sovsäck och lite proviant hade de med sig, och jag gissar att de hade hoppats på en lite mer ostörd tillvaro. Vi fick dock inget tack när vi lämnade dem ifred, men det bjuder vi på.

Väl nere vid havet ser vi den inre delen av en vik. Den fortsätter ut mot havet runt klipporna till vänster, så vi stegar upp på klipporna för att ta oss ut dit. Några gubbstön senare breder hela viken ut sig framför oss. Jag vet inte om det är synen eller den korta klättringen, men jag tappar definitivt andan för en stund. Vi ser hur en stig leder oss vidare framåt och uppåt, och vi kan inte låta bli att fortsätta. Om vi kan komma upp en bit, vilken utsikt väntar oss inte då?

Vi kämpar oss upp genom buskar och låga träd. Bitvis är det rätt brant, och en av oss smiter hela tiden före för att hitta en bra väg som inte bara är en återvändsgränd. Buskarna skymmer sikten över bukten, men emellanåt går det att ta sig fram til kanten för att spana ut – och vilken utsikt! Inspirationen att ta sig högre upp blir bara större ju längre upp vi kommer. Och vilken belöning:

När vi nu står så långt upp vi kan komma på vår vandring så tittar vi ut över bukten nedanför oss. Något rör sig på klippan långt där nere. Det är en barbröstad man som hittat en enslig plats på en klippa längst ut vid inloppet till Rafalet. Och plötsligt hoppar han upp på en klippvägg och börjar häva sig upp. Och ner. Och upp. Mannen gör chins på klippväggen! Tappar han taget så faller han och krossas mot de skarpa klipporna nedanför. Det vrider sig i magen på mig när jag ser vad han sysslar med. Mitt sällskap som inte fick lika mycket vrid i magen som jag fångade en del på film (i mitten, på klippan där nere ovanför vattnet):

Efteråt har jag läst att Cala Rafalet är populärt hos folk med intresse för slackline eller waterline. När jag läste vidare om denna aktivitet förstod jag plötsligt ungdomarna vid lägret i ravinen. Det var precis detta de gjorde, de spände upp en lina mellan träden för att balansera och utföra konster på. Men då själva Cala Rafalet med närheten till klippor och vatten fanns något femtiotal meter bort, så gissar jag att linan senare förflyttades till klipporna vid havet för större utmaningar.

För krim-intresserade kan jag nämna att två personer i somras åkte i finkan för en stor cannabisodling någonstans i ravinen på väg ner mot havet. En hel odlingsanläggning med indragna vattenledningar och allt upptäcktes efter att en privatperson hittat ett konstigt hål i vegetationen och bestämt sig för att undersöka det.

Sammantaget är detta ett klart rekommendabelt utflyktsmål, även om du befinner dig på andra sidan ön. Bada från klipporna, jäs på den lilla stranden, promeneringsklättra runt ravinen – du kan lätt spendera många timmar här utan att bli uttråkad. Och gillar du att gå på någon form av lina verkar det vara detta ställe som gäller.

Och slackline, waterline, kalla det vad ni vill. Men ni är vid kusten, så spela Shoreline.