Senast jag var i Helsingfors, Finlands ädla huvudstad, lyckades jag göra en Menorcaspaning. Jag flanerade runt i staden i väntan på en transport någonstans och hittade in på ett café. Det räckte med en blick på väggen bakom kassan. Väggen skrek högt: Menorca! Titta:
Skärmdump från Fazers hemsida. Det är alltså inte jag som gnagt på tårtan, utan naturligt sönderfall.
I Finland betyder Menorca tydligen en kaka/tårta innehållande rikligt med finska hallon och vaniljkräm. Inga citroner, inga oliver, ingen ost. Noll gin och inga avarcas. Och kallt var det också! Inte mycket Menorca för mig, men intressant ändå. Varför döps en hallontårta till Menorca? Associerar de hallon och vanilj med Menorca, eller har de haft en Menorcanörd som tårtkonstruktör? Är den värd 4,40 € per servering?Jag önskar att jag kunde sluta ställa så många frågor. Framför allt när jag ställer dem högt, tydligt riktade till en reklamskylt på en vägg i ett café.
Jag försökte forska vidare med hjälp av min genetiska hobbyfinska och Google translate. Ingen större lycka. Dock verkar Menorcatårtan vara ett av Fazers riktigt klassiska bakverk. Den nämns i samma andetag som Bébé och potatislimpa, termer som nästan luktar 1800-tal. Så tårtan är definitivt inget modernt påfund. Varför har jag inte sett detta tidigare?
Så, hur smakar denna delikata skapelse? Min bästa gissning är: hallon och vanilj. Jag har egentligen ingen aning, jag hann inte prova. Chocken från upptäckten fick mig att söka information så länge att jag höll på att missa tåget. Men nästa gång, då ska jag ha 44 euromynt beredda i fickan!
Ja, det otroligt charmigt stavade ordet llaüt betyder båt – som i otroligt vacker menorkinsk/balearisk båt. Fisket runt Balearerna har traditionellt bedrivits från båtar av denna typ. Idag skulle dock en yrkesfiskare i en llaüt nog ses som en fläkt av det förgångna, ungefär som att ställa upp i ett modernt rally med en veteranbil.
Vi talar om en segelbåt i trä med tre master, runt fyra meter lång. Moderna varianter kan byggas av allehanda material, men klassikerna ska vara tillverkade av yrkesskickliga ur-menorkiner av lokalt trä. Det är i alla fall så min romantiska dröm ser ut om denna båt.
Strosar vi runt i småhamnar på Menorca kommer vi råka på llaütar ett gäng gånger. Traditionerna bevaras, oavsett om det sker via plast, metall eller originalträ. Exemplaret nedan sprang jag på när jag letade efter ursprungsmotivet till en akvarell en septembereftermiddag i Na Macaret.
Mitt i bild: llaüt. Till vänster: båtar.
Så… uttalsövning: två L, ett A, sedan är det ett tyskt Ü och ett T? Vad säger vi? Det är svårt att skriva fonetisk skrift här, men testa med att säga Yahoo som de flesta svenskar uttalar det (med betoning på -oo. Ja, jag vet att det uttalet är fel, men ändå). Sedan tar du bort uttalet av h:et och lägger till ett t i slutet. Perfekt, det lärde du dig snabbare än jag kunde säga traditionell menorkinsk båt! Du kan också säga traditionell menorkinsk båt om det blir för krångligt med jaoo… yohio… yao… jabbadabbadoo… äh, det där båtordet.
Har jag med mina nya, moderna hjälpmedel försökt rita av en llaüt, månntro? Mitt svar är kort, enkelt och svartvitt:
Jag antar att distansering, karantän och isolering börjar ta ut sin rätt. Inga resor planerade, ingen struktur på semestern. Bara drömmar. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och suckat trånande framför olika fastighetsmäklares objekt på Menorca. En gård eller en villa för 7,5 miljoner euro? Varför inte! (ja, det stod euro…)
När mer verksamhet sker hemmavid sparar jag in mycket tid. Och jag har också fyllt jämnt – så då har jag kanske också fått någon rolig present? Ja! En iPad, med en penna som jag kan rita med! Med både mer tid och tekniska hjälpmedel till buds ska jag försöka bli mer kreativ; jag utfärdar härmed en varning för slumpvis infogade (och troligen helt onödiga) spretiga teckningar i framtida blogginlägg!
Mitt första alster till denna blogg! Gissa vad jag ritat?
Abstinensen, då? Min familj märkte nog av den direkt. En kväll letade jag upp Wannadies och Bruce Springsteens låtar om sina hemstäder, bara för att få sjunga med i ”This is Mahón town” till olika melodier. Jag som trodde de var från Skellefteå respektive New Jersey?
Hur ofta hyllar ni er själva? Igår kväll utbrast jag för andra gången på kort tid ”jag är ett geni!”. Detta skedde i samband med att jag tog den första tuggan av den pizza vi skapat till middag. Den förra gången jag sade samma sak om mig själv var förra gången jag gjorde samma pizza… Så jag måste bara få dela med mig av mitt hemsnickrade matbygge:
Pizzadeg + tomatsås
Klicka ut sobrasada ovanpå tomatsåsen. Sobrasada i ask kan lätt klickas ut, köper du korvvarianten (som jag brukar köpa på Hötorgshallen eller om jag känner mig rik på Urban Deli) får du skära upp den och klutta ur innanmätet
Tärna, skiva eller riv (det sistnämnda har jag dock inte testat själv, tärningar smälter bra nog) Mahónost och sprid ut över pizzan
Jag fuskade lite med mozzarella också, enkom för att säkerställa ”smältet”.
Grädda pizzan
Klart! Jag hade sedan ruccola, babyspenat, basilika och lite olja på
Sedan kan du hylla dig själv (du kan hylla mig också, om du känner för det), medan du njuter av ett baleariskt insprång i pizzavärlden.
Föredrar du att hålla dig kvar inom den spansktalande delen av världen – byt ut pizzadegen och tomatsåsen mot nachochips, ruccolan mot strimlad sallad och ta crème fraîche istället för basilika och olivolja.
För alla som inte kan hålla tillräckligt avstånd till menorcaostabstinensen (som några säger är mitt mellannamn – själv tycker jag det är alldeles för krångligt att stava) kommer här ett tips:
Mer ost än ovan hade blivit för jobbigt att släpa med mig på hela promenaden. Medvetet vald bakgrund: vägg med fem akvareller målade av Albert Berenguer från Menorca.
På en lunchpromenad hastade jag förbi Lidl i Hammarby sjöstad, Stockholm, och såg att de håller på att bulla upp för någon form av spansk vecka (spansk-portugisisk verkar det nu ha blivit). Sådana veckor brukar Menorcaostar dyka upp på hyllorna, vilket jag skrivit om någon gång förut. Visst fanns de där nu också! Jag önskar jag hade varit mer förberedd, helst med en lastbil eller så. Några 270-grams paket á 34,90 kr (129,26 kr/kg, jag kontrollräknade jämförpriset) blev det i alla fall. Detta som tips till alla som liksom jag ständigt suktar efter denna delikatess.
Fem ostar inhandlades. Vägde de 270 gram styck? Tackar för frågan, jag kontrollvägde precis. Vikterna inklusive förpackning: 270, 282, 283, 298 samt 301 gram. Medelvärde: 286,8 g; standardavvikelse (n-1): 12,716 g.
Ibland dyker även den baleariska (jaja, kanske mest från Mallorca, då…) korven sobrasada upp på Lidl under den spanska veckan, praktiskt förpackad i vad som för en svensk bäst kan beskrivas som en leverpastejask. Tyvärr verkar dock skeppet inte ha varit lastat med saker på S denna gång, vad jag kunde se…
Efter en stunds ost-kontemplerande tog min nyfikenhet över. Totalt. Mahón-osten är ju ursprungsskyddad (se gärna mitt tidigare inlägg), och i princip varje år läser jag om upptäckta förfalskningar av skyddade produkter från Menorca. För mitt tidigare blogginlägg gick jag igenom alla Menorcas godkända ostproducenter, men detta varumärke kunde jag inte minnas alls.
En snabb koll på det menorkinska ostförbundets (eller vad jag nu ska kalla dem) hemsida visade att jag hade rätt – inget sådant varumärke. Kunde jag ha nosat upp en internationell skandal? Jag lusläste förpackningen och kollade upp adresser och kontaktuppgifter till alla ostproducenter. Efter en stunds detektivarbete och uttydande av förkortningar hittade jag en matchning på en adress. Den tillhörde producenten Sa Canova, som för mig var ganska okänd. Men med på den godkända listan var den, så jag kunde andas ut. Och fundera vidare på hur mycket ost en lastbil rymmer.
Jag kan ha svårt för massturism, allmänna trender och allt som ger någon form av flockbeteende. Just därför passar Menorca mig perfekt. Men även på en Menorcaskala så finns det grader av turism, från unika platser till de ställen som nästan alla turister besöker. Jag undrar om inte (Sa) Cova d’en Xoroi kan vara det mest kända stället för turister på Menorca? Och nog är det därför jag själv hittills inte skrivit något inlägg om stället. Men det ändrar jag på nu, för bara utsikten är värd ett helt inlägg!
Vägen ner från ingången däruppe, fångad från en avsats längre ner i grottsystemet.
En del av promenadstråket i grottan.
Xorois grotta, Sa Cova d’en Xoroi (där x uttalas som ch), är främst känt som en populär nattklubb. Ett fränt disco hade man sagt när jag var ung. På dagtid spatserar mängder av turister runt i grottorna, på kvällstid studerar besökarna solnedgången och på nätterna dansas det (antar jag). När jag skriver grottorna avser jag det system av sammanlänkade grottor som utgör etablissemanget. Det är inte i betydelsen orörda vattenurgröpta och droppstenstäta håligheter i berget, utan mer inredda utrymmen i berget. Men häftigt är det!
Panoramabild från en avsats i Cova d’en Xoroi.
Det sägs att Xoroi (som betyder enörad. En-örad. Alltså en man med ett öra, inte en rad av öar. Jösses vad svårt det var för mig att skriva och sedan läsa det) var en morisk sjöfarare, alternativt en turkisk pirat, som genom skeppsbrott eller av någon annan anledning kom från havet och hamnade på Menorca. Han höll sig undan lokalbefolkningen och gömde sig i en grotta på sydkusten. Människorna på gårdarna i närheten märkte med tiden hur mat och saker spårlöst började försvinna. Ingen hade dock någonsin sett gärningsmannen.
Plötsligt försvann en vacker flicka, enligt legenden kallad Flor d’Alaior, Alaiors blomma, från trakten. Hon förblev spårlöst försvunnen. Det var inte det sista mysteriet som skulle hovra över trakten – snart började ännu fler djur, grejer och livsmedel försvinna. Detta skedde fortsatt utan spår och till den grad att det med åren blev ett normaltillstånd. Var det en förbannelse? Var det naturen som tog sin andel? Ingen visste säkert, och ryktena frodades och spred sig ungefär som på Twitter idag.
Några meningar ur legenden om Xoroi.
Åren gick och traktens förbannelse fortsatte. Så kom en vinterdag då snön plötsligt föll över Menorca i mängder. Detta var mycket ovanligt, men innebar en förändring som snart skulle ge lokalbefolkningen viss sinnesro. I samband med att ytterligare saker försvann fick byborna nu upp ett spår: fotavtryck i snön från vad som måste vara tjuven! De beväpnade sig och följde spåren, vilka ledde till en grotta belägen i Cala en Porters östra klippsida. Om tjuven befann sig i denna grotta skulle rättvisa snart vara skipad! De stormade grottan, och fann till sin förvåning inte bara illgärningsmannen Xoroi, utan även en familj bestående av den sedan länge försvunna flickan Flor d’Alaior och tre barn. Flickan sades ha blivit förälskad i sin kidnappare, trots att hon skulle ha gift sig med en annan man några dagar efter hon förts bort. Oavsett situationen var all uppmärksamhet fäst på Xoroi, som insåg att spelet var förlorat. Han kastade sig ut från klipporna och ner i havet, snart följd av sin äldste son. Vågorna slöt sig över dem, och Xorois mysterium är än idag olöst. Vem var han, vad var motivet? Historien ger oss inga svar, annat än att kvinnan och de två återstående barnen flyttade till Alaior. Det sägs att det än idag finns många invånare i Alaior med rak blodslinje till Xoroi, så legenden och mysteriet lever genom detta släktskap vidare i allra högsta grad.
Dramatiska och branta klippor sedda från olika ställen i Cova d’en Xoroi. Det är inte utan att man undrar vart Xoroi tog vägen…
Hur ser då detta ställe ut idag? Det är som jag nämnt en nattklubb, som funnits i över femtio år. Befinner du dig i Cala en Porter på sydkusten är det lätt att hitta. Cova d’en Xoroi ligger i en av klipporna som omgärdar stranden i Cala en Porter. Det är en stor turistattraktion, så det är tydligt skyltat. Parkering finns precis utanför ingången om du kommer med bil (eller turistbuss). Entréavgiften varierar beroende på vilken tid på dygnet du är här. Dagtid är klart enklast för ett besök, om du inte är sugen på party och dans. Entrén är 10 € per vuxen mellan 11:30 – 17:00, vilket inkluderar en soft drink (och definitionen av soft drink är jag osäker på: för mig blev det en läsk, för en annan ett glas rosé). Barn 2 – 11 år betalar 6 € för entré och soft drink (vatten, läsk eller juice, hoppas jag). Sedan brukar det finnas andra paket, som 1 vuxen plus 2 barn och en dricka under kortare tid mitt på dagen för 10 €, men där drar jag gränsen för mitt eget intresse.
Interiör från nattklubben, fast dagtid.
Eftermiddagar och kvällar är en helt annan historia med entré, beroende på bland annat dag och typ av arrangemang. Lägg till 4-5 € per person för tidig kväll och dubbla entrén sen kväll/natt vid klubbarrangemang så tror jag du hamnar ganska nära. Kolla hemsidan https://www.covadenxoroi.com/en för priser och specifika arrangemang. Om jag i min ålder hade haft dansskorna kvar hade jag kanske kunnat utveckla detta ytterligare, men tyvärr. Nattklubben är i alla fall känd som en av hela Medelhavets häftigaste!
En turistshop finns innanför entrén. Turister bussas hit i mängder (med Menorcamått mätt, då) av bland annat charterbolag, så en shop är en väntad syn. Själv älskar jag att titta på souvenirer, böcker och prylar oavsett hur många gånger jag sett dem förut, så jag klagar inte. Sedan börjar vandringen i grottsystemet.
Färden nedåt börjar
Avsats med en bar skymtande till höger i bild
Gott om tid att ta in utsikten.
Utforskning av de inre delarna
Måne över horisonten mitt på ljusa dagen.
Toaletterna är en upplevelse i sig. Eller vad sägs om denna utsikt:
Utsikten från toaletterna
Vän av ordning observerar förstås att jag inte bara fotograferat på herrarnas toalett (fotografera på toalett? Fy!), utan på båda toaletterna. Dubbelt fy, och jättestort förlåt. Men jag gör allt för att dokumentera till den här bloggen.
Ett besök här betraktas säkert som ett måste för Menorcaresenärer, på den punkten får även jag ge mig. Det är vackert, det är intressant om än turisttätt. Det var trots allt bättre förr, när jag fick vara ensam i grottan. Eller då jag fortfarande hade två öron. Arrrrrrrr.
Vad är det som är hårt som sten, gammalt som gatan och som rymt mer än hundra människor och ett otal prylar? Jag gissar att du förstått att det är någonting på Menorca, i alla fall…
Jag sitter och sliter med ett annat inlägg som tagit mig ungefär sjuhundra år att skriva och informationssöka för. Medan jag väntar på att alla saker där ska falla på plats kan jag väl lägga upp lite andra inlägg; arkitektur, kanske? Menorca vimlar av intressant arkitektur med influenser från så många epoker och kulturer. Och… ska jag avgränsa mig lite idag – vad passar bättre än något som är helt unikt? En episk fanfar (eller två) senare ger jag er: Europas äldsta byggnad! Den är äldst i Europa i hela världen.
Tatadadaaa tadaadaadadaaa! Är det en fågel? Är det ett flygplan? Är det stålmannen? Nej, det är en båt! Vem säger förresten stålmannen i dagens anglifierade omvärld? Kanske bara jag.
Jag tillåter mig i den här bloggen att vara 100% Menorcasubjektiv, så Naveta des Tudons är för mig den självklara innehavaren av titeln Europas äldsta byggnad. Någon tvivlande röst kan kanske höras någonstans, men jag väljer att inte lyssna. I princip alla källor jag helt partiskt valt ut håller med mig.
Naveta des Tudons syns tydligt, både från denna grusväg och från motorvägen. Dottern är mycket äldre nu, och jag har mycket snyggare huvudbonader. Navetan är dock sig lik.
Byggnad innebär i detta fall ett begravnings…hus (jag skriver inte megalitisk gravkammare, och benhus låter för läskigt) som blivit något av en symbol för Menorca. Den finns avbildad på många ställen, i böcker, på tavlor och kartor. Navetan i olja, navetan i vattenfärg, navetan i alabaster, trä och metall. Modeller och målningar i mängd, i varje turistaffär. Det är ungefär som Parthenon i Aten eller Colosseum i Rom (jaja, kanske inte riktigt lika känt, då…).
Naveta betyder liten båt på katalanska/menorquí, och en uppochnervänd liten båt är just vad det är till formen. Om än av sten. Es Tudons är namnet på platsen (jag vet inte om jag ens kan kalla det orten) närmast stenbåten. Tudon betyder för övrigt duva.
Två unga intressenter dokumenterar Europas äldsta byggnad. Det lilla glappet ovanför den stora stenen över ingången ska symbolisera den saknade stenen enligt texten nedan. Jag misstänker att restaureringen av Naveta des Tudons ca 1960 lett till att glappet blivit lite mindre än vad som kan skådas på tidiga teckningar.
Den lokala legenden säger att två jättepojkar (alltså jättar som var pojkar, hur det än nu låter) tävlade om en flickas gunst. Har vi hört den förr? Gissa fortsättningen: jodå, likt de flesta sagor kunde hon inte välja mellan dem, så de fick tävla. En av pojkarna skulle bygga en båt av sten, den andre skulle gräva en brunn och hitta vatten. Den som först blev klar med sitt uppdrag fick gifta sig med flickan.
Pojken som skulle bygga gick varje dag iväg till ett stenbrott för att hugga ut, slipa och forma stenar till sin byggnad. Dag efter dag släpade han fina stenar till sitt bygge. Han passerade brunnen på vägen mellan bygget och stenbrottet och såg hur brunnen blev djupare och djupare. Varje gång frågade han hur letandet efter vatten fortskred och fick negativa svar.
Så kom dagen då stenhuggarpojken äntligen formade sin sista sten. Han skyndade tillbaka till byggnaden för att slutföra den, men bestämde sig för att triumfatoriskt presentera detta faktum för brunnsborraren. När han tittade ner i brunnen såg han inte rivalen, men ropade sin fråga. Längst nerifrån brunnen hörde han:
-Jag har hittat vatten! Äntligen! Jaaaaa
Brunnpojken hade hunnit före. Förblindad av svartsjuka från förlusten tittade stenhuggaren på den stora sten han höll i handen. I raseri kastade han ner stenen i brunnen och dödade sin rival.
Nästa dag hittades den döde pojken i brunnen. Stenhuggarpojken blev medveten om sitt illdåd, flydde och sågs aldrig till igen – och detta är anledningen till att Naveta des Tudons än idag saknar ett enda stenblock i sin konstruktion. Och det blir väl mer spännande om vi tror på denna legend? Ja, det blir jätte-spännande… Navetan finns bevisligen där, brunnen ska också finnas i närområdet (jag har dock inte sett den själv, jag fick höra talas om historien för sent för att leta rätt på den när jag var där). Brunnen ska finnas mellan Ses Arenes, Son Quart and Ses Angoixes på kartan – och självklart ska jag försöka leta rätt på den nästa gång jag är där! Den ska ha någon form av spiralmönster, som jag självfallet ser som ett bevis för att den är borrad av en jätte.
Öppningen till byggnaden är avspärrad med ett galler, för både besökarnas och byggnadens säkerhet. En tydlig skylt förklarar också att det är förbjudet att klättra på byggnaden.
Förbjudet att… är det klättra på eller hoppa runt och fotobomba vid Naveta des Tudons?
Naveta des Tudons är byggd i två plan, en stor kammare och ett övre plan. Precis som de karakteristiska stenmurarna och boskapshusen på fälten är den konstruerad utan murbruk. Trots sin relativa litenhet är det en imponerande konstruktion, där långa stenar som utgör golvet till övervåningen samsas med vanliga väggstenar. En våning har använts för benresterna, den andra för… ska vi säga förvaring av de begravna innan de flyttats till benvåningen? Torkning av kroppar låter kanske för rakt på sak!
Med kameran instoppad innanför gallret i den första dörren: Den andra dörren in till det inre. Åt sidan går en liten passage med anslutning till den övre våningen.
Bild tagen uppåt. Taket med ljusinsläpp och en sten från den andra våningen.
Kammaren på markvåningen.
Över hundra personer har fått sin sista vila i den lilla stenbåten tillsammans med mängder av personliga föremål i brons och ben. Flera av dessa (föremålen, inte personerna!) kan idag beskådas på Museu de Menorca i Maó.
Naveta des Tudons användes runt 1200 – 750 f Kr. Konstruktionen (som stenhuggarjätten utförde, eller hur?) kan dock vara betydligt äldre än så. Den mäter 13,6 x 6,4 meter och är efter restaureringen 4,5 meter hög. Den kan ursprungligen ha varit upp till 6 meter hög, restaureringsbehoven var som tydligast i de högre regionerna, varför det kan råda viss osäkerhet om den exakta höjden när det begav sig. Med tanke på måtten är ingången väldigt liten, dryga 60 x 70 cm. Jag kan tänka mig att det var lite omständligt att ta sig in och ut med kvarlevor och tillhörigheter…
Muren som omgärdar byggnaden idag byggdes som skydd när restaureringen ägde rum.
Inte bara människor har fått plats i Naveta des Tudons.
Hur hittar du hit? Naveta des Tudons ligger nästan längst västerut på Menorca, utefter den stora vägen Me-1 cirka fem kilometer öster om Ciutadella (vid 40-kilometersskylten på Me-1). Det är tydligt skyltat och det finns en parkering, en grind och en liten stuga där entrébiljetter säljs. Parkeringen är gratis, entrén betingar 2 € som standard (dock har jag för mig att måndagar innebär fritt inträde, liksom lågsäsongen november-påsk). Pensionärer och ungdomar klarar sig med 1,20 € och barn under 8 år knatar in gratis. Knatar? Ja, det är en femminuters promenad till själva navetan. Heta dagar är promenaden jobbigare än vad man tror, så vatten och solskydd är alltid på sin plats. Tar du skydd bland träd och buskar stöter du nog på fler levande varelser som tar siesta.
Es Tudons är inte stort, men har många invånare om individerna av typen ovan räknas.
Naveta des Tudons är en plats som är klart värd ett besök för Menorcaresenären. Mina barn kanske inte var överlyckliga över ett besök till ”ännu en stenhög”, men själva navetan var spännande att kika in i och fotografera. Krydda detta med en legend om jättar och locka med att besöket lugnt klaras av på kortare tid än en timme, så kan du sitta lugnt i… navetan.
Mirador des port och en glimt av utsikten från vår balkong
Just nu diskuteras sommarens semester runt matbordet hemmavid. Min äldsta dotter vill ha en storstadssemester, så jag ägnar all min vakna tid åt att få henne att förstå att Maó är en storstad… Och i storstäder, vad finns där? Storstadshotell! Eller, ni vet: hotell som är just hotell. Sängar, bord, stol, badrum. Inga större förvaringsutrymmen, ingen lantlig spatiös charm, utan urban utrymmeseffektiv personförvaring.
Sängkontrollanten ger godkänt för vuxensängen. Barnen? De fick en våningssäng att dela på (balkongrutan syns till vänster, våningssängen står snett åt vänster/bakåt).
Mirador des Port i Maó är ett sådant hotell. Läget är fantastiskt; hotellet ligger nära klippkanten med utsikt över hamnen. Denna utsikt studeras med fördel från en plats framför hotellet med vy över hela den inre hamnen och stora delar österut. Storslaget! Är du intresserad av stora båtar (inte färjblind, alltså) finns det fartyg att studera på andra sidan vattnet.
Hotellet är trestjärnigt (med spanska mått mätt) och ligger i ett bostadsområde – mysigt och lugnt men ändå inte trångt (och gott om hus och hem att drömma om att ha). De flesta rum på hotellet ska enligt uppgift ha balkonger, mina erfarenheter här begränsar sig dock till en liten balkong med plats för ungefär ett stycke stol…
En liten trädgård med solstolar och pool finns. När vi besökte stället en tidig sommarmånad var det väldigt lugnt i både pool, restaurang och intilliggande bar.
En restaurang finns, där jag tycker att frukosten var bra. Middag har jag ätit där en gång, den gav inga större hål i plånboken och var klart godkänd (om än lite charmigt förvirrad). En sak jag uppskattar är restauranger som har äggartister, eller… ja: folk som på beställning tillagar ägg som jag vill ha dem.
Vem ska bo här? För familjer passar hotellet bra för någon eller några nätters vistelse. Det är lugnt, men ändå nära till allt. På lite längre sikt än några dagar är det för mycket ett hotellrum och för lite ett familjeboende – det blir snabbt lite ont om fritt utrymme för flera personer (men det är ju så det brukar vara med hotell i STORstäder).
I Norge låter denna tingest skojigare; det är ju en takevifte. Självklart är fotot taget av någon annan vid något annat tillfälle. Jag har också av någon konstig anledning en video där takeviften används som tørketrommel. Men någonstans måste jag dra gränsen för vad jag publicerar. Av andras alster, såklart.
Badrummet på Mirador des port.
Om och när du är här: glöm inte Menorcamuséet (Museu de Menorca) som finns ett ögonkast bort och är värt ett besök. Massor med gamla prylar och historia!
Jag har flera gånger funderat på att återvända till detta hotell. Jag är dock en typ som gärna vill se nya saker och ofta stanna lite längre än någon natt och ha lite mer utrymme i rummet, så det har inte blivit av (jo, det har faktiskt blivit av flera gånger, men av andra skäl än boende – se nedan). Men för stadsvistelser funkar hotellet utmärkt till en rimlig peng.
Utsikt från hotellets trädgård. Byggnaden till höger i bild: Museu de Menorca.
Till sist ett tips: när jag tar bilen till Maó brukar jag ofta parkera i området nära detta hotell. Det brukar alltid finnas plats någonstans. Gatorna är inte lika tajta som i city, och in- och utfarten från staden till farlederna är nästgårds. Med de fördelarna tar jag gärna 10 minuters promenad till Maós absoluta centrum. Jag får ju dessutom en grym utsikt på vägen!
På våning 1 mötte jag en krukväxt, han presenterade sig som Carl.
Idag, den 17 januari, infaller Menorcas dag. Ungefär som en nationaldag, om bara Menorca hade varit en egen nation. Runt detta datum händer en hel del på Menorca, både kulturellt och ecklesiastiskt (använt ett konstigt ord på ett naturligt sätt: check). Detta sker bland annat i form av utställningar, dansuppvisningar, hantverks- och konstmarknader, recitationer och uppträdanden. Människor ger sig ut på gatorna och deltar i allehanda aktiviteter, och barn besöker mässor för att få sina husdjur välsignade i skyddshelgonets namn. Dagen firas på många ställen, men Ciutadella är av förklarliga anledningar festligheternas centrum.
Som i de flesta fall med nationaldagar så firas en befrielse eller något liknande; Alfons III av Aragonien och Barcelona seglade med sina trupper över havet och erövrade/återtog/befriade Menorca den 17 januari år 1287 (vilket jag tidigare skrivit om i inlägget om Castell de Santa Àgueda). Alfons III knackade till slut på porten till huvudstaden Medina-Menûrka (som Ciutadella hette på den tiden) för att bli insläppt.
Menorcas dag har firats mer officiellt med tillställningar sedan 700-årsdagen 1987, bland annat med en procession som utmynnar i de tre knackningarna (els tres tocs). Alfons den tredjes knackningar på porten sägs ha skett tre gånger, utförda med stången till flaggan han bar med sig. Huruvida detta är sant eller ej vet jag inte, inte heller vet jag om han blev insläppt i ordets rätta betydelse. Men in kom han till slut, vilket innebar fröet till det Menorca vi känner idag. Denna händelse symboliseras idag med en procession som utmynnar i att tre knackningar med en flaggstång utförs på den plats i Ciutadella där porten genom muren till staden en gång låg. Denna plats är utmärkt med ett kors på marken vid Plaça d’Alfons III (även Plaça de Ses Palmeres, palmtorget).
En fiesta är naturligtvis kopplad till detta datum. Alfons III höll den 17 januari en tacksägelsegudstjänst, och Sant Antoni (den helige Antonius, ett helgon som dog 17 januari dag år 356) är sedan denna dag Menorcas skyddshelgon. Fiestan denna dag kallas därför Fiesta Sant Antoni Abat (där Abat betyder abbot). Det är inte lätt att hålla alla beteckningar på denna dag och dess festligheter i huvudet: Dia de Menorca, Diada del Poble de Menorca, Diada del Poble, Fiesta Sant Antoni Abat… men även en kär dag har väl många namn.
Jag skulle gissa att Mahónosten är det första de flesta får höra om när Menorca och mat kommer på tal. Namnet till trots tillverkas den största delen av all Mahónost inte alls nära Maó/Mahón, utan i områdena runt Alaior, Es Mercadal, Cuitadella och Ferreries. Osten produceras alltså i mitten och i väst snarare än åt ost (ska det här bli rekord i dåliga ordvitsar?). Av de 33 producenter som tillverkar denna, sedan 1985 ursprungsskyddade, delikatess ligger bara 3 stycken i Maó-trakten. Jo, jag har själv räknat och sammanställt dem. Om du inte tror mig:
Ciutadella: 9 st
Alaior: 8 st
Es Mercadal och Ferreries: 6 st vardera
Maó med omnejd: 3 st
Es Migjorn Gran: 1 st
Förlåt, men statistik brukar jag vara petig med. Historia brukar jag kanske bry mig mindre om, men när det handlar om Menorca och ost gör jag självfallet ett undantag:
Om du frågar en arkeolog om Menorca och ost kan du få höra att det hittats föremål för osttillverkning som daterats till cirka 3000 år före Kristus. En ekonom kan berätta att ostkonsumtionen på Menorca omnämnts i dokument runt år 400 efter Kristus. Och gastronomen förtäljer att de första hyllningarna av Menorcaostens excellens återfinns i arabiska dokument från 1000-talet e Kr. Menorcabloggaren kan därtill meddela att det på 1700-talet fanns fyra skepp i Maós hamn, helt dedikerade till osttransport (ordvitshatare hoppar med fördel över denna parentes: när dessa anlöpte Port of Mahón efter att havarti utlandet hyllades väl dessa med en Port salut?).
På den tiden var naturligtvis inte osten kontrollerad, ursprungsskyddad eller specifikt benämnd – det blev den som jag skrev först 1985 – men Mahónostens anor går långt tillbaka i historien. Sedan 1997 brukar namnet Mahón-Menorca-ost användas, kanske för att understryka att osten inte bara är Maós angelägenhet.
Tillverkningen börjar naturligtvis med mjölken. Med Balearernas största kobestånd och mjölkproduktion är det inget större problem att hitta denna råvara. Till vanlig Mahónost används något behandlad mjölk (kyld eller pastöriserad). Om obehandlad mjölk (råmjölk) används får osten ett tillskott i namnet: Artesano. Av mjölken görs ostmassa, från vilken vasslen filtreras genom en bomullsduk för att sedan pressas och formas; artesanovarianten formas för hand, den vanliga osten i fyrkantiga formar som ger osten dess fyrkantiga-med-rundade-hörn-karaktär. Efter lakning i saltvatten vilar och lufttorkar osten i speciella källare i 3-4 veckor och uppåt. Den vänds med jämna mellanrum och gnuggas med olja och paprika, vilket ger den dess karakteristiska nyans av orange.
Mahónosten säljs i tre varianter: mild (lagrad 3-9 veckor), mellanlagrad (2-5 månader) och lagrad (längre tid). I affärer och på paket betecknas detta ofta med grön, röd/orange och svart färg. Den milda varianten är väldigt mjuk och på gränsen till en färskost, vilket kan ge en ledtråd till hur den smakar (inte så jättemycket). Den mellanlagrade osten är även den mjuk i smaken, men med lite mer nötig och salt karaktär – förutom sältan i linje med många vardagsostar här i Sverige. Den lagrade sorten har betydligt mer karaktär och intensitet, både i smak och textur. Här framträder en helt annan hårdhet, grynpipighet och andra större naturliga håligheter från lagringen. Dessa kännetecken marscherar över gomseglet och lämnar efter sig en härlig sälta, nötighet och allehanda havs- och Menorcasensationer. Ibland kan smaken nästan vara för mycket, andra gånger blir jag lyrisk av smaken, stillastående och full av önskan att jag hade köpt med mig fler lagrade ostar hem. Upplevelserna varierar, alltså. Men ofta finner jag mig själv suckande av välbehag över ett litet fat med stavformade små skivor. Jag älskar sådana upplevelser som denna ost har gett mig. Jag kan i slentrian nypa åt mig en bit ost medan jag lagar mat, men smaken av osten väcker mig ur matlagningskoman och skänker mig en stunds njutning. Mina smaklökar och min själ förflyttas snabbt till Menorca för ett tag, medan resten av min kropp rör om i grytorna vid spisen. Den till synes anonyma ostbiten blir en ögonöppnare när du trodde att smaklökarna vilade. Det är som att utan förväntningar få en kopp kaffe ställd framför sig, nonchalant smaka lite och plötsligt upptäcka att det var favoritkaffet som serverades. Fast i ostform.
Mellanlagrad och lagrad Mahón-Menorca-ost i den typiska fyrkantiga formen med rundade hörn
Dylika upplevelser kommer främst från den lagrade sorten, om det inte tydligt framgick. Den mellanlagrade fungerar utmärkt som vanlig påläggsost. Det är en ost att ha i matlagning, att riva, skiva och skära och njuta av. En standardost, men med extra allt (är det då fortfarande en standardost?). Detsamma gäller för den milda varianten, fast då i en mjukare form.
Är det bara jag och andra Menorcafans som uppskattar osten? Absolut inte. Den är förvisso en stark symbol för Menorca, men den vinner i princip varje år ett eller flera priser på exempelvis World Cheese Awards.
Nuläget i min ostkollektion
Vill du besöka någon av ostproducenterna brukar charterresearrangörer anordna utflykter som inkluderar korta stopp på gårdar där ost tillverkas. Många av gårdarna tar emot besökare, så för en mer fokuserad upplevelse är det nog enklast att titta var på ön du befinner dig, leta upp producenter i närheten och söka information på hemsidor eller i sociala medier. En bra utgångspunkt är hemsidan http://www.quesomahonmenorca.com/en/ där du under Companies kan hitta alla öns producenter med adresser, kontaktuppgifter, hemsidor och andra kanaler där information för besökare finns.
Mahón-Menorca-osten är alltså ett måste att testa när du är på Menorca! I Sverige har jag (efter tips) vid ett par tillfällen sprungit på den på Lidl under deras spanska vecka. Där tömde jag hyllorna. Annars har jag inte hittat den – jag måste dock erkänna att jag inte letat jättenoga och överallt, eftersom jag brukar fylla på förråden under mina Menorcavistelser. På Menorca finns den i alla affärer som säljer någon form av mat, många turistbutiker och i ett par butiker på flygplatsen i Maó (jag kan inte hålla mig: om jag inte räknar Es Castell ett par kilometer längre ut så är Maó faktiskt hela Spaniens ostligaste stad!). Så vad väntar vi på? Turistsäsongen? Fler ordvitsar? Ska jag ha knivar eller gafflar när jag serverar osten? Nej, cheddar.
Menorca 101 