Cova d’en Xoroi

Jag kan ha svårt för massturism, allmänna trender och allt som ger någon form av flockbeteende. Just därför passar Menorca mig perfekt. Men även på en Menorcaskala så finns det grader av turism, från unika platser till de ställen som nästan alla turister besöker. Jag undrar om inte (Sa) Cova d’en Xoroi kan vara det mest kända stället för turister på Menorca? Och nog är det därför jag själv hittills inte skrivit något inlägg om stället. Men det ändrar jag på nu, för bara utsikten är värd ett helt inlägg!

Vägen ner från ingången däruppe, fångad från en avsats längre ner i grottsystemet.

Xorois grotta, Sa Cova d’en Xoroi (där x uttalas som ch), är främst känt som en populär nattklubb. Ett fränt disco hade man sagt när jag var ung. På dagtid spatserar mängder av turister runt i grottorna, på kvällstid studerar besökarna solnedgången och på nätterna dansas det (antar jag). När jag skriver grottorna avser jag det system av sammanlänkade grottor som utgör etablissemanget. Det är inte i betydelsen orörda vattenurgröpta och droppstenstäta håligheter i berget, utan mer inredda utrymmen i berget. Men häftigt är det!

Panoramabild från en avsats i Cova d’en Xoroi.

Det sägs att Xoroi (som betyder enörad. En-örad. Alltså en man med ett öra, inte en rad av öar. Jösses vad svårt det var för mig att skriva och sedan läsa det) var en morisk sjöfarare, alternativt en turkisk pirat, som genom skeppsbrott eller av någon annan anledning kom från havet och hamnade på Menorca. Han höll sig undan lokalbefolkningen och gömde sig i en grotta på sydkusten. Människorna på gårdarna i närheten märkte med tiden hur mat och saker spårlöst började försvinna. Ingen hade dock någonsin sett gärningsmannen.

Plötsligt försvann en vacker flicka, enligt legenden kallad Flor d’Alaior, Alaiors blomma, från trakten. Hon förblev spårlöst försvunnen. Det var inte det sista mysteriet som skulle hovra över trakten – snart började ännu fler djur, grejer och livsmedel försvinna. Detta skedde fortsatt utan spår och till den grad att det med åren blev ett normaltillstånd. Var det en förbannelse? Var det naturen som tog sin andel? Ingen visste säkert, och ryktena frodades och spred sig ungefär som på Twitter idag.

Åren gick och traktens förbannelse fortsatte. Så kom en vinterdag då snön plötsligt föll över Menorca i mängder. Detta var mycket ovanligt, men innebar en förändring som snart skulle ge lokalbefolkningen viss sinnesro. I samband med att ytterligare saker försvann fick byborna nu upp ett spår: fotavtryck i snön från vad som måste vara tjuven! De beväpnade sig och följde spåren, vilka ledde till en grotta belägen i Cala en Porters östra klippsida. Om tjuven befann sig i denna grotta skulle rättvisa snart vara skipad! De stormade grottan, och fann till sin förvåning inte bara illgärningsmannen Xoroi, utan även en familj bestående av den sedan länge försvunna flickan Flor d’Alaior och tre barn. Flickan sades ha blivit förälskad i sin kidnappare, trots att hon skulle ha gift sig med en annan man några dagar efter hon förts bort. Oavsett situationen var all uppmärksamhet fäst på Xoroi, som insåg att spelet var förlorat. Han kastade sig ut från klipporna och ner i havet, snart följd av sin äldste son. Vågorna slöt sig över dem, och Xorois mysterium är än idag olöst. Vem var han, vad var motivet? Historien ger oss inga svar, annat än att kvinnan och de två återstående barnen flyttade till Alaior. Det sägs att det än idag finns många invånare i Alaior med rak blodslinje till Xoroi, så legenden och mysteriet lever genom detta släktskap vidare i allra högsta grad.

Dramatiska och branta klippor sedda från olika ställen i Cova d’en Xoroi.
Det är inte utan att man undrar vart Xoroi tog vägen…

Hur ser då detta ställe ut idag? Det är som jag nämnt en nattklubb, som funnits i över femtio år. Befinner du dig i Cala en Porter på sydkusten är det lätt att hitta. Cova d’en Xoroi ligger i en av klipporna som omgärdar stranden i Cala en Porter. Det är en stor turistattraktion, så det är tydligt skyltat. Parkering finns precis utanför ingången om du kommer med bil (eller turistbuss). Entréavgiften varierar beroende på vilken tid på dygnet du är här. Dagtid är klart enklast för ett besök, om du inte är sugen på party och dans. Entrén är 10 € per vuxen mellan 11:30 – 17:00, vilket inkluderar en soft drink (och definitionen av soft drink är jag osäker på: för mig blev det en läsk, för en annan ett glas rosé). Barn 2 – 11 år betalar 6 € för entré och soft drink (vatten, läsk eller juice, hoppas jag). Sedan brukar det finnas andra paket, som 1 vuxen plus 2 barn och en dricka under kortare tid mitt på dagen för 10 €, men där drar jag gränsen för mitt eget intresse.

Eftermiddagar och kvällar är en helt annan historia med entré, beroende på bland annat dag och typ av arrangemang. Lägg till 4-5 € per person för tidig kväll och dubbla entrén sen kväll/natt vid klubbarrangemang så tror jag du hamnar ganska nära. Kolla hemsidan https://www.covadenxoroi.com/en för priser och specifika arrangemang. Om jag i min ålder hade haft dansskorna kvar hade jag kanske kunnat utveckla detta ytterligare, men tyvärr. Nattklubben är i alla fall känd som en av hela Medelhavets häftigaste!

En turistshop finns innanför entrén. Turister bussas hit i mängder (med Menorcamått mätt, då) av bland annat charterbolag, så en shop är en väntad syn. Själv älskar jag att titta på souvenirer, böcker och prylar oavsett hur många gånger jag sett dem förut, så jag klagar inte. Sedan börjar vandringen i grottsystemet.

Toaletterna är en upplevelse i sig. Eller vad sägs om denna utsikt:

Vän av ordning observerar förstås att jag inte bara fotograferat på herrarnas toalett (fotografera på toalett? Fy!), utan på båda toaletterna. Dubbelt fy, och jättestort förlåt. Men jag gör allt för att dokumentera till den här bloggen.

Ett besök här betraktas säkert som ett måste för Menorcaresenärer, på den punkten får även jag ge mig. Det är vackert, det är intressant om än turisttätt. Det var trots allt bättre förr, när jag fick vara ensam i grottan. Eller då jag fortfarande hade två öron. Arrrrrrrr.

Naveta des Tudons – Europas äldsta byggnad?

Vad är det som är hårt som sten, gammalt som gatan och som rymt mer än hundra människor och ett otal prylar?
Jag gissar att du förstått att det är någonting på Menorca, i alla fall…

Jag sitter och sliter med ett annat inlägg som tagit mig ungefär sjuhundra år att skriva och informationssöka för. Medan jag väntar på att alla saker där ska falla på plats kan jag väl lägga upp lite andra inlägg; arkitektur, kanske? Menorca vimlar av intressant arkitektur med influenser från så många epoker och kulturer. Och… ska jag avgränsa mig lite idag – vad passar bättre än något som är helt unikt? En episk fanfar (eller två) senare ger jag er: Europas äldsta byggnad! Den är äldst i Europa i hela världen.

Tatadadaaa tadaadaadadaaa! Är det en fågel? Är det ett flygplan? Är det stålmannen? Nej, det är en båt!
Vem säger förresten stålmannen i dagens anglifierade omvärld? Kanske bara jag.

Jag tillåter mig i den här bloggen att vara 100% Menorcasubjektiv, så Naveta des Tudons är för mig den självklara innehavaren av titeln Europas äldsta byggnad. Någon tvivlande röst kan kanske höras någonstans, men jag väljer att inte lyssna. I princip alla källor jag helt partiskt valt ut håller med mig.

Naveta des Tudons syns tydligt, både från denna grusväg och från motorvägen.
Dottern är mycket äldre nu, och jag har mycket snyggare huvudbonader. Navetan är dock sig lik.

Byggnad innebär i detta fall ett begravnings…hus (jag skriver inte megalitisk gravkammare, och benhus låter för läskigt) som blivit något av en symbol för Menorca. Den finns avbildad på många ställen, i böcker, på tavlor och kartor. Navetan i olja, navetan i vattenfärg, navetan i alabaster, trä och metall. Modeller och målningar i mängd, i varje turistaffär. Det är ungefär som Parthenon i Aten eller Colosseum i Rom (jaja, kanske inte riktigt lika känt, då…).

Naveta betyder liten båt på katalanska/menorquí, och en uppochnervänd liten båt är just vad det är till formen. Om än av sten. Es Tudons är namnet på platsen (jag vet inte om jag ens kan kalla det orten) närmast stenbåten. Tudon betyder för övrigt duva.

Två unga intressenter dokumenterar Europas äldsta byggnad. Det lilla glappet ovanför den stora stenen över ingången ska symbolisera den saknade stenen enligt texten nedan. Jag misstänker att restaureringen av Naveta des Tudons ca 1960 lett till att glappet blivit lite mindre än vad som kan skådas på tidiga teckningar.

Den lokala legenden säger att två jättepojkar (alltså jättar som var pojkar, hur det än nu låter) tävlade om en flickas gunst. Har vi hört den förr? Gissa fortsättningen: jodå, likt de flesta sagor kunde hon inte välja mellan dem, så de fick tävla. En av pojkarna skulle bygga en båt av sten, den andre skulle gräva en brunn och hitta vatten. Den som först blev klar med sitt uppdrag fick gifta sig med flickan.

Pojken som skulle bygga gick varje dag iväg till ett stenbrott för att hugga ut, slipa och forma stenar till sin byggnad. Dag efter dag släpade han fina stenar till sitt bygge. Han passerade brunnen på vägen mellan bygget och stenbrottet och såg hur brunnen blev djupare och djupare. Varje gång frågade han hur letandet efter vatten fortskred och fick negativa svar.

Så kom dagen då stenhuggarpojken äntligen formade sin sista sten. Han skyndade tillbaka till byggnaden för att slutföra den, men bestämde sig för att triumfatoriskt presentera detta faktum för brunnsborraren. När han tittade ner i brunnen såg han inte rivalen, men ropade sin fråga. Längst nerifrån brunnen hörde han:

-Jag har hittat vatten! Äntligen! Jaaaaa

Brunnpojken hade hunnit före. Förblindad av svartsjuka från förlusten tittade stenhuggaren på den stora sten han höll i handen. I raseri kastade han ner stenen i brunnen och dödade sin rival.

Nästa dag hittades den döde pojken i brunnen. Stenhuggarpojken blev medveten om sitt illdåd, flydde och sågs aldrig till igen – och detta är anledningen till att Naveta des Tudons än idag saknar ett enda stenblock i sin konstruktion. Och det blir väl mer spännande om vi tror på denna legend? Ja, det blir jätte-spännande… Navetan finns bevisligen där, brunnen ska också finnas i närområdet (jag har dock inte sett den själv, jag fick höra talas om historien för sent för att leta rätt på den när jag var där). Brunnen ska finnas mellan Ses Arenes, Son Quart and Ses Angoixes på kartan – och självklart ska jag försöka leta rätt på den nästa gång jag är där! Den ska ha någon form av spiralmönster, som jag självfallet ser som ett bevis för att den är borrad av en jätte.

Öppningen till byggnaden är avspärrad med ett galler, för både besökarnas och byggnadens säkerhet. En tydlig skylt förklarar också att det är förbjudet att klättra på byggnaden.

Naveta des Tudons är byggd i två plan, en stor kammare och ett övre plan. Precis som de karakteristiska stenmurarna och boskapshusen på fälten är den konstruerad utan murbruk. Trots sin relativa litenhet är det en imponerande konstruktion, där långa stenar som utgör golvet till övervåningen samsas med vanliga väggstenar. En våning har använts för benresterna, den andra för… ska vi säga förvaring av de begravna innan de flyttats till benvåningen? Torkning av kroppar låter kanske för rakt på sak!

Med kameran instoppad innanför gallret i den första dörren: Den andra dörren in till det inre. Åt sidan går en liten passage med anslutning till den övre våningen.

Över hundra personer har fått sin sista vila i den lilla stenbåten tillsammans med mängder av personliga föremål i brons och ben. Flera av dessa (föremålen, inte personerna!) kan idag beskådas på Museu de Menorca i Maó.

Naveta des Tudons användes runt 1200 – 750 f Kr. Konstruktionen (som stenhuggarjätten utförde, eller hur?) kan dock vara betydligt äldre än så. Den mäter 13,6 x 6,4 meter och är efter restaureringen 4,5 meter hög. Den kan ursprungligen ha varit upp till 6 meter hög, restaureringsbehoven var som tydligast i de högre regionerna, varför det kan råda viss osäkerhet om den exakta höjden när det begav sig. Med tanke på måtten är ingången väldigt liten, dryga 60 x 70 cm. Jag kan tänka mig att det var lite omständligt att ta sig in och ut med kvarlevor och tillhörigheter…

Muren som omgärdar byggnaden idag byggdes som skydd när restaureringen ägde rum.

Hur hittar du hit? Naveta des Tudons ligger nästan längst västerut på Menorca, utefter den stora vägen Me-1 cirka fem kilometer öster om Ciutadella (vid 40-kilometersskylten på Me-1). Det är tydligt skyltat och det finns en parkering, en grind och en liten stuga där entrébiljetter säljs. Parkeringen är gratis, entrén betingar 2 € som standard (dock har jag för mig att måndagar innebär fritt inträde, liksom lågsäsongen november-påsk). Pensionärer och ungdomar klarar sig med 1,20 € och barn under 8 år knatar in gratis. Knatar? Ja, det är en femminuters promenad till själva navetan. Heta dagar är promenaden jobbigare än vad man tror, så vatten och solskydd är alltid på sin plats. Tar du skydd bland träd och buskar stöter du nog på fler levande varelser som tar siesta.

Es Tudons är inte stort, men har många invånare om individerna av typen ovan räknas.

Naveta des Tudons är en plats som är klart värd ett besök för Menorcaresenären. Mina barn kanske inte var överlyckliga över ett besök till ”ännu en stenhög”, men själva navetan var spännande att kika in i och fotografera. Krydda detta med en legend om jättar och locka med att besöket lugnt klaras av på kortare tid än en timme, så kan du sitta lugnt i… navetan.

Hotell: Catalonia Mirador des Port i Maó

Mirador des port och en glimt av utsikten från vår balkong

Just nu diskuteras sommarens semester runt matbordet hemmavid. Min äldsta dotter vill ha en storstadssemester, så jag ägnar all min vakna tid åt att få henne att förstå att Maó är en storstad… Och i storstäder, vad finns där? Storstadshotell! Eller, ni vet: hotell som är just hotell. Sängar, bord, stol, badrum. Inga större förvaringsutrymmen, ingen lantlig spatiös charm, utan urban utrymmeseffektiv personförvaring.

Sängkontrollanten ger godkänt för vuxensängen. Barnen? De fick en våningssäng att dela på (balkongrutan syns till vänster, våningssängen står snett åt vänster/bakåt).

Mirador des Port i Maó är ett sådant hotell. Läget är fantastiskt; hotellet ligger nära klippkanten med utsikt över hamnen. Denna utsikt studeras med fördel från en plats framför hotellet med vy över hela den inre hamnen och stora delar österut. Storslaget! Är du intresserad av stora båtar (inte färjblind, alltså) finns det fartyg att studera på andra sidan vattnet.

Hotellet är trestjärnigt (med spanska mått mätt) och ligger i ett bostadsområde – mysigt och lugnt men ändå inte trångt (och gott om hus och hem att drömma om att ha). De flesta rum på hotellet ska enligt uppgift ha balkonger, mina erfarenheter här begränsar sig dock till en liten balkong med plats för ungefär ett stycke stol…

En liten trädgård med solstolar och pool finns. När vi besökte stället en tidig sommarmånad var det väldigt lugnt i både pool, restaurang och intilliggande bar.

En restaurang finns, där jag tycker att frukosten var bra. Middag har jag ätit där en gång, den gav inga större hål i plånboken och var klart godkänd (om än lite charmigt förvirrad). En sak jag uppskattar är restauranger som har äggartister, eller… ja: folk som på beställning tillagar ägg som jag vill ha dem.

Vem ska bo här? För familjer passar hotellet bra för någon eller några nätters vistelse. Det är lugnt, men ändå nära till allt. På lite längre sikt än några dagar är det för mycket ett hotellrum och för lite ett familjeboende – det blir snabbt lite ont om fritt utrymme för flera personer (men det är ju så det brukar vara med hotell i STORstäder).

I Norge låter denna tingest skojigare; det är ju en takevifte. Självklart är fotot taget av någon annan vid något annat tillfälle. Jag har också av någon konstig anledning en video där takeviften används som tørketrommel. Men någonstans måste jag dra gränsen för vad jag publicerar. Av andras alster, såklart.

Om och när du är här: glöm inte Menorcamuséet (Museu de Menorca) som finns ett ögonkast bort och är värt ett besök. Massor med gamla prylar och historia!

Jag har flera gånger funderat på att återvända till detta hotell. Jag är dock en typ som gärna vill se nya saker och ofta stanna lite längre än någon natt och ha lite mer utrymme i rummet, så det har inte blivit av (jo, det har faktiskt blivit av flera gånger, men av andra skäl än boende – se nedan). Men för stadsvistelser funkar hotellet utmärkt till en rimlig peng.

Utsikt från hotellets trädgård. Byggnaden till höger i bild: Museu de Menorca.

Till sist ett tips: när jag tar bilen till Maó brukar jag ofta parkera i området nära detta hotell. Det brukar alltid finnas plats någonstans. Gatorna är inte lika tajta som i city, och in- och utfarten från staden till farlederna är nästgårds. Med de fördelarna tar jag gärna 10 minuters promenad till Maós absoluta centrum. Jag får ju dessutom en grym utsikt på vägen!

På våning 1 mötte jag en krukväxt, han presenterade sig som Carl.

17 januari – Menorcas dag (Diada del Poble de Menorca)

Idag, den 17 januari, infaller Menorcas dag. Ungefär som en nationaldag, om bara Menorca hade varit en egen nation. Runt detta datum händer en hel del på Menorca, både kulturellt och ecklesiastiskt (använt ett konstigt ord på ett naturligt sätt: check). Detta sker bland annat i form av utställningar, dansuppvisningar, hantverks- och konstmarknader, recitationer och uppträdanden. Människor ger sig ut på gatorna och deltar i allehanda aktiviteter, och barn besöker mässor för att få sina husdjur välsignade i skyddshelgonets namn. Dagen firas på många ställen, men Ciutadella är av förklarliga anledningar festligheternas centrum.

Som i de flesta fall med nationaldagar så firas en befrielse eller något liknande; Alfons III av Aragonien och Barcelona seglade med sina trupper över havet och erövrade/återtog/befriade Menorca den 17 januari år 1287 (vilket jag tidigare skrivit om i inlägget om Castell de Santa Àgueda). Alfons III knackade till slut på porten till huvudstaden Medina-Menûrka (som Ciutadella hette på den tiden) för att bli insläppt.

Menorcas dag har firats mer officiellt med tillställningar sedan 700-årsdagen 1987, bland annat med en procession som utmynnar i de tre knackningarna (els tres tocs). Alfons den tredjes knackningar på porten sägs ha skett tre gånger, utförda med stången till flaggan han bar med sig. Huruvida detta är sant eller ej vet jag inte, inte heller vet jag om han blev insläppt i ordets rätta betydelse. Men in kom han till slut, vilket innebar fröet till det Menorca vi känner idag. Denna händelse symboliseras idag med en procession som utmynnar i att tre knackningar med en flaggstång utförs på den plats i Ciutadella där porten genom muren till staden en gång låg. Denna plats är utmärkt med ett kors på marken vid Plaça d’Alfons III (även Plaça de Ses Palmeres, palmtorget).

En fiesta är naturligtvis kopplad till detta datum. Alfons III höll den 17 januari en tacksägelsegudstjänst, och Sant Antoni (den helige Antonius, ett helgon som dog 17 januari dag år 356) är sedan denna dag Menorcas skyddshelgon. Fiestan denna dag kallas därför Fiesta Sant Antoni Abat (där Abat betyder abbot). Det är inte lätt att hålla alla beteckningar på denna dag och dess festligheter i huvudet: Dia de Menorca, Diada del Poble de Menorca, Diada del Poble, Fiesta Sant Antoni Abat… men även en kär dag har väl många namn.

Betalt för gammal ost – om Menorcas stolthet Formatge-Maó (eller Queso Mahón-Menorca)

Jag skulle gissa att Mahónosten är det första de flesta får höra om när Menorca och mat kommer på tal. Namnet till trots tillverkas den största delen av all Mahónost inte alls nära Maó/Mahón, utan i områdena runt Alaior, Es Mercadal, Cuitadella och Ferreries. Osten produceras alltså i mitten och i väst snarare än åt ost (ska det här bli rekord i dåliga ordvitsar?). Av de 33 producenter som tillverkar denna, sedan 1985 ursprungsskyddade, delikatess ligger bara 3 stycken i Maó-trakten. Jo, jag har själv räknat och sammanställt dem. Om du inte tror mig:

Ciutadella: 9 st
Alaior: 8 st
Es Mercadal och Ferreries: 6 st vardera
Maó med omnejd: 3 st
Es Migjorn Gran: 1 st

Förlåt, men statistik brukar jag vara petig med. Historia brukar jag kanske bry mig mindre om, men när det handlar om Menorca och ost gör jag självfallet ett undantag:

Om du frågar en arkeolog om Menorca och ost kan du få höra att det hittats föremål för osttillverkning som daterats till cirka 3000 år före Kristus. En ekonom kan berätta att ostkonsumtionen på Menorca omnämnts i dokument runt år 400 efter Kristus. Och gastronomen förtäljer att de första hyllningarna av Menorcaostens excellens återfinns i arabiska dokument från 1000-talet e Kr. Menorcabloggaren kan därtill meddela att det på 1700-talet fanns fyra skepp i Maós hamn, helt dedikerade till osttransport (ordvitshatare hoppar med fördel över denna parentes: när dessa anlöpte Port of Mahón efter att havarti utlandet hyllades väl dessa med en Port salut?).

På den tiden var naturligtvis inte osten kontrollerad, ursprungsskyddad eller specifikt benämnd – det blev den som jag skrev först 1985 – men Mahónostens anor går långt tillbaka i historien. Sedan 1997 brukar namnet Mahón-Menorca-ost användas, kanske för att understryka att osten inte bara är Maós angelägenhet.

Tillverkningen börjar naturligtvis med mjölken. Med Balearernas största kobestånd och mjölkproduktion är det inget större problem att hitta denna råvara. Till vanlig Mahónost används något behandlad mjölk (kyld eller pastöriserad). Om obehandlad mjölk (råmjölk) används får osten ett tillskott i namnet: Artesano. Av mjölken görs ostmassa, från vilken vasslen filtreras genom en bomullsduk för att sedan pressas och formas; artesanovarianten formas för hand, den vanliga osten i fyrkantiga formar som ger osten dess fyrkantiga-med-rundade-hörn-karaktär. Efter lakning i saltvatten vilar och lufttorkar osten i speciella källare i 3-4 veckor och uppåt. Den vänds med jämna mellanrum och gnuggas med olja och paprika, vilket ger den dess karakteristiska nyans av orange.

Mahónosten säljs i tre varianter: mild (lagrad 3-9 veckor), mellanlagrad (2-5 månader) och lagrad (längre tid). I affärer och på paket betecknas detta ofta med grön, röd/orange och svart färg. Den milda varianten är väldigt mjuk och på gränsen till en färskost, vilket kan ge en ledtråd till hur den smakar (inte så jättemycket). Den mellanlagrade osten är även den mjuk i smaken, men med lite mer nötig och salt karaktär – förutom sältan i linje med många vardagsostar här i Sverige. Den lagrade sorten har betydligt mer karaktär och intensitet, både i smak och textur. Här framträder en helt annan hårdhet, grynpipighet och andra större naturliga håligheter från lagringen. Dessa kännetecken marscherar över gomseglet och lämnar efter sig en härlig sälta, nötighet och allehanda havs- och Menorcasensationer. Ibland kan smaken nästan vara för mycket, andra gånger blir jag lyrisk av smaken, stillastående och full av önskan att jag hade köpt med mig fler lagrade ostar hem. Upplevelserna varierar, alltså. Men ofta finner jag mig själv suckande av välbehag över ett litet fat med stavformade små skivor. Jag älskar sådana upplevelser som denna ost har gett mig. Jag kan i slentrian nypa åt mig en bit ost medan jag lagar mat, men smaken av osten väcker mig ur matlagningskoman och skänker mig en stunds njutning. Mina smaklökar och min själ förflyttas snabbt till Menorca för ett tag, medan resten av min kropp rör om i grytorna vid spisen. Den till synes anonyma ostbiten blir en ögonöppnare när du trodde att smaklökarna vilade. Det är som att utan förväntningar få en kopp kaffe ställd framför sig, nonchalant smaka lite och plötsligt upptäcka att det var favoritkaffet som serverades. Fast i ostform.

Mellanlagrad och lagrad Mahón-Menorca-ost i den typiska fyrkantiga formen med rundade hörn

Dylika upplevelser kommer främst från den lagrade sorten, om det inte tydligt framgick. Den mellanlagrade fungerar utmärkt som vanlig påläggsost. Det är en ost att ha i matlagning, att riva, skiva och skära och njuta av. En standardost, men med extra allt (är det då fortfarande en standardost?). Detsamma gäller för den milda varianten, fast då i en mjukare form.

Är det bara jag och andra Menorcafans som uppskattar osten? Absolut inte. Den är förvisso en stark symbol för Menorca, men den vinner i princip varje år ett eller flera priser på exempelvis World Cheese Awards.

Vill du besöka någon av ostproducenterna brukar charterresearrangörer anordna utflykter som inkluderar korta stopp på gårdar där ost tillverkas. Många av gårdarna tar emot besökare, så för en mer fokuserad upplevelse är det nog enklast att titta var på ön du befinner dig, leta upp producenter i närheten och söka information på hemsidor eller i sociala medier. En bra utgångspunkt är hemsidan http://www.quesomahonmenorca.com/en/ där du under Companies kan hitta alla öns producenter med adresser, kontaktuppgifter, hemsidor och andra kanaler där information för besökare finns.

Mahón-Menorca-osten är alltså ett måste att testa när du är på Menorca! I Sverige har jag (efter tips) vid ett par tillfällen sprungit på den på Lidl under deras spanska vecka. Där tömde jag hyllorna. Annars har jag inte hittat den – jag måste dock erkänna att jag inte letat jättenoga och överallt, eftersom jag brukar fylla på förråden under mina Menorcavistelser. På Menorca finns den i alla affärer som säljer någon form av mat, många turistbutiker och i ett par butiker på flygplatsen i Maó (jag kan inte hålla mig: om jag inte räknar Es Castell ett par kilometer längre ut så är Maó faktiskt hela Spaniens ostligaste stad!). Så vad väntar vi på? Turistsäsongen? Fler ordvitsar? Ska jag ha knivar eller gafflar när jag serverar osten? Nej, cheddar.

Boktips: Murder in Menorca – an Abby Tennant Mystery av Cat Preston

Tidigt i december började Menorcasuget sätta in rejält. Jag var vid tidpunkten inne på en hemsida för att beställa lite julklappar i form av böcker. Innan jag skulle betala beställningen kunde jag väl ändå också söka på Menorca, bara lite grann? Självklart.

Sökmotorn tuggade fram titlar på alla möjliga språk, mer eller mindre relevanta för mig. Jag råkade snabbt beställa ett nytryck av en engelsk guidebok – jag måste ju kolla om den blivit lite mer uppdaterad än den förra utgåvan (som för övrigt fick mig att försöka leta efter en fornlämning som nuförtiden ligger långt inne på otillgänglig och privat mark – stort tack till förlaget för att jag fick backa tillbaka bilen sjuhundra mil med någon decimeter tillgodo på varje sida efter att ha gett mig in i en återvändsgränd som slutade med en fet grind och PRIVADO-skyltar). Jag ögnade vidare i listan och blicken fastnade snabbt på några böcker skrivna av Cat Preston med titlarna Murder in Menorca. Jag läste beskrivningen och klickade snabbt in alla de tre jag såg. Sedan började jag fundera, det kanske inte var så rationellt? Inga recensioner fanns att tillgå, ingen information om författaren, ingen redaktör, ingenting – förutom sidantal, pris, vikt och ISBN-nummer (148, 122 kr, 177 g och 9781522906988 för den nyfikne). Och utan ens bilder på omslag eller liknande kändes det lite konstigt att bara tokklicka hem ett gäng böcker. Skärpning, Jens!

Jag bestämde mig istället för att bara beställa den första boken i serien, det kändes säkrast så. Skulle jag bli knockad av den kunde jag ju lätt komplettera i efterhand. Och veckan före jul hade jag till slut mitt paket, efter någon extra veckas väntan på leveransen av… ja just det, denna bok. Var den värd väntan? Önskas ett objektivt svar får jag hänvisa någon annanstans, i min värld räcker det med ”Menorca” i titeln för att minst få betyg 4 av 5…

Om författaren fanns några rader i boken: Cat Preston (namnet låter bara sååå taget!) älskar böcker och har läst de flesta av Agatha Christies verk. Och nu, bosatt i en rural del av England med 3 barn och en hund, ville hon också in i cozy mysteries-genren (får jag kalla det Mys-terier på svenska?). Det är en lite tunn beskrivning, särskilt om man som jag är lite nyfiken på författaren bakom böcker jag läser.

Vad väntar en läsare? Baksidan på boken lockar med att Abby och hennes två söner blir vittnen (typ) till ett mord i semesterorten Arenal d’en Castell på den vackra ön Menorca. Det låter spännande, och jag ger henne helt rätt i att Menorca är vackert (om det överraskar någon).

Abby lockas av utredningen och av den uppenbart attraktive polis som utreder mordet. Tror ni på kärlek vid första ögonkastet? Här sprudlar i alla fall känslorna direkt, och i någon form av cozy mystery-anda blir det ofta viktigare med romantiken och känslorna än själva mysteriet. Romantik, känslor och detektivarbete slåss om de 144 effektiva sidorna i boken, som är snabbt lästa. Ibland känns det som att själva mysteriet får för lite plats bland alla relationer, men ta det som ord från en i genren ovan läsare. Det känns dock som att det låga sidantalet jagar fram många situationer som författaren vill berätta om, det hade tjänat på att få utvecklas under en längre tid och ett större antal sidor. Nu känns det lite som att stressade själar snabbspolar Tinder.

Miljöbeskrivningarna är sparsamt förekommande, det som nämns är i stil med något kvarter i Arenal d’en Castell, en strand och ett inspel från Maó med tillhörande båttur i hamnen. Jag hade personligen önskat mycket mer av detta, när en bok äntligen utspelar sig på Menorca vill jag ha massor! Jag vill känna igen mig, drömma och längta! Men, som sagt, detta är inte min genre. Men Menorca är det. Mysigt är det. Ett mysterium är det. Och vem vet, snart kanske jag har klickat hem den andra och tredje boken i serien också.

A Yankee in Menorca av Lana Johnson (boktips)

Mörk, mörkare, november. Energin fylls på ack så långsamt, men denna månad ska i alla fall få ett inlägg. Vad kan passa vinterrusket? En bok, förstås!

Mellan mina funderingar på utflyktsmål, restauranger, hotell och intressanta platser att skriva om (och framför allt: hitta bra bilder på – som jag själv tagit) råkade jag nämligen slänga en blick i min bokhylla. Då såg jag ryggen på en bok: a Yankee in Menorca, skriven av Lana Johnson (föga förvånande av amerikanskt ursprung och bosatt på Menorca). Och den kan minsann vara värd ett snabbt inlägg!

En junidag i fjol sprang jag runt i Maós centrum i jakt på en karta över Menorca. På alla platser jag besöker, oavsett om det är ett hotell eller ett museum, verkar de ha hittat riktigt snygga gamla kartor att hänga upp på väggen. Som det Menorcafreak jag är ville jag naturligtvis ha en på väggen hemma! Men att hitta en var lättare sagt än gjort. Affär efter affär, museum efter museum – ingenstans fanns det något som passade mig. Men i Maó föll flera bitar på plats när jag halvt uppgiven släntrade in på Llibreria sa católica, en bokhandel i centrum jag besökt ett gäng gånger förut.

Denna gång såg jag plötsligt några rullar som stod lutade mot väggen i ett hörn nära kassan. Kunde det vara… (några snabba steg fram) … ja, det kunde det. Visst var det kartor! Efter så långt sökande struntade jag i hur kartan i fråga såg ut. Det var en stor karta över Menorca, och jag skulle bara ha den. Innan jag hann ta de två stegen till kassan för att betala vad den än skulle kosta slängde jag en blick på hyllan ovanför mig. Bland alla katalanska och spanska titlar stack någonting ut: en hög böcker med en engelsk titel på bokryggen: A Yankee in Menorca. Jag sträckte mig upp och betraktade omslaget. Det var en bok med små berättelser från en person som flyttat från USA till Menorca. Med nedslag i vardagliga och språkliga problem och anpassningen till ett öliv i Medelhavet. Allt i boken lät lockande, och den var dessutom på engelska. Perfekt.

Sedan måste jag erkänna att det tog ett tag innan jag läste boken. Det gjorde jag först på vintern hemma i Sverige, men när jag väl gjorde det så slukade jag den på några dagar. Det var en perfekt delkur i vintermörkret mot min avsaknad av Menorca. I boken berättar Lana Johnson i humoristisk anekdotform om bland annat hur det kom sig att hon hamnade på Menorca och om allehanda språkförbistringar. Mellan varven serveras också mycket realia och små intressanta fakta om Menorca (exempelvis: vad är skillnaden mellan orden för jäst och svampinfektioner? Varför är fönstren som vetter åt norr mycket mindre på husen belägna på den norra kusten?). Det blir som lite menorkinsk allmänbildning blandat med trevligt beskrivna upplevelser, som att för första gången bli inbjuden till en menorkinsk fest. Detta gör boken till en väldigt personlig och humoristisk betraktelse. Och med ett Menorcafokus som jag bara älskar. Det dagliga livet i Es Migjorn Gran skildras också på ett charmigt sätt. Boken passar perfekt för freaks som jag och kan varmt rekommenderas till dessa. Hur stor glädje andra skulle finna i den vet jag faktiskt inte – och tro mig, jag har försökt få andra att läsa den…

Vart har då Lana Johnson tagit vägen? Boken är från 2011 och både webbadressen och kontaktinformationen som anges på boken är inaktuella. Jag lyckas hitta några tecken på succé – boken har tydligen använts i engelskundervisningen på någon skola. En intervju i en lokal tidning förkunnar att översättningar av boken och en möjlig uppföljare varit på gång, åtminstone för något drygt år sedan. Lana verkade då också ha flyttat från Es Migjorn Gran till Es Castell, och det museum vid Cap de Cavalleria hon en gång engagerade sig i (och som boken i stor utsträckning kretsar kring) verkar utan några större rubriker ha stängt redan 2013. Men av detta syns inga större spår på nätet.

Spåren av Lana på sociala medier har också kallnat, den menorkinska amerikanskan verkar ha gått i uppmärksamhetsdvala. Avtrycken kallnar, ställen hon varit på stänger. Men boken i min hylla finns kvar. Ska jag inte ta och läsa om den nu i vinter? Vi får se…

Son Triay – Rustik agroturism

Det brölas till vänster och det kacklas till höger. Små slagsmål uppstår mellan individerna. Du kanske tänker att det är en vanlig upplevelse runt barpoolen på din all-inclusive-anläggning? Nejdå, det är inte charterturism det handlar om här – det är bara jag som rapporterar från mitt fortsatta agroturistande. Bland höns, bland kor. Muuu.

Mellan Ferreries och Cala Galdana ligger ännu ett i raden av agroturismboenden; Son Triay (efter att tidigare ha beskrivit Matxani Gran som ett av de första agroturismställena på ön (2010) vet jag inte hur jag ska beskriva Son Triay som ångat på sedan 1995…). På en karta ligger Son Triay i ett beige-grå-aktigt område en bit från vägen till Cala Galdana. Lite mitt ute i ingenstans, men ändå nåbart. Inget vatten i närheten, inga lummiga raviner – det var åtminstone så jag tolkade kartans färger (eller snarare frånvaron av dem). Det snirklar sig förvisso någon väg ut dit om jag zoomar in, men det som ser ut som en väg på en karta över denna underbara ö kan lika gärna vara en liten stig över en privat tomt – det har jag lärt mig genom många fruktlösa försök att ta mig fram. Men sådana tankar blåste vi lätt undan, går det att boka boende är det klart att det går att ta sig dit! Så detta ställe blev vår tillflykt några dallrande heta dagar i juni 2018.

Vi hade precis checkat ut från ett hotell i Cala en Bosc, så med bil blev färden inte alltför lång. Ge oss tjugo minuter så har vi tagit oss till rondellen i Ferreries och söderut! Efter ett par kilometers färd från Ferreries genom ett blandat menageri av hästar, åsnor och fåglar på fälten blev jag exalterad över åsynen av en handelsträdgård på min vänstra sida. Så till den grad att jag nästan missade den lilla vägskylten som pekade högerut till Son Triay Nou. Jag hann bromsa, men tittade skeptiskt på vägen i pilens riktning. Väg är kanske en skönmålande beteckning, det liknade mer en smal grusväg mellan tajta murar. Vid det här laget var jag dock ganska van att planera körning och möten på liknande vägar, så jag puttrade in på vägen. Den ledde mig direkt ut i ett ruralt landskap, med murar, små hus, fornminnen, fler murar, fält och några murar till. Jag har koll på höger- och vänstersidan på bilen, visst? Jodå. Eller: jag körde i alla fall vidare.

Det tar ett tag att åka, säkert kortare än vad jag skulle tro i efterhand, men murarna försvinner och fälten öppnar sig framför mig. Långt därborta kan jag se en byggnad. Är det någon där så är jag säker på att de inte kan missa oss, dammet från gruset under bilen förvandlas till en svansformad gigantisk röksignal som förvarnar om vår ankomst ljusår i förväg. Jens anropar Son Triay: gas, gas, broms, gas, broms, gas. Jag såg inga tecken på respons, även om jag måste tillstå att röksignaler på menorqui inte är ett område jag kan briljera inom.

Vi anländer till sist, och valet står mellan att parkera på en del av en kohage (det står ju en annan bil där!) eller köra framåt till en grusplan framför den största byggnaden. Jag kör till grusplanen. Den är helt tom på bilar och liknar vid närmare anblick mer en vänd- och avlastningsplats Att parkera här skulle definitivt kännas obekvämt, så jag retirerar till kohagen – som nu börjar kännas som en gräsplättsparkering. Och visst, där står ju en skylt med ett stort P som jag missat. Dammet måste ha dolt den.

Jag parkerar och strosar tillbaka till vändplanen för att leta efter receptionen. Jag stannar till en stund för att ta in byggnaden framför mig. Bara färgen och formen är talande och får mig att le. Utan att jag kände till någon form av historia innan så var den ändå tidstypisk, på något sätt. Hade jag någonsin kunnat förvänta mig att hitta en så färgstark och stilig byggnad här? Självklart – jag hade ju sett huset på sajten när jag bokade. Men annars: nej, både färg och form överraskar.

Det här är alltså Son Triay. Trots min allmänna nyfikenhet har jag inte gjort några särskilda efterforskningar, men Son ska betyda ungefär från detta och Triay borde vara ett namn från någon familj som för länge sedan präglat området (påminn mig om att någon gång forska vidare i detta, jag är genuint intresserad av sådana saker). Bara utsidan av huvudbyggnaden väcker mitt intresse, och på insidan finns för den likasinnade ännu mer som vittnar om områdets och husets historia, i bland annat rums-, bild- och porslinsform.

Receptionen ligger i en lägre byggnad nära parkeringen. Jag välkomnas och checkar smidigt in. I rummen intill sker samtidigt det som verkar vara servicen för hela stället, det tvättas, lagas mat och städas. Och bortom den lilla serveringsbyggnaden hörs spridda plask från en pool. Jag går runt en vägg och hittar ett mysigt poolområde med servering intill.

Ytterligare en bit bortom och nedanför poolområdet hittar jag rummet. Enligt den lokala definitionen var rummet en bungalow. Visst, definitionen är bred, men en etymologiskt bevandrad person kanske skulle påtalat frånvaron av bengalisk stil. Ett fristående hus i ett plan med uteplats stod i alla fall till förfogande. Huset hade bra med golvyta, och jag och den snart ankommande resten av familjen om fyra personer kommer ha gott om utrymme. En liten tv stod till tjänst och fick hjälpa oss med underhållningen de kvällar det var VM-matcher i fotboll. Om fotbollsintresset i familjen varit större hade det kanske knorrats över de 13 tum tv:n erbjöd. En köksdel med det som behövs för kylförvaring och matlagning gör att självhushållning funkar utmärkt. Tänk dock på att det är en bit att åka till närmaste butik…

Nio rum finns att boka här, 7 vanliga rum och 2 fristående hus av den typ vi bodde i.

Läget i utkanten av byggnadsområdet var för oss utmärkt. Den stora uteplatsen under tak erbjöd utsikt över en mur och ett fält. Läget gav ett lugn i lugnet, och uteplatsen passade perfekt på kvällarna då den värsta hettan lagt sig. Några ödlor satt då och betraktade oss nyfiket och spänt från väggar och balkar. Och så fort vi rörde oss lite för hastigt så smet de undan, upp på balkarna eller ut i de magnifika rosmarinhäckarna som omslöt huset. Vilken dröm, att kunna ha långa buskage bestående av kryddväxter! Nytta, nöje, estetik och väldoft. Vad mer kan jag begära? Ett klimat växterna tål på hemmaplan, kanske.

Vid en promenad på ägorna halkade vi in bakom vad vi senare insåg var ägarnas bostadsdel. Några minuter senare var vi inbjudna till en promenad i en kohage för att få hälsa på en nyfödd kalv. Detta är ytterligare ett exempel på vad som sällan skulle inträffa på ett charterhotell, ägare och personal som tar sig tid för gästerna och gärna släpper några minuter för att visa sina ägor och stoltheter.

I övrigt? Frukosten serverades i en trevlig miljö inomhus och var klart godkänd, med tonvikt på lokala eller egentillverkade produkter. En middagsmeny kunde förbeställas, vi provade den en kväll och blev nöjda. Den serverades utomhus på serveringsområdet vid poolen. En annan positiv upplevelse var förekomsten av lokalproducerad glass i serveringen, det är ett solklart och oväntat plus under varma dagar!

Söker du (ko-)lugn och natur i närheten av Ferreries och Cala Galdana så har du ett sådant ställe här. Arkitekturen och trädgårdarna ger ett mycket elegant intryck. Och är du historiskt intresserad? Självklart finns det då en fornminnesplats att betrakta längs grusvägen ut hit!

Binissafullet Vell – eller agroturisten betar vidare

När vi upptäckt 1700-talsgårdarnas bonniga charm var vi halvt sålda. Nu var året 2019, och vi letade efter ett boende på Menorcas östra sida. Agroturismens uppsving gjorde att utbudet i år var något digrare än förut, så valmöjligheter fanns det gott om. Många nya ställen med agro-namn hade poppat upp i princip överallt på Menorca. Strax utanför Sant Lluis fann vi till slut Agroturismo Binissafullet Vell. Vi skulle senare bli varse att vi nästan varit där tidigare, då det låg precis intill ett fornminne vi besökt för några år sedan.

Definitionen av agroturism är ganska bred. Om jag hade förväntat mig en bondgård här hade jag fått tänka om rätt snabbt (jag ber hönsen om ursäkt, det räcker inte riktigt för att kvala in som bondgård). Men är jag missnöjd? Absolut inte! En trevlig familj driver detta ställe, som passar utmärkt för boende året om. Närheten till Maó, Sant Lluis, flygplatsen och sydkusten gör gården till en alldeles utmärkt bas för att utforska denna del av Menorca. Stillheten får du på köpet (det ligger precis invid vägen, men det är ändå ingen fara för att bli störd). Åtta rum finns att boka, och jämfört med andra liknande gårdar brukar det vara tillräckligt för att det inte ska vara konstant uppbokat. Men när jag efter vårt besök senare sökte boende för en septemberresa gick det inte att hitta rum för ett flertal datum…

Kanske populärt så det förslår, vad vet jag, men det är någonting speciellt med den här gården. Du möter parkeringen och en öppen yta direkt, sekunder efter du svängt av från vägen. De vita byggnaderna, murarna och planen med poolområde och servering ger ett väldigt välkomnande intryck. Allt är samlat och du får en god överblick direkt. Gården är kanske inte lika stor som andra agroturismställen, så det blir mer sol, bad och myspys än studier av kreatur här. Men för en turist som söker lugn är det perfekt. Små promenader bland stenar, murar och träd på området ger lite skugga och ödlekontakt. Poolen är inbjudande och lockar till häng, och när du är färdigjäst är ditt rum bara 5-10 meter bort. Bara att ligga och flyta i poolen och titta på ett citronträd alldeles intill en solig dag… det är på något sätt flera dimensioner samtidigt av det som gör Medelhavet och Menorca så fantastiskt.

Rummen är fräscha, fint renoverade och kommer med bra utnyttjade ytor. I vårt rum fanns ett sovloft, perfekt för 2 ungdomar/barn, en större säng nedanför och ett badrum. Även en minibar fanns på rummet, oväntat! Uteplatsen var stor (under vårt soliga besök dessutom stekhet) och avskild från parkeringen med ett buskage.

Någon annans uteplats, med en favoritväxt!

Vi har inte provat den italienska maten, förutom smörgåsar, snacks och frukost. Men det vi provat, och speciellt frukosten, var väldigt bra! Det är inte en jättebuffé, men det jag vill ha finns där – inklusive färskpressad juice! Och kaffet är också bra – om jag nu skulle förväntat mig något annat av italienare. Middagarna har väldigt gott rykte om jag bara läser nätrecensioner, men som sagt: jag har inte testat dem själv.

På andra sidan vägen ligger en mäktig och jättegammal stensamling. Och när jag en gång för alla försöker reda ut vad den heter blir jag bara mer och mer förvirrad. Den refereras till som bland annat Binissafullet Nou och Poblat Talaiòti Binussafullet. I det här fallet är det just det där med Vell och Nou här som ställer till det; vell betyder gammal och nou betyder ny. Är den gamla stenhögen med taula och talayot och allt på andra sidan vägen… ny?

Och gården gammal?

Jag ger upp för ett tag, det brukar vara tillräckligt jobbigt att hålla koll på vad som är spanska, katalanska respektive menorqui. Men när namnen också börjar skifta och bli totalt icke-intuitiva…nej. Det gräver jag i ett annat år. Men fornminnet är absolut värt ett besök, en promenad och en stunds filosoferande.

Det kanske är mitt sökande efter lugn (utöver de perfekta äggen!) som gör att jag uppskattar dessa agroturismställen så mycket mer än de vanliga charterhotellen. Värmen i bemötandet hjälper också till, det är av en helt annan (och bättre!) kaliber på de mindre ställena. Det är omtänksamhet, personlighet och en genuin vilja att tipsa om sevärdheter och annat för den som behöver. Och det gör Agroturismo Binissafullet Vell till ett ställe att längta tillbaka till.

Den historiska inramningen av Binissafullet Vell i bakgrunden är tala(yot)ande.

Camí de Cavalls: Cala Morell – Puta Nati, med lite extra om Cala Morell

I ett tidigare inlägg avverkade jag en sträcka på Camí de Cavalls österut från Cala Morell. Jag har ju förklarat vad jag känner för Camí de Cavalls; det måste vara kärlek – ja, eventuellt. Nu utgår jag från exakt samma startpunkt, men drar västerut mot Punta Nati längs nordvästra Menorcas dramatiska klippor. Förhoppningsvis har jag sett till att jag har tid till några små utflykter, för längs denna väg finns en del att se!

Högt över havet

Från samma skylt som senast tänker jag nu istället ta mig genom bebyggelsen i Cala Morell. Jag står i änden av Carrer de s’Auriga och vandrar västerut. Eftersom jag varit i Cala Morell förut, vet jag från första steget att jag måste ta en liten utflykt. Jag vill ut till bergskammens ände på den östra sidan av Cala Morell med avsikt att kolla en utsikt. Insikt: jag har sett den förut – kanske har du gjort det också (jag har publicerat en bild i ett tidigare inlägg om CdC: Cala Morell – Algaiarens), men den tål att ses igen. Och igen.

Och säkert ytterligare en gång. Vid triangelkorsningen efter något hundratal meter viker jag därför av snett åt höger (eller rakt, beroende på mitt lokalsinnes skick) istället för att följa CdC till vänster. När jag går genom Cala Morells bebyggelse drar jag mig också till minnes att detta område är ett av de arkeologiskt mest intressanta på Menorca. Jag kommer snart passera två av skälen till detta. Vid utsiktsplatsen på Cala Morells östra spets (Punta de Llevant de Cala Morell) når jag det första; Poblat des Coll de Cala Morell. Det betyder något i stil med staden vid Cala Morells hals, vilket beskriver läget på den utskjutande klippudden. Staden, byn, eller vad man vill kalla det var bebodd under bronsåldern (ca 1600 – 1200 f Kr) och har grävts ut av arkeologer under det senaste decenniet.

Denna boplats bestod av 13 naviformer, båtformade hus, med invånare som sysslade med spannmålsodling och boskapsavel. Basen för en kvarn och även benrester från framför allt nötkreatur, men även från getter, får och grisar har hittats här – dock inte en enda kvarlämning från fisk eller skaldjur (vilket är intressant i sig, och något som noterats på många liknande platser – en befolkning som levde vid kusten på en ö – åt de inget alls från havet?). Två utgrävda försänkningar i den norra delen av området har fungerat som regnvattenuppsamlingar. Dock har inga spår av fiskeri eller handel hittats, varför valdes då just denna boplats vid havet? Troligen för att boplatsen var lättförsvarad, med branta klippor åt de flesta håll utom det sydöstra. Åt detta håll byggde de därför en försvarsmur. Prioriteringarna verkar ha varit tydliga; en plats vid kusten som gav mer säkerhet och enskildhet gick före bättre odlingsförutsättningar på den mer bördiga marken i det inre av ön.

Från denna plats, vad är det vi har förmånen att blicka ut över, geologiskt sett? Här möts två perioder med långt över 100 miljoner års tidsavstånd, Jura och Neogen, i en kamp om vilken som lämnat mäktigast och vackrast avtryck. Jura anfaller från den norra sidan med vitgrå dolomit (kalksten + magnesium, typ), medan Neogen mönstrar trupper i form av sandsten och blandade stenar på den södra sidan. I mitten står så Cala Morell och tvekar över sitt domslut, och vi kan från vilket håll vi vill beundra skönheten i denna pausade batalj.

Skillnaden i färg mellan klippsidorna vid Cala Morell syns tydligt. Den norra sidan till höger i bild, den södra till vänster.

Denna dag är lite för solig och varm för att mitt bronsåldersbesök ska bli av längre karaktär. Jag återvänder till asfalten. Tillbaka vid triangelkorsningen följer jag åter Camí de Cavalls-tejpbitarna. På vägen (Via Lactia) ser jag snart många markerade parkeringsplatser, men inga bilar. Allt är lugnt och märkligt tyst – det säger jag oavsett om det är i mitten på juni eller september. Parkeringarna längs vägen är egentligen det enda som vittnar om större mänsklig närvaro här under andra månader. Husen verkar vara ganska moderna och många trädgårdar får mig att stanna till en stund i beundran. Jag fortsätter till rondellen, där jag viker ner till höger på Carrer Lira. Här ser jag på min vänstra sida Necropolis de Cala Morells grottor, eller Coves de Cala Morell som CdC-skylten kallar dem.

Denna dödsstad består av 17 grottor som användes som begravningsplatser fram till 200-talet e Kr. En av grottorna (nummer 9) användes även som sommarbostad för något hundratal år sedan, med utekök och allt. Frågar ni mig, tycker jag det låter som ett bra upplägg för en skräckfilm…

Efter grottorna delar sig vägen i två. Har jag tid kan jag följa Carrer Orio till höger ner till Cala Morells inre för att besöka udden med elefantklippan. Men just idag knatar jag vidare vänster och uppåt. När vägen kröker sig ser jag hur CdC-skyltarna vägleder mig ut i terrängen.

Vill jag inte jaga längs CdC direkt finns här också, längre bort längs Carrer Lira, möjlighet till utsikt från andra sidan Cala Morell. Jag skyndar ut längs vägen, bara för att få se elefantklippan från andra hållet.

Tillbaka vid CdC ger jag mig sedan ut i terrängen för att vara säker på att hinna fram till Punta Nati till solnedgången. Stigen jag vandrar löper längs baksidorna på bostadshusen i några hundra meter innan den vid kusten viker av rakt västerut. Här börjar en knapp kilometers härlig kustvandring, med Menorcagrindar, staket, klippor, träd och mycket annat som gör upplevelsen rikare.

Snart lämnar jag kusten och beger mig…

Bort emot land

Jag upplever snart en vanlig syn i det rurala Menorca: en pont de bestiar. Dessa, ofta i spiralmönster, sinnrikt kallmurade stenbyggnader fungerar som skydd mot såväl sol som regn för boskapen på ön.

Stämmer frekvensen så räcker de fram

Några hundra meter senare möter jag några fler vägar, och här börjar jag ana några byggnader. Jag hör något som surrar i luften och inser att jag vandrar bredvid en anläggning som tillhör en modellflygklubb. Ett par små flygplan kretsar över mitt huvud och vänder åter till klubbens område. En grupp män står och pillar på modellflygplan och byter sändarkristaller och frekvenser i sina radiostyrningsapparater. Jaja, det sista har jag nog hittat på, men vad gör jag inte för att behålla temat i mina rubriker?

Jag stegar vidare, vägen vindlar vidare och snart känner jag att vägen börjar jaga kusten igen. Några får spatserar lugnt bland klipporna vid havet. Ett bröl följs av ett annat bröl, det sista mitt eget. Jag blir glad när jag får (hah!) respons från ett förvånat får något hundratal meter bort. Konversationen går trögt, och både jag och fåret tröttnar snart. Jag blickar vidare västerut.

Brölduellen utspelade sig här. Jodå, fåret finns med, framför skuggan längst till vänster vid klippkanten.

I fjärran anar jag nu en fyr, fyren vid Punta Nati. Jag skyndar vidare, och passerar snart minnesmärket över den huvudsakliga anledningen till fyrbygget; röset och korset som hedrar de omkomna på ångfartyget Général Chanzy. Nu är fyren tydligare, och jag ser att jag måste ta mig runt ett par vikar innan jag är framme. Med det tydliga målet i sikte går det snabbt, via några avfärder inåt land.

Plus når minus och lyckan är gjord

Jag når vägen till Punta Nati några hundra meter från fyren. Jag är i god tid innan solnedgången, och jag har tid att besöka fyren och dess närområde en stund innan min kamera kommer gå varm(-are). Nästa sektion av Camí de Cavalls börjar annars på den andra sidan av vägen mot Punta Nati.

Vandringen hit har inte varit speciellt krävande, totalt har dess dryga 8 km sedan start gått via vägar och bra stigar och gett mig en oslagbar överblick över den norra sidans karga kustlandskap. Det är den stora behållningen från dagens sträcka. Nu ska jag bara hinna med att titta ner i bunkrarna vid Punta Nati innan solen går ner… solnedgången är en oförglömlig upplevelse här.

Sanna mina ord