S’Ermita – den gåtfulla byggnaden på berget

Vägen Me1 är Menorcas pulsåder, åtminstone vad gäller trafik. Denna väg förbinder Maó i öster med Ciutadella i väster och är oumbärlig för färder i västerled. Jag har flera gånger under färden längs Me1 undrat vad det är för liten tempelliknande byggnad som står på en bergskant nära Ferreries. Vit, liten och ensam. Länge trodde jag att det var en byggnad på privat mark, men en dag råkade jag bläddra förbi en bild på ett litet vitt hus i en guidebok. Bingo, där var den! Det var lite krångligt att hitta information på nätet, men när jag insett att berget hette Sa Rovellada och templet S’Ermita gick det bättre. Jag läste snabbt in mig på byggnadens historia (byggt 1954 till heliga Marias ära – så relativt modernt med denna ös mått mätt), och eftersom det var tillåtet att vandra dit utan att göra intrång på privat mark bestämde jag mig direkt för att göra en utflykt dit.

Jag befann mig i Cala en Bosc, och med hyrbilen tog det ungefär 20 minuter till Ferreries. Jag parkerade bilen och vandrade först runt en stund i Ferreries, en riktigt charmig liten stad som jag tycker mycket om. Bokhandeln i staden, det geologiska museet och de smala gatorna med all charm är väl värda att ge några timmar. Bara att sitta på en uteservering med kaffe och toast och studera människorna som går förbi i sin vardag är en upplevelse. Långt från turism och stök, det är sådana saker jag gillar. Att få en inblick i lokalbefolkningens vanliga liv. Att få dela deras vardag för en stund, om än på lite distans.

Denna dag gjorde jag ett för mig sedvanligt besök i bokhandeln. Jag köpte brädspelet El Joc del Camí de Cavalls (kanske värt ett eget inlägg senare?), någon presentbok på katalanska och ett par sudokutidningar och hamnade i samspråk med expediten. Vi samtalade om spanska, katalanska och framför allt olika betydelser av samma ord (vilket jag kommer återkomma till i ett senare inlägg om restaurangen Delit i Cala Galdana). Jag blir glad av sådana spontana konversationer, när lokalbefolkningen bjuder på sitt språk och sin kultur till turister som visar intresse. Det gör också att mina försök att lära mig menorkinska (väldigt närbesläktat med katalanska) får små knuffar framåt.

Sedan bestämde jag mig för att slänga in inköpen i bilen och leta rätt på vägen upp till berget. Om jag inte haft templet som mål hade jag nog aldrig hittat vägen dit, trots att jag parkerat bilen 25 meter från den trappa där vägen börjar… Stigen upp (det är 180 meters höjdskillnad på promenaden) börjar vid en anonym trappa i slutet av en lika anonym gatstump i ett kvarter i utkanten av Ferreries.

Väl på plats pekar skylten ut den riktning du ska ta efter att du gått trapporna upp. Stigen slingrar sig fram och tillbaka – och ja, bitvis lutar det – men efter 15-30 minuter (beroende på ditt tempo och din vilja till pauser för utsikt och sånt…) är du framme vid templet.

Snart är jag där!

Utsikten är betagande, förutom Menorcas vidder ligger Ferreries vitt och sött nedanför dig. Och du kan även se industriområdet där bland annat skofabrikerna ligger. S’Enclusas vattentorn syns som ett ägg på dallriga stålben på ett annat berg i närheten, och El Toros master kan också uttydas i fjärran.

Målet är nått!
Ferreries från ovan
Industriområdet i Ferreries
En… form av konstruktion. Vad? Ingen aning.
En vanlig och välkommen syn på Menorca. Inte heller här blev jag besviken.

På andra sidan templet finns några trappsteg som leder ned till en liten (förråds-)byggnad. Stigen leder vidare till ytterligare en trappa ner till en lund mellan klipporna. Ett stenbord med stenbänkar markerar någon form av uteplats eller rastplats för tempelfolket. Eller, jag antar det. Det känns mer spännande så… Fria fantasier som inkluderar offerriter på detta stenaltare i skuggan av träden hade varit ännu mer spännande, men där låter jag tankarna stoppa.

Promenaden till S’Ermita är stenig och ibland brant, men ge den ett försök! Kom ihåg att ta med dig vatten och kanske något att äta. Solen kan steka på rejält uppe på toppen mitt på dagen, ha det i åtanke! Men som sagt, det finns ett offeraltare… förlåt, en rastplats att vila vid där du kan hitta lite skugga.

Cala Rafalet – liten strand, stor överraskning

Vi befann oss i S’Algar, en liten ort en kort bit söder om Maó. Denna ort är mindre präglad av sandstränder (typ inte alls) än av vattensporter och de klippavsatser som med hjälp av betong kantar kustlinjen här. Sent en eftermiddag lämnade vi barnen på hotellrummet (tack för välfungerande WiFi…) och begav oss ut i solen för en promenad. Vi hade bläddrat och sökt på nätet efter möjliga utflyktsmål i närheten, och efter att ha vandrat Camí de Cavalls söderut tillsammans med barnen var vi nyfikna på vad den nordliga sträckan kunde erbjuda. Camí de Cavalls sträckte sig självfallet även norrut, och om vi följde CdC en kort bit vankades det tydligen ravin, klippor och hav. Bingo!

Om någon timme skulle vi stå stumma och beundra en fantastisk utsikt, efter att ha upplevt underbar natur på vägen. Men det visste vi naturligtvis inte när vi stegade iväg, iklädda bra vandringsskor och med en ryggsäck som gungade i takt med vattnet som skvalpade däri. Solhattar? Japp! Solskydd? Klart! Då kör vi.

Vi backade ut ur S’Algar. Eller, vi tog åtminstone samma väg vi kört in i orten ut (den enda bilvägen). Några hundra meter senare såg vi skyltar som pekade oss in till höger, in på grus-/stenvägen Camí de Rafalet (som under denna sträcka är en del av Camí de Cavalls). Efter en knapp kilometers vandring hittar vi vad vi spanat efter: ett hål i den mur vi följt ett tag. Vi skuttade igenom och påbörjade vårt äventyr på den andra sidan.

Vegetationen bildade ett tak över ravinen på vägen ner. Det mesta kändes i frånvaron av direkt sol grådaskigt, men klipporna och träden gjorde inramningen på vägen ner både vacker och dramatisk. När vi började närma oss havet – det hördes och kändes i luften – lade vi märke till flera ungdomar som slagit läger bredvid stigen. Efter några hälsningsfraser i farten försökte jag sneglande undersöka vad de hade i görningen. De verkade upptagna med att spänna upp linor mellan träd, men vi ägnade inte detta någon större eftertanke. Det enda som for genom mitt huvud var: hög luftfuktighet, skuggig ravin – lycka till med att få tvätten att torka här. Fler och fler sandkorn markerade starten av en liten sandstrand.

På vägen över sanden kliver vi nästan över ett romantiskt par som provisoriskt slagit läger i sanden. Ett par liggunderlag, någon sovsäck och lite proviant hade de med sig, och jag gissar att de hade hoppats på en lite mer ostörd tillvaro. Vi fick dock inget tack när vi lämnade dem ifred, men det bjuder vi på.

Väl nere vid havet ser vi den inre delen av en vik. Den fortsätter ut mot havet runt klipporna till vänster, så vi stegar upp på klipporna för att ta oss ut dit. Några gubbstön senare breder hela viken ut sig framför oss. Jag vet inte om det är synen eller den korta klättringen, men jag tappar definitivt andan för en stund. Vi ser hur en stig leder oss vidare framåt och uppåt, och vi kan inte låta bli att fortsätta. Om vi kan komma upp en bit, vilken utsikt väntar oss inte då?

Vi kämpar oss upp genom buskar och låga träd. Bitvis är det rätt brant, och en av oss smiter hela tiden före för att hitta en bra väg som inte bara är en återvändsgränd. Buskarna skymmer sikten över bukten, men emellanåt går det att ta sig fram til kanten för att spana ut – och vilken utsikt! Inspirationen att ta sig högre upp blir bara större ju längre upp vi kommer. Och vilken belöning:

När vi nu står så långt upp vi kan komma på vår vandring så tittar vi ut över bukten nedanför oss. Något rör sig på klippan långt där nere. Det är en barbröstad man som hittat en enslig plats på en klippa längst ut vid inloppet till Rafalet. Och plötsligt hoppar han upp på en klippvägg och börjar häva sig upp. Och ner. Och upp. Mannen gör chins på klippväggen! Tappar han taget så faller han och krossas mot de skarpa klipporna nedanför. Det vrider sig i magen på mig när jag ser vad han sysslar med. Mitt sällskap som inte fick lika mycket vrid i magen som jag fångade en del på film (i mitten, på klippan där nere ovanför vattnet):

Efteråt har jag läst att Cala Rafalet är populärt hos folk med intresse för slackline eller waterline. När jag läste vidare om denna aktivitet förstod jag plötsligt ungdomarna vid lägret i ravinen. Det var precis detta de gjorde, de spände upp en lina mellan träden för att balansera och utföra konster på. Men då själva Cala Rafalet med närheten till klippor och vatten fanns något femtiotal meter bort, så gissar jag att linan senare förflyttades till klipporna vid havet för större utmaningar.

För krim-intresserade kan jag nämna att två personer i somras åkte i finkan för en stor cannabisodling någonstans i ravinen på väg ner mot havet. En hel odlingsanläggning med indragna vattenledningar och allt upptäcktes efter att en privatperson hittat ett konstigt hål i vegetationen och bestämt sig för att undersöka det.

Sammantaget är detta ett klart rekommendabelt utflyktsmål, även om du befinner dig på andra sidan ön. Bada från klipporna, jäs på den lilla stranden, promeneringsklättra runt ravinen – du kan lätt spendera många timmar här utan att bli uttråkad. Och gillar du att gå på någon form av lina verkar det vara detta ställe som gäller.

Och slackline, waterline, kalla det vad ni vill. Men ni är vid kusten, så spela Shoreline.

Avarca de Menorca – lite däck, lite läder, lite skor.

(English version follows below)

Om professor Balthazar inte varit en kroatisk professor, utan en menorkinsk bonde, hade detta inlägg handlat om honom. Ett geni. En modeindustrins MacGyver som vankat omkring och funderat: hur löser vi problemet med ömma fötter efter hårda dagar på fälten? Vassa klippor och het sand skär och bränner våra fotsulor.

Men Menorcas variant av professor Balthazar fick allt att falla på plats en dag: det där gamla utslitna bildäcket i verkstaden, minns du det? Och läderbitarna som blev över i höstas? En bra hammare och lite småspik senare ramlade den här ut ur Balthazars maskin:

Alla såg redan här att Menorca framledes skulle ta en framträdande plats i skoindustrin. Fantastiskt. Och utan ironi – jag har letat efter ett par avarcas sedan den dag jag satte min fot på ön. Av alla par jag sett (gjorda för män) är paret ovan det jag helst velat ha. Och det paret är lika mycket till salu som receptet på Coca-Cola, har jag förstått. Så typiskt. Jag fortsätter mitt sökande. En dag kanske någon tillverkare lyckas kittla mig på alla ställen samtidigt och gör en med bra sula (min hålfot vill gärna ha stöd!), mjukt material (jag får skavsår om enhörningar andas glitter på mina fötter) och i en snygg färg (hit räknar jag inte fulblå, mossgrön och halvbeige. Jo, det kan vara snyggt, men inte på avarcas!).

Avarca de Menorca är en kvalitetsstämpel som får bäras av sandaler som uppfyller någon form av minimikrav och är tillverkade av rätt producenter. Detta innebär att de billigaste varianterna du kan stöta på troligen inte kommer ha denna instansade beteckning – kvalitet kommer med någon form av pris. Sandalen i sig ser avslappnad och skön ut, och den har blivit en sommarfavorit hos döttrarna. För tjejer och damer kommer den i oändliga varianter, både vad gäller mönster, sulor och material.

Vi tog en tur till Ferreries, där flera av skotillverkarna ligger (se gärna bilderna i det engelska avsnittet). Resebolagen brukar organisera utflykter hit, men vi åkte för oss själva. Vi fick en inblick i hur produktionen av avarcas går till när vi studerade ett sommartomt fabriksgolv. Några affischer presenterade avarcas utveckling över tid, naturligt nog med snävt fokus på modeindustrin.

Fotbeklädnader har varit en betydande faktor för Menorcas ekonomi, med starka varumärken som Mascaró och Pretty Ballerinas. I tider då grannöarna hållit hinkar under turistströmmarnas pengaregn har denna industri varit väldigt betydelsefull för Menorca, som stått lite vid sidan av massturismens väg. I slutet av 1800-talet var hälften av arbetskraften på Menorca engagerad i skoindustrin. Idag är det inte ens en av tio som jobbar där, medan tjänstesektorn (läs: i princip turism) står för 80 %.

ENGLISH: Got a spare tyre? Ok, then I have the DIY-project for you.

I’m not a traditional fashionista, but today I can’t resist giving you a short report hands down – and feet up (or at least in focus). This is a post about avarques, the traditional Menorcan sandals. I believe avarques is the correct plural form, I have read so much about avarca, avarques, avarcas, abarca and abarcas that I’m about to go for the simpler alternative: menorcan sandals. Which would save me a lot of thinking and trouble. The title of this post, Avarca de Menorca, is (besides causing me spelling trouble) actually a label of quality (which should be high, according to someone and some scale) and origin (well, yeah: manufactured in Menorca by the right producers).

Originally, these sandals were made from used car tyres, cut apart and used as soles. To be considered footwear, leather parts were added to these rubber soles. And with the help of some nails: voilá – an avarca was born. In the beginning, this is what helped the Menorcan feet survive sharp rocks, hot clay paths, and dusty fields:

Today we can find multiple variants: classic, ergonomic, furry, bling-blingy, and different sole colours and heights. And of course: today they come in a myriad of colours and patterns.

If I ever wish I was born a woman, entering an avarca store is surely one of these moments. I have for years been looking for a pair that I easily could wear both in Menorca and at home. Watching my daughters choose between dozens of colours is inspiring, but as soon as I look at the men’s size shelf… a two year-old could easily count the number of colours. One-two-three. The same two year-old could also name the typical colours: blue, green and brownish. So much for the colour-loving male. Then again, would I wear a pair of unicorn and rainbow sandals, ever? Maybe not. Still, I firmly believe that I one day will be the owner of a pair of avarcas. I will tell you when that day comes (and in which colour).

The shoe industry on Menorca seems to be located mainly in the outskirts of Ferreries. At least, this is the place where the travel agencies take you on organized tours when they feel that you have an urge for shopping footwear. I don’t know much about Mascaró, Pretty Ballerinas, RIA or other brands, but here they are everywhere.

We took the car (no, not the one above) to an avarca factory all by ourselves a mid-day in June. Just us, no other tourists, so the block was quiet and calm. While parking outside one of the buildings we even wondered if the store/factory was open. It was.

In a few minutes we had conducted self-studies on site and learned about the history and evolution of avarcas. We also ascended some steps to get a view of the production site. It was only us on the ledge, looking out over an summer-empty facility.

After the visit (there was a shop there too) we headed over to another shoe outlet nearby to continue the search for footwear. My own search ended here, since the other shops were dominated by female footwear. I know that the shoe industry means, and has meant, a lot to this island in many ways – especially when it comes to finances and employment. Around the year 1900 almost half of the Menorcan labour force were engaged in the footwear industry.

When I see avarcas these days I often come to think of the used tyres that started the whole thing. A smart, rural use of worn out tyres that eventually became an element in the fashion industry.

Hotel: Casa Albertí, Maó

SWE: Casa Albertí är ett boutique-hotell i Maós absoluta centrum. Hotellet ligger i ett townhouse med mer än två och ett halvt sekel på nacken, men är utsökt underhållet och fräscht. Det är nära till allt i Maó och hotellet är svalt (passar perfekt efter shoppingräder i stadshettan en varm dag!) och välkomnande med välfungerande WiFi. Rummen ligger utspridda på olika våningar runt en stor trappa som snurrar sig uppåt genom byggnaden.

Högst upp i trappan finns en dörr till en takterrass med utsikt över Maós takåsar. Det finns även ett par utrymmen för umgänge med övriga gäster med tv, böcker och en liten ta-och-betala-själv-bar. Den lokalt präglade frukosten (ingen jättebuffé, men mestadels lokalt producerad och präglad av kvalitet – Mahon-ostar och sobrasada är en självklarhet här) serveras i köket på bottenvåningen och kan intas på en pittoresk terrass i mitten av huset. Charmigt!

En person som sköter incheckningen kommer möta dig vid tiden för din ankomst och förklara hur allt funkar och lite till. Hotellet var inte anpassat för spontanbesök eller korta vistelser, utan krävde bokning på minst tre nätter för att vara tillgängligt vid den tidpunkt vi besökte det. Rummen kan klart rekommenderas, även om de normalt sett inte är några budgetfynd, speciellt inte om det är en familj som bokar något av de större rummen.

ENG: Casa Albertí in the centre of Maó carries the label boutique hotel. To be honest, I am not 100 % sure what this label implies (not even after some internet searches) – but it sounds exclusive and neat. And it sure is.

A couple of years ago we were looking for a place to stay in the vicinity of Maó. Luck and chance led us to the historical centre and this well-kept townhouse from around 1740. The minimum stay was 3 nights, which for one of the bigger rooms (including 2 bedrooms, suitable for a family of at least 4) not exactly comes for free… but hotel rooms with a location and standard like this never do. The breakfast is an enjoyment, especially if you’re into local produce such as Mahon cheese and sobrasada. It is not a huge buffet kind of breakfast, more a quality kind – served at a nice, cool terrace on the ground floor of the building.

After a hot day in the city, the cool air inside Casa Albertí will welcome you as you enter. Your room is never far away while you are on a shopping spree, unless you decide to take a detour to Es Castell or such. The AC functions well, as does the WiFi. The room we had provided plenty of space for 4 persons, 2 in each room plus a lounge-type area in the larger room. In the bathroom we found nice towels and a good kit of the usual most needed things (schampoo, shower gel, lotion…).

The location is great. Everything in Maó is easily reachable from here. One block and a corner away is Plaça de la Constitució, from where Carrer de Hannover, Carrer Nou and Carrer Portal del Mar take you on different adventures in the city – each direction well worth exploring for a while. Did I mention that I love this city? Not? Well, then I mention it now. And I wouldn’t mind returning to Casa Albertí in the future. Actually, whenever we are in Maó and pass the door of Casa Albertí, we point and sigh longingly. We have such positive memories from this place and this city… did I mention that I love this city? Oh… ok.

Bufador des Cap de Banyos – fläkt, skorsten eller blåshål?

Vi for iväg i bil längs västkusten på Menorca. Eller längs och längs, på de delar det var möjligt försökte vi följa kusten i alla fall. Det är ju en del av Menorcas charm att det inte går autostrador längs hela kusten, utan att kusten på de flesta ställen är orörd och ostörd. Pulsådern för Menorcas bilister är Me-1, den stora vägen från Maó till Ciutadella. Från denna väg går det sedan utstickare till valda delar, byar och kuststräckor. Men att kunna följa kusten medelst bil – nej, det är på de flesta ställen omöjligt (tack och lov).

Denna dag kuskade vi mellan Cala en Bosc i sydväst och Punta Nati i nordväst. Jag ville visa mitt resesällskap några ställen och vyer i trakterna kring Ciutadella. I höjd med Los Delfines fann vi en skylt som förklarade att det fanns en Bufador på platsen. Bufador låter nästan onomatopoetiskt, som något som puffar, huffar eller buffar eller på annat sätt vill förstöra mitt hus. Ett översättningsprogram föreslog fläkt, eller möjligen skorsten, som betydelse för ordet bufador (blåshålet i rubriken är mitt eget förslag). Oavsett ordval så är bufadoren en urholkning i berget från havet, som en tunnel, vilken sedan har ett utlopp i marken uppåt. Bufadoren bar här efternamnet des Cap de Banyos, vilket jag förstår markerar dess position. Logiskt sett (med min hjärnas mått mätt, i alla fall) borde denna position vara närmare havet än den är. När jag funderade över hur stora och långa håligheterna i berget under mig var vid bufadoren kom strax insikten om vilka oerhört eroderande krafter vatten och vind i samverkan har. Här hade jag havet under mig, bakom mig, bredvid mig. Dock inte över mig.

Bufadoren i Los Delfines strax nordväst om Ciutadella

Över mig? Jo, denna geologiska skapelse kan blåsiga dagar ge riktigt effektfulla upplevelser. Om vattnet och vinden ligger på i rätt riktning, så pressas vattnet genom tunneln för att slå mot klipporna under och tryckas upp genom håligheten i marken. Det kan bli som ett rök- eller ångmoln som sprutar upp ur hålet. I bufador-hänseende hade vi tur denna dag. Vinden friskade i rejält från havet, så våra förhoppningar ökade när vi närmade oss.

Förhoppningarna kom dock på skam efter en stunds väntan. Visst, ett mäktigt rytande ljud återkom med jämna mellanrum när vattenmassorna spelade mot klipporna nedanför, men den visuella effekten uteblev. På film hördes rytandet, men vindarnas spel med mikrofonen dämpade effekten. Vi återvände till bilen en upplevelse och någon insikt rikare.

Bufadoren en blåsig dag (vilket tyvärr ger störningseffekter på ljudet).

Hotell: Grupotel (Blue Star) Club Menorca – Cala en Bosc

Utsikt över poolområdet från receptionsbyggnaden

Ett par hundra meter från stranden, i gränslandet mellan Cala en Bosc och Son Xoriguer, ligger Club Menorca. Detta hotellkomplex består av ett ganska stort kvarter omgärdat av låga hotellängor. I mitten av kvarteret ligger en stor pool – kanske den bästa jag testat på Menorca. Den är, ja – stor, rektangulär och har tillräckligt djup för att funka till allt. Solstolar brukar alltid finnas tillgängliga (åtminstone i juni) och utrymmet i poolen räcker till alla. Och oavsett var du bor på området är det nära till rummet. En liten servering och några bord finns bredvid poolen, invid ett litet lekhus för mindre barn.

Panoramabild från det sydvästra hörnet på Club Menorca

Rummen är generellt av bra storlek och av okej standard. Kök och vardagsrum funkar fint, uteplatser och balkonger är mysiga. Utsikten från rummen/lägenheterna kanske inte är någon höjdare, men vad kan de göra med detta läge? Jag tycker det duger utmärkt ändå.

Parkeringsplatser finns det gott om runt hela kvarteret. Vi har aldrig haft några problem att hitta plats här. Nära hotellet finns mataffärer (supermarkets) med helt okej sortiment på båda sidor; BettaBuy på den norra och Julia på den södra. Även badattiraljer, tidningar, böcker, kläder och souvenirer finns i kompletterande butiker bredvid. För smidig passage ner till badstranden i Cala en Bosc finns en stig från hörnet av grönområdet/fotbollsplanen som slingrar sig genom buskagen ner till havet. Annars kan Son Xoriguer-stranden och närliggande kustsläktingar nås genom att gå rakt söderut förbi (eller genom området vid) Supermarket Julia till vägs ände.

Även på detta hotell finns det en påse med diskgrejer, klart uppskattat! Köket inbjuder nästan till egen matlagning med kök längs en vägg (med fönster för utsikt!) med diskho, spis, mikro och avlastningsytor. En barköksvariant till matbord/avlastningsyta avskiljer köket från resten av vardagsrummet, eller vad motsvarigheten till detta rum skulle kallas här. Ytor finns det i alla fall gott om i köket, det är inte jättevanligt. Kylskåpet har någon form av frysfack. Ibland klarar det att hålla temperaturer under nollstrecket, ibland inte…

En gång har jag postat 8 vykort i den gula postlådan vid receptionen på hotellet. Inget av dem kom fram till Sverige… efter det har jag inte använt postlådan här mer.

Cykeluthyrning finns här, och den fungerar bra. Det som erbjuds är hotellets stå-ute-dygnet-runt-cyklar till en billigare penning (8€ halvdag, 12€ heldag eller liknande). Cyklarna är lite slitna och kan vara rostiga, sakna något handtag eller ha andra jobbiga brister. Om du dubblar pengen till ungefär 25 € per dygn får du en riktigt bra cykel (MTB i detta fall) levererad till hotellet nästa morgon. Hyr du den i flera dagar kan du på detta hotell förvara den inlåst i hotellets väskrum på entréplan, smidigt! Får du punktering eller liknande är den fixad till nästa dag. Cyklarna till hotellet kommer, som till de flesta ställen jag sett, från VelosJoan i Ciutadella.

Jag har inte alls provat restaurangen eller maten på detta hotell, vilket kan vara en bidragande orsak till att jag inte har så mycket negativt att säga om det… Kaffetrattar finns på rummen (eller ska finnas på anmodan). Wifi finns men fungerar ofta väldigt bristfälligt (om du inte har turen att hamna i hörnet av kvarteren vid routerpunkterna). För egen del har det fungerat bäst med roaming här, förutom den gång då vi hade en router i taket på balkongen. Sammanfattningsvis är detta ett stabilt familjehotell med en bra pool och bra planlösning på lägenheterna. Det är ofta prisvärt och via har inte upplevt samma tendenser till prishopp i bokningsprocessen som för t ex Tamariscos.

Små, små störningsmoment

Jag nämnde tidigare den misslyckade barn-önsknings-frukosten på Tamariscos i Cala en Bosc. Sådana saker faller inom kategorin störningsmoment som jag relativt snabbt kan förpassa till den mentala papperskorgen. Även solstols- och platsreservationerna i ottan kan göra en halvt småarg, liksom det totala skylt-och påfyllningskaoset i restaurangen. Hur blir det när dessa störningsmoment regnar ner på dig på ett sätt som gör att du aldrig får tillfälle att glömma? Då blir det mesta av semestervistelsen anfrätt. Visst, Tamariscos dabbade sig lite här och där. Men reseledarna verkade luttrade och bara ryckte på axlarna. Jag antar att vad som helst kan hända i det köket.

Hur kan en vecka i denna restaurang se ut? Låt oss titta på vad gästerna kan förvänta sig:

Att barnen är speciella under special children-frukosten blev det ju inget av, men titta på onsdagen. Min mor som juice- och fruktexpert såg oerhört mycket fram mot denna frukost. Och vi lockades också av det. Natural juices betyder, åtminstone på restaurangerna i denna by, naturliga och färskpressade juicer. Det lät i sanning väldigt lockande!

Så vad erbjöds denna onsdagmorgon? Detta:

Naturlig juice – som inte var naturlig och inte heller juice…

En juiceintresserad person brinner av iver och undrar: vad är nu detta för läckerheter? Svaret: det är en (1) sorts juice, grapefrukt, i alla flaskor. Inga andra sorter erbjöds. Optimisten i mig tar ändå ett glas för att få lite variation till den vanliga juiceapparaten. Här finns ju nya sorter, förlåt: en ny sort, att testa! Ett halvt glas senare kommer smaken ikapp mig. Det som fallit under rubriken natural juices är för det första singular, juice. Den är absolut inte färskpressad, den är uppenbart från koncentrat och på flaska. Och den har en magisk bismak av… kan det vara sötningsmedel? Jag slutar dricka och sträcker mig efter en flaska. Jag måste kolla vad detta är.

Förlåt, det fick inte kallas juice. Det var någon form av nektar. Från koncentrat. Och jajamen, den kemiska bismaken kom från två sötningsmedel. Detta är vad min förväntansfulla mor fick sig till livs morgonen de erbjöd natural juices. Det var inte på något sätt natural, och det var inte heller juices… jag ska inte höja min mors förväntningar inför något Tamariscos serverar igen.

Om jag hade varit en mer juiceälskande människa hade jag svurit högt och varit vansinnigt arg på detta nonchalanta behandlande av både gäster och begreppet juice. Nu får jag istället sucka lite och försöka släppa det, som jag försökt släppa de andra malörerna på detta hotell. Jag hoppas att fredagens middagsgäster slipper bli utkastade på gatan när de ska serveras street food. Även om det skulle vara intressant att beskåda…

Stod det förresten tre stjärnor som rating på asken på det första fotot? Ja. Det står även tre stjärnor som rating på deras officiella hemsida. Men när de ska ta betalt för något eller samla in miljöskatten som alla gäster ska betala – då är det tre stjärnor + Superior som gäller. Jag har inget alls emot att betala en miljöskatt, den är jag dessutom nuförtiden medveten om innan jag reser, men jag vill kunna beräkna den och spåra den på ett transparent sätt. De hemsidor jag använde mig av angav skatten till 2 € per person över 16 år och dygn (plus 10 % moms på det). Men när de lägger till ”Superior” så ökar skatten med 50 %. Jag hoppas den informationen dyker upp på deras hemsida också, då blir det lättare att veta hur mycket som ska betalas.

Albert Berenguer – akvarellist från Menorca

Har konst och resor något gemensamt? Inget jag kopplar direkt i alla fall, utan att bli för sökande eller djup. Men att befinna sig på sitt favoritresmål och där av en slump upptäcka en ny favoritkonstnär, det är ett härligt sammanträffande.

För ett par år sedan hade vi bokat några nätters boende i Maó. En dag gick vi ut för att strosa runt i staden, och knappt hade vi hunnit runt hörnet innan vi såg ett fåtal bord uppställda på Plaça Constitució vid kyrkan. En skylt berättade för oss på menorkinska att det var Mercat Artesà, alltså någon typ av hantverksmarknad. Antalet hantverkare som ville sälja något var ganska begränsat, kan det ha varit 4-5 stycken? Men ett av borden fångade vårt intresse omedelbart. Och bakom bordet stod en konstnär och såg varm, finurlig och charmig ut. Det var Albert Berenguer. Vår konversation sträckte sig till ett par ord på någon form av spansk-engelska, men vi hoppas han förstod att vi tyckte hans målningar var fantastiska. Vi köpte några original och någon reproduktion av Menorcas fyrar som han målat av. Länge betraktade vi också ett större original, en stor röd fisk (en Cap Roig), men vi kunde inte bestämma oss riktigt.

Marknaden var borta, bara skylten stod kvar. Skylten förkunnade ”Hantverksmarknad måndagar och lördagar klockan 09 till 14 från maj till oktober”. Att den sedan stängde redan i september kändes helt naturligt, på något sätt. Från i år har marknaden flyttat till Plaça del Carmen vid Carmenkyrkan (vid vägen som snirklar sig upp från hamnen). Tyvärr har inte Albert flyttat med, utan han prioriterar andra marknader.

Väl tillbaka på hotellrummet insåg vi att vi verkligen ville ha den målning vi lämnat bakom oss. Tyvärr hade marknaden packat ihop och dragit för denna dag. Vi återvände nästa morgon i förhoppningen att hitta Albert igen, men när vi tittade runt samma hörn som dagen innan stod ingen marknad att finna…

Under den dagens promenader och irrfärder i stan spanade vi efter Albert överallt. Till slut hittade vi en turistinformation, där vi kunde fråga efter marknaden vi besökt dagen innan. De förklarade för oss att den ägde rum två dagar i veckan, och att nästa tillfälle skulle vara på lördagen. Typiskt, eftersom vårt flyg hem gick på torsdagen.

Nu följde ett par dagars jakt på Albert. Vi sökte på nätet efter andra hantverksmarknader på Menorca, och besökte ett par byar och någon stad i jakt på honom. Vårt stalkande gav ingen lycka, och vi återvände hem utan fiskmålningen.

Väl hemma fortsatte vårt arbete. Jag hade en till resa inbokad några månader senare, och då Albert vänligt nog lämnat sitt visitkort med bland annat e-postadress så växlade vi några mail. Och vips, så var målningen reserverad för oss! Jag hämtade den på en marknad i Ferreries (då Maós marknad hade stängt för säsongen tidigare än planerat), och stunden då jag fick målningen i min hand var min familj också med – på Facetime. Ja, jag köpte några målningar till då också – och det har jag gjort varje år sedan dess.

Albert Berenguer, i mitt tycke Menorcas störste akvarellist. Detta år återfinns han på bland annat kvällsmarknaden i Ciutadella. Faller inte akvareller dig i smaken så erbjuds även kylskåpsmagneter, handmålade solfjädrar och vykort.

Vi har gjort det till en liten tradition att fotografera våra väggar hemma med hans målningar och visa honom. Det är lite svårt att tolka eller tyda hans reaktion, men vi hoppas att han känner sig uppskattad och stolt! Han verkar i alla fall tycka att vi har fantastisk smak för konst!

Är du nyfiken och vill veta mer, eller titta på ett axplock av hans verk kan du titta in på hans hemsida: https://acuarelasmenorca.com/

Hotell: Grupotel (Blue Star) Tamariscos – Cala en Bosc

Hotell Tamariscos (det ljusgula till vänster) läge på klippan invid stranden i Cala en Bosc.

Läget, läget, läget!

Panoramabild från hotellet Tamariscos. Bortom hörnet till vänster finns stranden Cala en Bosc.
Nästan längst ut till höger syns fyren vid Cap d’Artrutx.

Ja, med det bästa läget kan det väl inte gå fel? Det beror på. Prisnivån relativt konkurrenterna är svår att bedöma, eftersom Tamariscos har så många olika rumsalternativ. Det ser ofta ut som att det är billigare här, men då är det oftast ett rum mindre i lägenheten. Större lägenheter innebär ett rejält hopp i prislistan, och även begränsad havsutsikt eller havsutsikt kostar extra. Lägg där till måltidsalternativen… Rummen blir ofta dyrare direkt, framför allt de större rummen, så fundera över alternativen och jämför! Var också medveten om att för den största arrangören kan priserna ta ett rejält skutt uppåt när det är dags för betalning, efter att du fyllt i alla uppgifter i alla steg på resenärerna… Själv blir jag inte så glad när jag bestämt mig, suttit och fyllt i uppgifter i tio minuter och resan plötsligt är 30 % dyrare i det sista steget. Okej om det händer en gång, men detta har varit ett konstant problem i flera år. Vansinnigt irriterande! Jag har flera gånger struntat i att boka på grund av detta, och problemen har främst gällt just detta hotell i bokningssystemet. Detta är dock inte hotellets fel, utan researrangörens.

Begränsad havsutsikt som tillval var tillräckligt för oss, när vi valde detta fick vi en lägenhet med två balkonger och utsikt över både hav och pool! Vi har också valt havsutsikt, och den gången innebar det utsikt över badviken. Badviken är förvisso en del av havet, men just begreppet havsutsikt får åtminstone mig att önska mer direkt utsikt över havet. Med uteplats i marknivå garanteras också en utsikt över mängder av solbadande turister som släpar solstolar från poolområdet till gräsmattan utanför uteplatsen, fäller upp parasollerna och dödar en del av vyn. Trist, men det är väl så det är. Det på chartersemestrar sedvanliga beteendet att reservera solstolar i ottan för att ta dem i bruk först efter lunch återfinns även här, trots förbud. Mängden solstolar är okej, och skulle allt skorpa till sig så finns ju stranden vid havet bara ett klipphopp bort.

Bad, pool och vattensport

Hotellet har två pooler av oregelbunden form och olika djup (dryga 2 meter i den ena, den andra är mer lutande, grundare och mer barnvänlig). Båda poolerna har separata barnplaskdammar alldeles bredvid. Poolerna är inte jättestora, men det finns plats och i den grundare av dem finns det små vikar att gömma sig i om andan faller på. Poolområdet kanske inte är jättecharmigt, men det funkar. Och här handlar det snarare om plask och lek än simning.

Vid badstranden nedanför finns tillfällen till många vattenaktiviteter, exempelvis skärmflyg efter motorbåt eller flyboard.

Mat och restaurang

Maten och restaurangservicen på hotellet kanske lämnar lite att önska. Personalen ger sken av att vara sönderstressad, speciellt de som ska fylla på och byta ut rätter. Skyltarna vid rätterna talar om vad som kanske befunnit sig på denna plats i något tidigare liv, det kan bli lite problematiskt när något som uppenbart är fläsk etiketteras som vegetariskt, eller när mortadella presenteras som kalkon… Frågan ”finns det möjligtvis senap eller majonnäs?” kan bemötas med ”vi har ketchup!”. Några suckar senare går dock personen till köket och ordnar små förpackningar med majonnäs respektive senap, men det upplevda besväret för personalen gjorde att jag aldrig ville fråga igen, när jag märkte att det fortfarande saknades dagen efter. Juicen är inte det vi svenskar kallar juice, utan mer som saft eller multivitamindricka. Kaffet i restaurangen fungerar att dricka, utan att jag på något sätt kan rekommendera det.

Och då denna blogg på ett sätt uppkom ur ett sökande efter de perfekta äggen kan jag inte låta bli att infoga en ägg-observation: det här är det enda hotell jag hittills bott på som serverar ägg kokta i… 5 minuter? Nej. 7 minuter? Nej. 8? Näpp. Detta hotell serverar endast ägg som kokats i TIO minuter! Det här är i alla fall helt unikt, vad jag vet. Och för den som skulle råka undra: ja, äggulorna är givetvis gediget blågröna på utsidan…

En dag i veckan får barnen önska sig vad de vill till frukost. Detta tycker jag är ett lovvärt initiativ, leveransen var dock inte helt lyckosam. Den dagen stod ett kalasbord uppdukat i restaurangen utan någon som helst information. Ingen av gästerna eller barnen rörde bordet, alla verkade tro att det var uppdukat för något kalas. Och sakerna på bordet kunde hämtas från den vanliga buffén. För barnen handlade det tydligen om att önska sig sådant som redan fanns i buffén, något annat gick inte att frambringa. Vad är det då för mening att önska sig något…? Katastrofalt utfört och informerat, idén som sådan går dock inte att klaga på!

Bil, parkering och affärer

För bilburna finns det några parkeringsplatser utanför entrén. Är dessa fulla fungerar det att parkera på gatan utanför. Närmaste mataffärer (och souvenirbutiker) finns på vardera sidan av gångbron vid hotellområdets västra utkant mot kanalen. Här har jag dock upplevt sortimentet lite begränsat. Bettabuy med bättre sortiment ligger inte så långt bort, från sandstranden vid badvaktstornet går en liten sandstig som snirklar sig genom buskage till ett grönområde med en fotbollsplan. På andra sidan av planen ligger Bettabuy. Klart nära med den genvägen! Du klarar dig nog också med sortimentet på Supermarket Julia, som du hittar om du svänger höger när du kommer ut på grönområdet. I kvarteret rakt fram till höger bortom grönområdet ligger förresten Grupotel (Blue Star) Club Menorca. Det blir huvudnumret för ett senare inlägg!

Smått och gott om rummen

En liten grej till sist som jag gillar: i rummen finns små påsar med diskmedel, en trasa och en svamp för disk. Det är inte alla hotell som tänker på sådana saker, och det är skönt att slippa gå och handla sådana vardagsprylar. Även filtertrattar för att manuellt brygga kaffe ska finnas på rummen, det uppskattas av en kaffenörd (som ofta har med sig eget kaffe på resan…). Annars känns utrustningen i köket lite hopplockad av vad som funnits. Några bestick av en sort, några av en annan. Ibland fattas något, eller så är det olika antal glas och muggar, ja ni fattar. Som helhet stör det inte särskilt mycket – om det inte är just filtertratten som saknas. Då går jag till receptionen och frågar efter en.

Kylskåpen har små frysfack som håller minusgraderna okej. Frysfack kan inte heller tas för givet på alla ställen, så det är positivt. Att kunna frysa in en flaska vatten och ha med sig på längre promenader eller cykelturer är grymt bra. De första timmarna fungerar flaskan som kylklamp, sedan blir det kallt vatten att dricka.

Så vad kan jag säga om ett hotell som detta? Läget är grymt och utsikten fantastisk. I övrigt är det som ett extremt vanligt charterhotell, vilket jag inte skriver med någon positiv tanke. All inclusive-lämmeltåg till baren, bristande respekt för medturister och övriga kommentarer jag gjort i detta inlägg säger en del om stämningen. Och det konstanta slagsmålet om utrymme, badstolar, parasoll och plats. Men det hör kanske till, även om det är sådana saker jag försöker fly från när jag reser till Menorca. Och – det är ju inte till hundra procent hotellets fel. Det är människornas.

Restaurang: La Perla de Habana / Tropicalia Comida Latina – Cala en Bosc

I området Cala en Bosc, eller kanske snarare sagt Son Xoriguer, ligger den något anonyma kubanska restaurangen La Perla de Habana. Uppdatering: Till denna säsong verkar restaurangen ha bytt namn till Tropicalia Comida Latina, men allting verkar vara detsamma som förut – inklusive den vackra emaljerade skylttavlan på väggen mot gatan som förkunnar: La Perla de Habana. Så: här, vid sidan av själva turistortens centrum i ett område nära stranden Son Xoriguer, kan såväl vanliga varma smörgåsar som kubanska rätter och drinkar avnjutas. Mitt första besök på restaurangen innebar också mitt första möte med det kubanska köket, och mina erfarenheter är att maten är robust och enkel, men väldigt god. Kyckling eller kött med ris och svarta bönor passar ofta fantastiskt, oavsett hur enkelt det låter. Andra favoritsnacks (3-4 € per tallrik) att inleda med är de friterade skivade bananerna (chicharritas), lökringar och mozzarellastavar med tomatmarmelad.

Pina Colada
Chicharritas – fantastiskt goda!
Mojito

Och är du törstig, så finns det en bra drinklista att beställa ifrån. Även om listan täcker en sida av drinkalternativ och oavsett hur många av drinkarna som återstår för mig att prova har jag fortfarande svårt att slita mig ifrån mitt ursprungliga val: Pina Colada. Den är fantastisk här, och serveras nygjord i ett stort glas. Den passar perfekt en sommardag. För öltörstiga finns några sorters kubansk och karibisk öl att välja på. Juice och milkshake görs på beställning och av den frukt eller det bär du önskar (3,80 respektive 4 €).

Mat finns i mängder av former. En vanlig rätt kostar ca 12 €. Ofta blir det Criollo för mig (bankat marinerat och stekt fläsk med ris och svarta bönor). Ropa vieja fungerar också alltid i alla väder, enkelt men ack så smakrikt! Tonfiskwoken är också grym – tonfisk med grönsaker, soya och terikyakisås.

Ett par exempel på ölsorter
Ropa Vieja. Smakar så mycket mer än det ser ut!
Tonfiskwok med grönsaker. Smakligt!

Även om du spenderar veckor i Cala en Bosc är det lätt att missa denna restaurang, själv fick jag en gång tipset från en reseledare. Utan det tipset har jag svårt att tänka mig att jag skulle hittat dit, trots att stället bara ligger något hundratal meter från det hotellområde jag befann mig på… det är inte en riktning jag väljer att gå för att leta efter restauranger, men sedan den dag jag hittade dit så återvänder jag. Gång på gång.