Castell de Santa Àgueda

Midsommardagen detta år gjorde vi en utflykt med mycket mer innehåll än vi först föreställt oss. Jag hade målet klart för mig: Castell de Santa Àgueda, ett slottsområde på Menorcas tredje högsta berg (efter El Toro med alla master och S’Enclusa med den övergivna amerikanska militärbasen). Berget ligger strax utanför Ferreries, och tydliga rosa skyltar visar nuförtiden avfarten från Me-1 på höger sida om du åker från Ferreries mot Ciutadella. Vi följde vägen, som så småningom tog oss fram till en liten korsning med ytterligare en rosa skylt. Den markerade vårt första stopp. Mellan två höjder på berget i fjärran kunde jag skymta en stor fågel svävande i luften. Jag lyckades få med den på bild, och hoppades det var ett gott tecken inför vår vandring.

Startpunkten för vandringen – tillika platsen där vi parkerade bilen.

Vi skulle här ta oss upp till 264 meters höjd över havet, en promenad som skulle vara en dryg kilometer från denna närmaste möjliga plats att parkera bilen på från Santa Àgueda sett. Den minimala parkeringsplatsen, med plats för kanske fyra bilar om alla är snälla och parkerar optimalt längs vägen, låg invid en liten övergiven byggnad som en gång i tiden varit en bondskola.

Med parkerad bil, bra promenadskor och vatten i flaskorna travade vi iväg mot ett berg, en slottsruin och en trevlig överraskning!

Promenaden gick till en början mellan lummiga träd. Efter några krökar och backar plattade terrängen ut sig en stund, och träden blev lägre och ersattes till slut av buskage.

Ju längre vi kom, desto mer såg vi av berget framför oss. Vägen blev mer spännande för varje steg, den förvandlades från en stig till mer av en stenväg. Och efter ett tag såg vi något märkligt vid sidan av vägen. Vill du som läsare och potentiell vandrare ha den upptäckten sparad, så tänker jag inte avslöja den i text och bild här. Men är du nyfiken kan du här titta på filmklippet jag spelade in på vägen ner.

Överraskningen på vägen till Santa Àgueda

Snart var vi framme vid utsidan av slottsområdet. Vägen vred och vände sig längs branten, och snart kantade berget och en stenmur vägen på vår vänstra sida. Vi vandrade längs den månghundraårigt gamla vägen, med intakta gatstenar och allt (mäktigt!), rundade något hörn till och insåg att vi nu var framme vid Castell de Santa Àgueda.

Detta kastell var Abu Umar ibn Saïds sista tillflykt på Menorca. År 1282 hade han övertagit öns styre, muslimskt sedan år 903. Trots tidigare kontroverser och strider mellan religioner bör han ha varit omedveten om att Menorcas (eller Menúrkas) muslimska styres dagar var räknade. Kung Alfons III av Aragon skulle om några år bulla upp styrkor i Salou utanför Barcelona och bege sig över havet.

Från denna period finns inte många byggnader kvar, denna plats är unik för Menorca. Det arv som främst lever finns i form av ortsnamn eller delar av namn. Exempelvis Bini- (betyder son) och Al- är vanliga inledande ord i orts- eller platsnamn (jag kommer själv direkt att tänka på Binissafúller, Binibequer, Binifadet, Alaior, Alcalfar, Algendar och Algaiarens). Mina etymologiska exkursioner slutar dock här, eftersom jag känner att jag inte ens kan ge en bra förklaring till det första namn jag kom på (Binissafúller blir ”son till ett löv” – för övrigt en trevlig variant av ett uttryck som hade kunnat bytas till något mycket värre…).

Tidigt i januari 1287 anlände så Alfons III till Menorca. Den 17 januari började striderna, och Abu Umar ibn Saïd flydde till Santa Àgueda med sina återstående trupper. Några dagar senare gav de upp, och skrev under San Agayz-fördraget. Varför nämner jag ens detta fördrag? Jo, San Agayz är en katalansk tolkning av ett arabiskt tidigare namn på denna plats, som i förlängningen omvandlats till dagens Santa Àgueda.

Undertecknandet av fördraget gav honom fri lejd till Nordafrika i utbyte mot Menorca. Skeppet de avseglade med nådde dock aldrig fram, det förliste i en storm utan att några överlevande kunde hittas.

Denna historieskrivning speglar en del av Menorcas konflikter genom tiderna. Att på berget Santa Àgueda få studera ruinerna som spelat en så stor roll i ett religionsskifte på ön ger helt nya och djupare nyanser till de murar, torn, byggnader, stenhögar och fruktträdgårdar som återfinns här.

Vandringen runt berget med dess olika befästningsdelar blir mycket mer intressant med dessa kunskaper i huvudet. Både utsikten och kastellets tidigare betydelse gör denna vandringsupplevelse komplett, och den är ett utmärkt komplement till lata dagar vid stränder och bassänger!

Can Xavi – en utmärkt tapasbar i Maó

Ibland har guldkornen funnits för nära ögat för att vara synliga. Can Xavi är ett sådant korn som jag passerat otaliga gånger på mina vandringar genom Maó. Baren ligger i ett rundat hörn vid Plaça Bastió/S’Arraval inte så långt från den mittersta smeten i Maó. Tvärs över gatan ligger ståtliga Pont de Sant Roc med två torn, den enda kvarvarande delen av stadsmuren från 1300-talet.

Ändå tog det flera år innan jag lade märke till stället och insåg att det kontinuerligt hade fått goda recensioner. Med rätt tajming fick vi en dag plats inne i den lite trånga men mysiga lokalen (vid mitt senaste försök sent i september runt 15-tiden var det fullt med lite kö utanför…). Vi beställde lite av varje, både tapas och pasta, från den mängd av menyark som lades i en trave framför oss på bordet (räckte inte det fanns det en tavla i baren med dagens specialtapas). Och gott var det, ostar, oliver, svamp, potatisanrättningar, korvar, vad vi än smakade blev hela familjen nöjd. Jag skulle beskriva stället som en charmig kvartersbar, då känslan är att det mest är lokalbefolkningen som hittar hit. Men hittar hit gör de i mängder. Mat, dryck och service är generellt riktigt bra. Det enda diset på hyllningshimlen var en halvtom vattenflaska som servitrisen spillde ut för oss, där vi själva fick betala för en ny. Detta till trots satt vi åter vid ett bord på Can Xavi redan dagen efter.

Can Xavi kan klart rekommenderas, oavsett om det är mat eller en drink du är ute efter under dina utflykter i Maó. Men undvik de värsta lokala rusningstiderna – då blir det lite mer utrymme för benen i lokalen.

Brädspelet El Joc del Camí de Cavalls

Jag har gått och tittat på brädspelet om Camí de Cavalls länge nu. Ett spel som handlar om en stor kärlek kan ju bara inte vara dåligt, eller hur? Jag har suktat, funderat och jämfört priser (på tre år har skillnaden varit som mest 5 cent), och i bokhandeln i Ferreries hände det till slut: jag införskaffade mitt livs första katalanska brädspel. Ett bra drag för mig som gillar utmaningar. Jag kanske ska infoga att jag inte kan någon spanska, och att mina försök till fraser på katalanska eller menorquí mest är för skojs skull… nåväl:

Nu var det dags. Regler, frågor och annat kan väl oavsett språkkunskaper inte vara så svårt att klara av, det finns ju översättningsappar i telefonen! Visst, men här handlar det om flera sidor text som ska översättas, och framför allt tolkas på rätt sätt. Och katalanska till svenska… jag kan säga att utrymme till förbättringar finns i apparna – de gillar att byta lite ord och ordning här och där beroende på tillfälle.

Hur skulle jag nu spela detta spel? Jag hade förstått att det innehöll ett bräde att springa runt lite på och frågor att svara på, det kan väl inte vara så farligt? Johodå. Till att börja med avslöjade de första styckena att det var olika förutsättningar för hur man skulle börja, beroende på det första tärningsslaget. Tror jag. Målet med spelet framgick åtminstone tydligt: ”Den första som placeras på tjurens låda, eller överskrider, blir vinnaren” Jaha? Jag började slå utan egentlig aning, och sedan började den konstnärliga friheten ta vid. Aha; placeras på tjurens låda? Det måste ju betyda att sätta pjäsen på El Toros ruta! ”Betydelsen av att leta efter en klocka” översatte jag till medurs. Smart, va? Nu var jag verkligen igång.

Det ser ut som ett vanligt brädspel. Sedan var det det där med språket, men vi gillar väl utmaningar?

Det första vändan blev mest ett experiment. Vi gick lite sökande längs den väg vi trodde var rätt, snabböversatte, ställde pumpafärgade frågor på pumpafärgade rutor och gjorde andra i vårt tycke plausibla saker. Regler och frågor gav upphov till både bryderier och skratt, men efter ett tag hade jag samlat ihop fyra hästskor som var det troliga målet för att kunna stega till Maó. Men vänta nu, var det inte El Toro som var slutmålet? Varför verkade det som att jag både skulle till Maó och El Toro? Hjälp. Men nöden uppfann lite nya regler allteftersom. Till nästa gång ska jag försöka översätta och läsa den andra halvan av regelboken. Det är (nästan) ett löfte.

Spelet ställer också krav på geografisk kännedom om Menorca, eftersom vissa städer och platser har uppgifter eller speciella grejer som gäller. Namnet på städerna eller platserna finns dock inte angivna på kartan. Här hjälpte dock mina Menorcakunskaper en hel del, vilket stärkte mitt självförtroende. Och många av frågorna gick att förstå med maskinell översättning, sedan var det vissa som blev mer chansartade:

Om du att ta en nordlig rov med lime, har du på den dagen häst? Är du pumpa, blå, 1935 eller någon av vindarna?
Är den klassisk om du kan äta fyller med ett antal. Mandel och aprikos, socker eller honung lite av varje eller inget?
När du blåser och gräver, men har två ben i en hink – vem har stigen lurat? VÄLKOMMEN TILL SPELET CAMÍ DE CAVALLS. Fisken.

Jaja, med lite chansningar får man alltid ihop några hästskor till slut, det tackar vi flervalsfrågorna för (och de korrekta svarsalternativen är färgmarkerade, enkelt och bra!). Kan jag då bedöma hur roligt och bra detta spel är? Mja, eller förresten: självklart! Det handlar ju om Menorca och Camí de Cavalls, då kan det inte bli annat än högsta betyg. För om jag på apparat läser nordanvind, kan då fyren blinka med strömmen i Tirant? Jag är Algaiarens, sköldpadda, en halv Ensaïmada eller ibland måttstock. Och där överskred jag äntligen tjurens låda.

Varning, svårbegripligt spel! (Bilden är för övrigt tagen nära strömmen som utmynnar vid Cala Tirant – alltså Mercadalströmmen!)

Punta Nati – en fyr med dramatisk historia, bunkrar, bufador och Camí de Cavalls

Jag samlar på besök vid Menorcas fyrar. Två mindre tillgängliga återstår, en på militärt område och en på ön Illa de l’Aire utanför Punta Prima (vid den sistnämnda har jag gjort ett försök – det slutade med en vält kajak, ofrivilligt havsbad och en spännande jakt på delar av min packning guppande i halvmeterhöga vågor). Den första fyr jag besökte på Menorca var den vid Punta Nati, och hit har jag återvänt flera gånger.

Vid en första anblick ser fyren (och landskapet runtomkring) ganska slätstruket ut i jämförelse med andra fyrar – och till kvällen börjar det blåsa gaaanska kallt här. Så varför har jag återvänt? Jo:

På den raka promenaden från parkeringen till fyren lade jag märke till något välbekant: skyltar som markerade en sträckning av Camí de Cavalls. Denna fantastiska vandrings-, ridnings- och cykelled kan få mig att åka vart som helst (detta beslut underlättas ju i och för sig av att alla dessa ställen ligger på Menorca…).
Gamla, udda byggnader som ser häftiga ut vill jag gärna läsa in mig lite på och besöka igen. Och här fanns alldeles öster om fyrbyggnaden några bunkerliknande konstruktioner som min fantasi fattade tycke för.
Bufador de Son Salomó: ännu ett exempel på dessa blåshål till bufadorer. En stormig dag vill jag åka hit och se hur vattnet sprutar rakt upp ur det stora hål (10-12 meter brett, 38 meter djupt) som havet grävt in under marken ca femhundra meter sydväst om fyren (men närmare från parkeringen). Hittills har jag inte lyckats göra annat än att höra havets dån nedanför mig. Och sträcka ut kameran för att försöka filma ner i hålet, utan att riktigt fånga det. Det känns för farligt att gå närmare hålet!
Minnesmärket över ångfartyget Général Chanzy en bit österut . Ett stenröse, ett kors, en mycket kortfattad och sliten skylt. Varför är detta intressant? Jo, detta beskriver i stort fyrens historia och uppkomst.
Solnedgången, ren och skär världsklass i skymningen. Och också ett av få tillfällen det på denna ö kan finnas behov av en vintergarderob sommartid. Brrrrr.

Snart går solen ner, hitta en bra utsikt snabbt!

Bufadoren Son Salomó nära Punta Nati. Någon gång ska det väl blåsa tillräckligt här?

Fyrområdet vid Punta Nati är väldigt platt (gissa varför jag skrev slätstruket förut? Dubbla meningar!). Vägen dit från Ciutadella börjar lite mer backigt (med betoning på lite) och lite mer slingrande än de raka vägsträckor mellan karakteristiska menorkinska kallmurar som till slut leder genom landskapet, mellan hus, bondgårdar och solcellsfarmer (lyckas du få en skymt över den högsta muren med taggtråd och övervakningskameror? Det fick jag från en cykel!) fram till fyren. Kallmur hoppas jag är den korrekta svenska benämningen på murarna som här byggs utan murbruk, på engelska dry stone walls. Kan något vara både kallt och torrt samtidigt? Champagne, förvisso, så varför inte murar.

Olika turer hit bjuder på olika utsikter och olika gäster. Genom åren har jag, utöver allehanda turister, stött på några andra kompisar längs vägen:

Men åter till fyren och dess dramatiska historia:

Denna del av Menorca är en av de mest vindutsatta. Detta gäller både till land och till havs. Den fruktade tramontanavinden från norr härjar fritt och möter andra vindar, vilket i kombination med mörker, ödslighet och farliga klippor och skär gjort detta till en väldigt farlig plats för båtar att befinna sig på. Om något strular eller går sönder är båten helt i händerna på elementen.

Detta kan sluta i tragedi, vilket hände en tidig februarimorgon 1910 (många källor säger den 10:e, andra källor som verkar mer detaljerade pekar ut den 9 februari med ett mer exakt klockslag: 05:00). Det franska ångfartyget Général Chanzy var på väg från Marseilles till Alger när väldiga problem uppstod. Fartyget tappade styrförmågan och delades itu mot klipporna öster om Punta Nati. När ångpannorna kom i kontakt med vattnet exploderade de, och fartyget slets i bitar. Minst 156 personer miste livet i katastrofen, en enda ung man överlevde. Han lyckades gömma sig i en grotta, för att något dygn senare när vinden avtagit med stor möda klättra uppför klipporna och stappla vidare till bondgården Son Escudero (titta på en karta, trakten var som sagt ganska öde). Här fick han hjälp och kunde berätta sin och fartygets historia. Utan hans vittnesmål hade haveriet än idag kunnat vara höljt i dunkel – och fyren hade kanske inte alls stått här.

Här reagerade nämligen Frankrike och började pressa Spanien att bygga en fyr vid detta olycksdrabbade område. Menorcas styre ville också ha en fyr på plats, och till slut gav den spanska regeringen med sig och tilldelade medel för uppförandet av fyren vid Punta Nati. Den 5 juli 1912 började bygget, och i september 1913 togs fyren i drift.

Ett minnesmärke i form av ett stenröse med ett kors hedrar idag de omkomna på Général Chanzy. Detta röse finns en bit – någon kilometer om mitt minne inte sviker mig – öster om fyren och nås enklast via Camí de Cavalls.

Underbar utsikt, men farliga vatten för båtar

Vid ett besök här: ta med lite varma kläder, framför allt vid senare timslag. Parkeringen ligger en bit innan fyren, så var förberedd på en promenad. Inga faciliteter finns på platsen – så ta med vatten och något att äta. Vägen ut är ganska smal, har två cykelbanor vid sidan och går mellan murar, så planera framåt och försök hitta bra platser för eventuella möten i trafiken!

För enbart sevärdhetsintresserade tackar jag för denna gång, för här följer en kort excess i militärnörderi. Så; vad gör det jag tidigare kallade bunkrarna här? Under andra världskriget upprättades på denna plats en liten anläggning för att skydda ön från eventuella anfall eller invasioner. Med tanke på vilka svårigheter den överlevande från Général Chanzy hade att ta sig upp från havet är detta kanske inte en idealisk plats för fientliga landstigningar – men trakten är å andra sidan öde och risken för upptäckt kanske var lägre, givet att landstigningsresurserna fanns på plats.

Här vid Punta Nati byggdes i alla fall avskjutningsplatser för 3 stycken 155 mm haubitsar, två maskingevärsbon och någon liten ammunitionsförvaring samt ledningsplats. Och det är dessa byggnader vi ser återstoden av. Bunkrarna med större gluggar var ämnade för maskingevären, de fyrkantiga lite pyramidala byggnaderna var för artilleriets haubitspjäser. Och med de följande bilderna som illustration är denna korta, men för platsen relevanta, promenad genom militarian avslutad. Höger-vänster om!

Camí de Cavalls: Cala Morell – Algaiarens

Cala Morell har jag besökt några gånger förut. Den första gången var jag nere i själva viken för en promenad ut till klipporna, och speciellt den stenformation som kallas elefanten, Roca de l’Elefant. Denna jätte vaktar tillsammans med övriga klippor mynningen till Cala Morell, där de båda geologiska zonerna Menorca är uppdelat i (syd och nord) möts. Detta möte har gett upphov till en mängd bergskrockar, med formationer och grottor till följd, vilket ger Cala Morell dess rustika och uthuggna karakteristik. Jag besökte också Necropolis de Cala Morell, ett område med begravningsgrottor från den talayotiska och post-talayiotiska perioden (Menorcas och Balearernas ungefärliga motsvarighet till järnåldern och tiden därefter). Efter vägen passerat grottorna delade sig vägen åt höger mot viken och uppåt berget åt vänster. Denna väg tilldrog sig mitt största intresse, eftersom jag såg Camí de Cavalls-skyltar där – därför blev det denna sträcka och bergssida jag beundrade utsikten från denna första gång.

En grotta ur Necropolis de Cala Morells samling

Nästa gång jag besökte Cala Morell var jag lite mer utforskande. Jag valde istället att åka till vikens andra bergssida – och vilken utsikt jag fann där! Hela inloppet, elefanten, havet – det var obeskrivligt.

Vy över Cala Morell, elefant på udde inkluderad.

Och tog jag mig ett par hundra meter österut så fanns det lika mycket att se åt den kanten. Och där hittade jag dessutom ett par Camí de Cavalls-skyltar till. Det var med start på detta ställe och en liten sträcka österut (ca 5 km) jag nyss färdades till fots.

Här viker vi av från Camí de Cavalls färd längs bebyggelsegator ut i den karga naturen

Vandringen var ganska lätt. Till en början vek CdC av inåt landet, och havsutsikten fick vänta. Den rödbruna leran på stigen var torr i solen, och gav avtryck via färgskiftningar på mina skor (som vanligt). Snart var jag framme vid en mystisk stenkonstruktion, och tack vare en förklarande skylt insåg jag att detta var en sinnrik vattenreservoar.

Vattenreservoaren med lutande uppsamlingsgolv och cistern under jord

Promenaden gick vidare, och efter ett tag började ett par vikar skymta i fjärran.

Äntligen möter vi havet igen!

Vägen vek av och började luta nedåt längs den närmaste viken. Ett menorkinskt staket skyddade mig från viken på min vänstra sida när jag påbörjat min nedstigning mellan stora stenblock mot Ses Fontanelles (vad kan det betyda, fontanellerna?).

Vägen till Ses Fontanelles
Snart framme i Ses Fontanelles!

Ett par gamla småhus kantade vägen ner till vikens inre, och jag måste säga att jag blev lite besviken när den innersta delen av viken visade sig vara en betongramp för isättning av båtar. Men vad kan jag begära av en vik som uppenbart varit ett fiskeläge? På betongrampen låg en bra bit ovanför vattenytan något hundratal decimeterstora maneter och kämpade i solen mot detta för vattenvarelser onaturliga material. På andra sidan muren som markerade rampens slut fanns sand och klippor, där hade maneterna klarat sig bättre – jag såg inga alls.

Efter Ses Fontanelles drog CdC iväg inåt landet igen. Jag följde en bred väg, och ju längre jag nådde, desto mer förvånade blev människorna jag mötte av mina hälsningsfraser. Det är fullkomligt naturligt för mig att hälsa på de personer som korsar min vandringsväg, men då brukar det vara minst några kilometer till civilisationen. Efter ett tag visade det sig att jag befann mig väldigt nära parkeringsplatsen till Algaiarens, så det kan förklara förvåningen. Jag slutade hälsa här, eftersom det skulle känts pinsamt att ropa glatt till alla dussin badsugna människor jag stötte på…

Jag fortsatte fram ett par hundra meter till stranden i Algaiarens för en paus innan jag vände tillbaka. Stranden var fin, och kan vara ett självklart framtida mål för en badutflykt, speciellt med parkeringsmöjligheter så nära. Efter en stunds vila packade jag ihop och begav mig tillbaka till Cala Morell. Vägen åter var minst lika vacker, och en intressant bit av Camí de Cavalls kunde bockas av.

Målet för denna dag: stranden i Algaiarens

Utflyktstips för Menorcaresenären

Med förstagångsresenären i åtanke tänkte jag lite kort tipsa om utflykter att göra på Menorca. Jag paketerar dem så att flera mål kan vara möjliga att bocka av under en och samma bilresa. Mer fokus på information och tips, kanske lite färre bilder – men nu kör vi!

Som turist på Menorca, vad är det charterbolagen vill att du ska se? Att döma av deras utflyktsprogram är det följande:

Cova d’en Xoroi – grottsystemet som är en utsiktsplats och en nattklubb, komplett med en tragisk historia om en kärlekskrank pirat
Binibèquer Vell (Binibeca Vell) – den genuina vita fiskebyn med sina trånga gränder och obotliga charm. (Eller vänta, genuin? Jag menade arkitektritad på 1960-70-talet, men glöm att jag skrev det – det förstör ju lite av charmen)
Ferreries skofabriker, för historik och framför allt skoinköp
El Toro, Menorcas högsta berg, med utsikt över hela Menorca
Maó, huvudstaden, med gindestilleriet och en båttur i hamnen

Visst, charterbolagen har inte fel. Alla dessa utflyktsmål kan rekommenderas, framför allt Maó och El Toro. Och Cova d’en Xoroi brukar alla tids nog besöka. Men jag tänkte ge några andra förslag i paketform:

1: Es Mercadal-området. Hoppa in i bilen och åk hit! Själv håller jag alltid hastigheten på ön, men speciellt noggrann är jag vid trafikkamerorna runt Es Mercadal. Här finns flera möjliga och kombinerbara mål inom ett bra avstånd:

Platges de Fornells. Här finns möjlighet till bad vid stranden Cala Tirant. Även sköldpaddorna i våtmarken strax innanför stranden är värda ett besök. I Platges de Fornells finns också en av mina favoritrestauranger på ön: Café del Nord. Har jag tur kan jag här beställa den delikata fisken Cap Roig (jag tror den kallas röd skorpionfisk på svenska) från menyn, men detta beror på vad fiskmarknaden kunnat erbjuda på morgonen. Ser jag inte den på griffeltavlan så kan jag berätta för Paco vad jag gillar, så kommer han att rekommendera något (troligen en för mig okänd fisk), vad jag ska äta på den (till exempel: ”på den här fisken får du inte missa att äta kinderna!”) och hur (gissningsvis med kniv och gaffel). Fisk och skaldjur kan de på det här stället. Efter detta hade jag tagit bilen eller promenerat bortanför Café del Nord och bara insupit närheten till havet, drömt om att äga ett av husen här, tittat på fyren i fjärran (Far de Cavalleria) och beundrat havets spel mot klipporna. Området är fantastiskt, även om mina döttrar kanske skulle klaga på den ibland bristfälliga eller obefintliga mobiltäckningen.
Staden Fornells med sina fiskrestauranger och sitt försvarstorn är också mysig och väl värd ett besök om jag känner att jag har tid eller inte är mätt. Jag är ju ändå i närheten… och har jag gott om tid låter jag bilen stå och promenerar dit via stigen som är fortsättningen på vägen jag just vandrat längs kusten.
Och eftersom jag nu är i närheten av Es Mercadal så passar jag på att besöka och promenera i denna charmiga stad (som inte förvånande är en familjemedlems absoluta favoritstad på ön).
Sedan tar det mig knappt tio minuter att åka upp till El Toro, där jag kan studera hela Menorca för en stund, vandra runt i turistaffären eller ta en kaffe på serveringen.
Om tiden räcker till kan jag sedan korsa vägen Me1 och åka till Es Migjorn Gran söderut. Här kan jag promenera en stund och uppleva myset, lugnet och vardagen i en vanlig och vänlig liten stad på Menorca.

Lite blåsigt klipp med sköldpaddorna invid Cala Tirant

2: Ciutadella-trakten. Här skulle jag rekommendera:

Stenbrottet Líthica (Pedreres de s’Hostal). Här får jag både en vandring genom Menorcas flora och en mäktig upplevelse nere i ett stenbrott. Självklart undviker jag att gå vilse i stenlabyrinten där nere.
Cala Morell ligger inte långt bort med bil. Här finns en underbar vik och ett gäng begravningsgrottor (Necrópolis). Jag tar en promenad ut till stenelefanten vid inloppet och missar sedan absolut inte att kolla in utsikten från klipporna på båda sidorna av viken.
Fyren Punta Nati i ett kargt landskap kan jag nå via lantliga vägar kantade av de för ön typiska stenmurarna. Jag promenerar här också några hundra meter ut till väster/vänster och försöker våga titta ner i blåshålet. Havet har grävt sig in under klipporna och sedan har ett hål från markytan uppstått. Mäktigt!
Naveta des Tudons finns också i närheten (längs den stora vägen Me1), och vill jag studera vad som kan vara Europas äldsta byggnad så gör jag det för en stund, via inträde eller från håll på motorvägen. Är det värt inträdet? Det beror på vad jag vill se. Det är en upp-och-nedvänd stenbåt, typ, där skelett förvarats.
Hinner jag med den förra huvudstaden Ciutadella också? Det beror på hur lång tid allt tagit och hur länge jag vill strosa runt där. Staden är egentligen värd en helt egen dag, med sin hamn, katedralen, affärer, restauranger, gränder, gator och torg. Speciellt kvällstid är det härligt att vandra runt här.

3: Maó och den östra sidan.

Maó är förtrollande. Jag kan aldrig bli mätt på staden. Jag kan besöka gindestilleriet och inomhusmarknaden i klostret hur många gånger som helst. Jag gillar att vandra runt, äta, fika och shoppa här. Eller jäsa i någon park eller på en bänk med utsikt. Och hur många gånger har jag tagit en tur med något av bolagen som kör båtturer i den stora hamnen (som många säger är världens näst största naturliga hamn efter Pearl Harbor)? Jag vet inte… Om turisttåget fortfarande går skulle jag som förstagångare ta det, för att åka runt och få lite koll på staden.
Sa Mesquida och Es Grau når jag med bil en bit norrut. Menorkiner kan tillbringa sina somrar här vid havet, och det är väldigt lite turistprägel här. En kaffe eller en glass ute vid minihamnen längst ut i Es Grau sitter fint. Likväl gör en promenad genom lilla Sa Mesquida. Vill jag bada finns det stränder på båda ställena, med risk för att jag måste gå ut ganska många tjog meter i Es Grau för att vattnet ska täcka mer än vaderna.
Söder om Maó finns Alcalfar. Myspys i en gammal fiskeby, med små pirer i viken där man lätt kan föreställa sig att fiskarna står och lastar av sina båtar. Det känns lugnt och genuint.
Vill jag kan jag baka in Binibèquer Vell här också, även om det är nämnt ovan. Om inte annat så för maten.

4: Cala en Bosc

Okej, en Cala en Bosc-special också, eftersom det är här jag ofta befinner mig som turist. Egentligen skulle jag nog börja min semester med att utforska närområdet. Mitt flyg landar strax före lunch, och jag är på plats i Cala en Bosc vid lunchtid eller strax efter. Om uthämtningen av hyrbilen gick smidigt och bagaget hittade fram (det brukar det alltid göra) kan jag vara där innan bussen hunnit dit från flygplatsen. Om jag checkar in på Tamariscos gratulerar jag mig själv till läget och utsikten, även om närheten till havet och vindarna kan göra att jag tror att det är svalare än vad det faktiskt är. På Club Menorca jublar jag över poolen och närheten till båda stränderna. Macarella ger mig ett mer vuxet lugn (vissa skulle säga pensionärslugn), riktigt bra rum och grymma middagar. Checkar jag in på något annat hotell gratulerar jag mig själv till en ny upplevelse…

En promenad för att upptäcka marinan med restauranger och butiker skulle komma härnäst. Fyren Far d’Artrutx och promenaden dit längs havet tar jag i en riktning. Sedan hade jag önskat att jag känt till Cova des Pardals första gången jag var här. Ner till havet och 20-30 minuters promenad österut (vänster om jag går ner mot havet) längs Camí de Cavalls till jag ser det lilla huset med trappan ner till grottan där bakom. Fria fantasier om alla pirater som använt denna minihamn/grotta uppmuntras! Och kanske ett bad från klipporna, eller bara en paus i lugnet. Utsikten längs havet på vägen med alla små vikar får jag på köpet. Och gillar jag inte klippbad så har jag ju tidigt passerat Son Xoriguer-stranden, dit jag kan återvända. Har jag tid över kan jag hinna med en bad- och båttur från marinan via Cala Galdana till en strand längre bort (det varierar vilken), där det blir någon timmes badpaus. På vägen får jag dessutom se ett dussintal andra fantastiska stränder, vilka tyvärr ofta är svåra att nå utan att promenera eller cykla en bra bit (med undantag för Cala Galdana, då).

Det här var fyra paket, och det tycker jag är nog. Resten av tiden vill jag gärna ägna åt att bara ta det lugnt, bada och kanske peka slumpmässigt på en karta och åka dit fingret pekar. Har jag glömt något? Stränder och mat? Okej då:

Stränder

Det är svårt att rekommendera några stränder över andra. Smaken är ju olika. Men dessa är de jag kommer att tänka på först (med nåbarhet i åtanke):

Macarella (med en servering under högsäsong – ganska ovanligt för avskilda stränder här!) och Macarelleta bredvid. Dessa nås via promenad från Cala Galdana (en stor strand som också platsar på listan). Jag fokuserar på promenaden, då bil inte går att ta hela vägen till Macarella. Här gäller parkering vid vägen, följt av en buss som går var 40:e minut vid denna tid på året (var 20:e minut under högsäsong). Åt andra hållet och lite närmare Cala Galdana ligger Mitjana, som jag kanske föredrar i dagsläget (se gårdagens blogginlägg).
Son Xoriguer och Cala en Bosc – nästgårds, men visst: lite fler turister.
Cala Tirant – för både sköldpaddor och bad.
Cala en Brut norr om Ciutadella. Inte direkt vad jag kallar en strand, men väl en massa klippor och avsatser i olika höjd att hoppa ner i havet från!
Son Bou – stor och lååååång.
Cala Mesquida – mys!
Cala Algaiarens – hit kan jag promenera på en knapp timme längs Camí de Cavalls från Cala Morell. Men mycket enklare är att ta bilen hit, det finns en stor parkering ett par hundra meter från stranden. Stor och bred, även om det inte är jättemått vi pratar om.

Oavsett vilka stränder jag väljer att besöka är risken att jag blir besviken väldigt liten!

Mat

Hade jag plånboken tjock nog (kanske 60 euro och uppåt per person) så hade jag någon gång under min första vecka på ön testat caldereta de langosta, något jag slarvigt kallar en hummergryta. Traditionellt ska denna ätas på plats i Fornells eller på någon flashig restaurang i Maós hamn. Men många ställen serverar denna menorkinska specialitet. Annars är det mestadels medelhavskök, fisk och skaldjur som gäller – det är ju ändå en ö i Medelhavet det handlar om. Även bondesamhället har givit sin prägel på exempelvis lokala soppor med paprika, tomat och lök (oliaigua), gärna med fikon till . Mahon-osten är en av öns stoltheter, den finns överallt av olika märken och i typ tre olika lagringsformer. Det mest kända Menorca gör anspråk på i matväg är annars Salsa Mahonesa (sås från Maó), i världen mer känt som majonnäs. Legenden säger att en kock till någon fransk såskrävande kung som befann sig på Menorca fick slut på råvaror till de traditionella franska såserna. Smör? Grädde? Finito! Men lite ägg och olja fanns att uppbringa, och… där satt den!

Restaurangen Café del Nord har jag nämnt tidigare. Cova sa Nacra i Sa Caleta (nära Ciutadella från Cala en Bosc sett) är en annan restaurang jag kan rekommendera. Den ligger i en grotta med utsikt över en vik. Fiskar och maneter skvalpar förbi i vattnet nedanför. Bra mat och jättemysigt! Jag rekommenderar också den kubanska restaurangen i Cala en Bosc, den har jag dessutom skrivit om i ett tidigare inlägg.

Lite kuriosa med koppling till det jag nämnt ovan:

En annan strand som är känd för sina sköldpaddor är Cala Tortuga (egentligen Arenal de Morella). Den ligger i närheten av fyren Favàritx, som i sig är värd ett besök. Fyren ligger placerad i vad som bäst kan beskrivas som ett månlandskap nästan utan växtlighet. Här finns dock ett problem: från juni till någon gång i oktober är biltrafik till fyren inte tillåten. Istället går bussar hit från Maó. Detta gör det lite mer omständligt om jag vill uppleva detta.

Utöver detta är Menorca en ö full av historia. Det finns fornminnen att studera överallt (vad mina döttrar brukar kalla ”gamla stenar” eller ”stenhögar”). Jag har inga speciella platser att rekommendera, men kolla upp och fråga – eller stanna när ni ser skyltarna under bilfärderna!

Lugnet, tryggheten och friden på Menorca är det som i mångt och mycket präglar ön. Kan jag känna mig orolig ibland hemma, så har jag inte alls samma känsla här. För ett par år sedan inträffade en bilstöld på ön – och det kändes på något sätt gammaldags att läsa rubrikerna detta orsakade i tidningarna…

Jag hoppas dessa tips och tankar kan vara till hjälp. Jag kommer säkert slå mig i huvudet när jag upptäcker att jag glömt något helt uppenbart, särdeles fantastiskt och viktigt, men då får det istället bli ett annat inlägg!

Cala Mitjana: Något av en drömstrand

Om du varit i Cala Galdana har du säkert upplevt den stora, härliga stranden där. Kanske har du också sett Camí de Cavalls-skyltarna som pekar åt olika håll från stranden? Känner du lust att uppleva mindre exploaterade stränder så finns det alternativ på promenadavstånd. Det är inte ens 3 km till Macarella och Macarelleta-stränderna och dryga 2 km (jaja, 2,2 km för att vara exakt) till Cala Mitjana (och dess lillasyskon Cala Mitjaneta). Det är om de senare detta inlägg handlar. Går du i normalt tempo utan att stanna är du där på 20 minuter. Den totala normala promenadtiden borde dock vara runt 45 minuter, för jag hoppas du kommer vilja göra några små avstickare för att kolla in saker och beundra utsikter på vägen.

Vill du inte vandra går det utmärkt att cykla denna sträcka. Vi försökte hyra cyklar (mountainbikes), men uthyraren i Cala Galdana ville inte hyra ut cyklar för mindre än en hel dag, vilket gjorde att vi valde att ta sträckan till fots och en något kortare bit istället. Målet hade annars varit Sant Tomas en mil bort.

Vägen från Cala Galdana är tydligt skyltad. Håll utkik efter små rödvita tejpmarkeringar på stolpar, pilskyltar i en mörkröd färg eller större skyltar som visar Camí de Cavalls sträckning i området. Och ser du stolpar eller markeringar med röd och vit tejp i ett kryss betyder detta att CdC inte går där, du ska ta en annan väg. Dessa markeringar är till stor hjälp vid krångliga ställen, och de återfinns ofta vid vägskäl eller liknande, där det är lätt att ta fel väg utan tips på vägen.

Camí de Cavalls-markeringar. Vänster? Nej! Höger? Ja!

När du lämnar Cala Galdana gör du det via den stora stranden. Gå förbi röda kors-byggnaden i utkanten av stranden och fortsätt in i den lilla ravinen. Njut av upplevelsen, lummigheten och lugnet i några hundra meter innan vägen viker av uppåt. Och gör som jag; dröm om att köpa tomten som är till salu precis invid din väg. Om den inte längre är till salu har jag kanske vunnit på lotto… Efter några trappor uppåt kommer du vika av till höger på en asfalterad gata. Här kommer drömmarna fortsätta, husen du går förbi har en fantastisk utsikt över Cala Galdana på andra sidan. Och det är nog därför dessa kostar några miljoner. Euro. På denna väg finns det små avstickare till platser med en underbar utsikt, passa på att ta några minuter för att kolla in dessa! Det finns även två sådana platser längre fram längs gatan efter att CdC viker av till vänster – dessa rekommenderas så klart också om du har tiden.

Men nu har du svängt in till vänster för att följa Camí de Cavalls. Gatan tar strax slut och en stor skylt visar dig vilket åt håll du ska gå (missade du den stora skylten?? Ok – du ska till vänster). Nu följer någon kvarts naturvandring innan du på allvar närmar dig Cala Mitjana. Här valde jag att vika av vid skylten som markerar en utsiktsplats. Några minuter senare satt jag på en klipphäll med utsikt över Cala Mitjana.

Jag blev kvar där i en halvtimme, med anledning av min fäbless för storslagna utsikter och min hunger. Att äta en lunchsmörgås i sommartemperatur med denna utsikt – det är väl värt den extra tiden.

När smörgåsen var uppäten och vätskebalansen korrigerad gick jag vidare. Snart började det slutta lite nedåt, och jag såg ett par vitkalkade byggnader utan större fönster. Jag blev först förvånad, sedan bestämde jag mig för att undersöka dessa byggnader lite närmare. Invid dessa hus såg jag ett nätstaket, och jag gick fram till staketet av nyfikenhet. Bakom staketet uppenbarade sig ett gammalt stenbrott, nu nästan igenvuxet av höga träd.

Det var en imponerande syn, och husen bakom mig måste ha någon koppling till detta. Några fotografier senare fortsatte jag min nedstigning till Cala Mitjana.

Innan jag kom fram till Cala Mitjana passerade jag Cala Mitjaneta, det mindre syskonet. Det enda jag såg var ett gäng klippor och havet nedanför mig. Vinden denna dag var dock relativt stark och vågorna slog upp rejält, så jag vet egentligen inte om det är en strand där nere eller bara en vik med klippor.

Färden fortsatte sedan till den större stranden, som denna dag var ganska glesbefolkad. Kanske hade det med tiden på året att göra, kanske med vinden och vågorna. Men det var inte många på plats här, vilket var ganska förvånande eftersom jag hört att parkeringssituationen i Cala Galdana inte är så jätteskoj nuförtiden, då biltrafik till Cala Macarella och Mitjata inte längre är tillåten. Folk tar istället bilen till Cala Galdana och promenerar därifrån (okej, ett parkeringstips: i Cala Galdana är det lättast att hitta parkeringsplatser om man åker via stranden och byn och tar vägen upp till kullens topp. På vägen upp eller uppe på toppen finns det ofta platser. Annars fortsätter du bara längre bort och söker på avtagsvägar. Att i bil hitta i området är ganska enkelt, det mesta här är enkelriktat och går i en loop runt området.)

På Cala Mitjana flyter lätt en halvdag iväg. Det finns inga serveringar eller andra faciliteter här (två bajamajor en bit bort är undantaget), men med vatten. matsäck och strandprylar i händerna är det lugnt. Finfin sand och klippor vid kanten tillfredsställer alla smaker av bad. Simma ut en bit och studera grottorna i berget på din vänstra sida, det är en upplevelse!

Tröttnar du sedan på badet kan du fortsätta upp på berget på andra sidan för att hitta några utsiktsplatser. Något hundratal meter bort finns även någon form av gammal bunker eller observationsplats – här kan du också knäppa några fina bilder!

Den gamla observationsplatsen med utsikt över Cala Mitjaneta

Stränder som denna är en stor del av Menorcas skatter. De är oexploaterade och fria från massturism. Och det är en stor del av anledningen till att jag älskar den här ön!

Delit – the restaurant, the word, my curiosity

I briefly mentioned the restaurant and the word Delit in an earlier post in Swedish. I post this in English just in case it reaches someone who actually can give me input concerning the word delit (or spelling of names, or anything else).

When I yesterday went shopping in the bookstore in Ferreries, I had a conversation with the man behind the counter, who tried to answer my questions about delit. He immidiately knew which restaurant I had visited, and told me that he knew the owners. He also understood why I asked about what delit meant, but more about that later…

The Restaurant

The restaurant Delit halfway up the hill from Cala Galdana has been quite a nice experience for my family. Our first visit was by coincidence a few years ago, when we were walking back to our car from the beach. We had a great lunch there, boosted by the fact that I fancy restaurants where you get a small plate with olives and/or crisps before the meal.

When we this year went back to Cala Galdana to stay a week at the Alta Galdana hotel (we only lasted a couple of nights there before we had to look for a better hotel, but that’s another story), we felt the urge to visit Delit again. Luckily, we came to the restaurant somewhere between standard lunch and dinner times, which meant that we could have a chat with the staff. We went to Delit every day during our stay, and Samuel (which I think is the spelling of the name of the man who I believe runs the place with two brothers) welcomed us each time and made us feel at home. The restaurant serves many types of food and pizza, and has a couple of set menus to choose for value besides the ordinary menu. We have tried many dishes of good quality, but what I remember the most is the language I learned. Now I know that Lamb obviously is called Be (and if it isn’t, I’m sorry – I’m still learning!), which seems kind of onomatopoetic, since it sounds like the sound lambs make. I could hardly imagine myself ordering a Mooh or an Oink back home… Anyway, my daughters loved the pizza (and the olives and crisps!) and were always eagerly waiting for the dessert of their choice: Dit i fet. I am half-guessing again, but I think it means ”Just do it” or something. And how they do it! It is a simple dessert, but oh, so tasty. Something like chocolate mousse, crunched cookies and cream really makes perfect here.

The Word

So, when we asked Samuel what the word Delit meant, he tried to explain. He told us something like that when our family sits by the table on a nice evening, eating and drinking and having a good time, we experience delit. Here we also experienced logic, since we could connect it to the word delight in some way. Okay. The next day took us to a restaurant up north, where I wanted to show off my language skills. I told the owner of the restaurant that we experienced delit during our dinner. He kept his cool, looked at me and said: ”That’s ok, if you really want to go to jail”…

The Curiosity

This is where my curiosity took over. I tried to get an explanation, and at first I only got the you-are-going-to-jail-answers. My language barriers has prevented me from having deeper discussions about the true meaning of the word, but one day I hope I will get my answers!

At the bookstore I couldn’t resist asking the man behind the counter. He told me that delit could have double meanings, one of which was good, one of which was maybe not so good. Now I can accept the good meaning, just from how the word sounds. But I am more curious than ever regarding the bad meaning – what kind of delit could make me go to jail? I have tried searching online dictionaries, but the only thing I find is the delight-derived meanings. I guess my search will go on in some way, but I’m not sure what the people here will think of me if I start my conversations with asking for something possibly heavy crime-related… I will continue experiencing delit, but perhaps only halfway up that hill from Cala Galdana.

S’Ermita – den gåtfulla byggnaden på berget

Vägen Me1 är Menorcas pulsåder, åtminstone vad gäller trafik. Denna väg förbinder Maó i öster med Ciutadella i väster och är oumbärlig för färder i västerled. Jag har flera gånger under färden längs Me1 undrat vad det är för liten tempelliknande byggnad som står på en bergskant nära Ferreries. Vit, liten och ensam. Länge trodde jag att det var en byggnad på privat mark, men en dag råkade jag bläddra förbi en bild på ett litet vitt hus i en guidebok. Bingo, där var den! Det var lite krångligt att hitta information på nätet, men när jag insett att berget hette Sa Rovellada och templet S’Ermita gick det bättre. Jag läste snabbt in mig på byggnadens historia (byggt 1954 till heliga Marias ära – så relativt modernt med denna ös mått mätt), och eftersom det var tillåtet att vandra dit utan att göra intrång på privat mark bestämde jag mig direkt för att göra en utflykt dit.

Jag befann mig i Cala en Bosc, och med hyrbilen tog det ungefär 20 minuter till Ferreries. Jag parkerade bilen och vandrade först runt en stund i Ferreries, en riktigt charmig liten stad som jag tycker mycket om. Bokhandeln i staden, det geologiska museet och de smala gatorna med all charm är väl värda att ge några timmar. Bara att sitta på en uteservering med kaffe och toast och studera människorna som går förbi i sin vardag är en upplevelse. Långt från turism och stök, det är sådana saker jag gillar. Att få en inblick i lokalbefolkningens vanliga liv. Att få dela deras vardag för en stund, om än på lite distans.

Denna dag gjorde jag ett för mig sedvanligt besök i bokhandeln. Jag köpte brädspelet El Joc del Camí de Cavalls (kanske värt ett eget inlägg senare?), någon presentbok på katalanska och ett par sudokutidningar och hamnade i samspråk med expediten. Vi samtalade om spanska, katalanska och framför allt olika betydelser av samma ord (vilket jag kommer återkomma till i ett senare inlägg om restaurangen Delit i Cala Galdana). Jag blir glad av sådana spontana konversationer, när lokalbefolkningen bjuder på sitt språk och sin kultur till turister som visar intresse. Det gör också att mina försök att lära mig menorkinska (väldigt närbesläktat med katalanska) får små knuffar framåt.

Sedan bestämde jag mig för att slänga in inköpen i bilen och leta rätt på vägen upp till berget. Om jag inte haft templet som mål hade jag nog aldrig hittat vägen dit, trots att jag parkerat bilen 25 meter från den trappa där vägen börjar… Stigen upp (det är 180 meters höjdskillnad på promenaden) börjar vid en anonym trappa i slutet av en lika anonym gatstump i ett kvarter i utkanten av Ferreries.

Väl på plats pekar skylten ut den riktning du ska ta efter att du gått trapporna upp. Stigen slingrar sig fram och tillbaka – och ja, bitvis lutar det – men efter 15-30 minuter (beroende på ditt tempo och din vilja till pauser för utsikt och sånt…) är du framme vid templet.

Snart är jag där!

Utsikten är betagande, förutom Menorcas vidder ligger Ferreries vitt och sött nedanför dig. Och du kan även se industriområdet där bland annat skofabrikerna ligger. S’Enclusas vattentorn syns som ett ägg på dallriga stålben på ett annat berg i närheten, och El Toros master kan också uttydas i fjärran.

Målet är nått!
Ferreries från ovan
Industriområdet i Ferreries
En… form av konstruktion. Vad? Ingen aning.
En vanlig och välkommen syn på Menorca. Inte heller här blev jag besviken.

På andra sidan templet finns några trappsteg som leder ned till en liten (förråds-)byggnad. Stigen leder vidare till ytterligare en trappa ner till en lund mellan klipporna. Ett stenbord med stenbänkar markerar någon form av uteplats eller rastplats för tempelfolket. Eller, jag antar det. Det känns mer spännande så… Fria fantasier som inkluderar offerriter på detta stenaltare i skuggan av träden hade varit ännu mer spännande, men där låter jag tankarna stoppa.

Promenaden till S’Ermita är stenig och ibland brant, men ge den ett försök! Kom ihåg att ta med dig vatten och kanske något att äta. Solen kan steka på rejält uppe på toppen mitt på dagen, ha det i åtanke! Men som sagt, det finns ett offeraltare… förlåt, en rastplats att vila vid där du kan hitta lite skugga.

Cala Rafalet – liten strand, stor överraskning

Vi befann oss i S’Algar, en liten ort en kort bit söder om Maó. Denna ort är mindre präglad av sandstränder (typ inte alls) än av vattensporter och de klippavsatser som med hjälp av betong kantar kustlinjen här. Sent en eftermiddag lämnade vi barnen på hotellrummet (tack för välfungerande WiFi…) och begav oss ut i solen för en promenad. Vi hade bläddrat och sökt på nätet efter möjliga utflyktsmål i närheten, och efter att ha vandrat Camí de Cavalls söderut tillsammans med barnen var vi nyfikna på vad den nordliga sträckan kunde erbjuda. Camí de Cavalls sträckte sig självfallet även norrut, och om vi följde CdC en kort bit vankades det tydligen ravin, klippor och hav. Bingo!

Om någon timme skulle vi stå stumma och beundra en fantastisk utsikt, efter att ha upplevt underbar natur på vägen. Men det visste vi naturligtvis inte när vi stegade iväg, iklädda bra vandringsskor och med en ryggsäck som gungade i takt med vattnet som skvalpade däri. Solhattar? Japp! Solskydd? Klart! Då kör vi.

Vi backade ut ur S’Algar. Eller, vi tog åtminstone samma väg vi kört in i orten ut (den enda bilvägen). Några hundra meter senare såg vi skyltar som pekade oss in till höger, in på grus-/stenvägen Camí de Rafalet (som under denna sträcka är en del av Camí de Cavalls). Efter en knapp kilometers vandring hittar vi vad vi spanat efter: ett hål i den mur vi följt ett tag. Vi skuttade igenom och påbörjade vårt äventyr på den andra sidan.

Vegetationen bildade ett tak över ravinen på vägen ner. Det mesta kändes i frånvaron av direkt sol grådaskigt, men klipporna och träden gjorde inramningen på vägen ner både vacker och dramatisk. När vi började närma oss havet – det hördes och kändes i luften – lade vi märke till flera ungdomar som slagit läger bredvid stigen. Efter några hälsningsfraser i farten försökte jag sneglande undersöka vad de hade i görningen. De verkade upptagna med att spänna upp linor mellan träd, men vi ägnade inte detta någon större eftertanke. Det enda som for genom mitt huvud var: hög luftfuktighet, skuggig ravin – lycka till med att få tvätten att torka här. Fler och fler sandkorn markerade starten av en liten sandstrand.

På vägen över sanden kliver vi nästan över ett romantiskt par som provisoriskt slagit läger i sanden. Ett par liggunderlag, någon sovsäck och lite proviant hade de med sig, och jag gissar att de hade hoppats på en lite mer ostörd tillvaro. Vi fick dock inget tack när vi lämnade dem ifred, men det bjuder vi på.

Väl nere vid havet ser vi den inre delen av en vik. Den fortsätter ut mot havet runt klipporna till vänster, så vi stegar upp på klipporna för att ta oss ut dit. Några gubbstön senare breder hela viken ut sig framför oss. Jag vet inte om det är synen eller den korta klättringen, men jag tappar definitivt andan för en stund. Vi ser hur en stig leder oss vidare framåt och uppåt, och vi kan inte låta bli att fortsätta. Om vi kan komma upp en bit, vilken utsikt väntar oss inte då?

Vi kämpar oss upp genom buskar och låga träd. Bitvis är det rätt brant, och en av oss smiter hela tiden före för att hitta en bra väg som inte bara är en återvändsgränd. Buskarna skymmer sikten över bukten, men emellanåt går det att ta sig fram til kanten för att spana ut – och vilken utsikt! Inspirationen att ta sig högre upp blir bara större ju längre upp vi kommer. Och vilken belöning:

När vi nu står så långt upp vi kan komma på vår vandring så tittar vi ut över bukten nedanför oss. Något rör sig på klippan långt där nere. Det är en barbröstad man som hittat en enslig plats på en klippa längst ut vid inloppet till Rafalet. Och plötsligt hoppar han upp på en klippvägg och börjar häva sig upp. Och ner. Och upp. Mannen gör chins på klippväggen! Tappar han taget så faller han och krossas mot de skarpa klipporna nedanför. Det vrider sig i magen på mig när jag ser vad han sysslar med. Mitt sällskap som inte fick lika mycket vrid i magen som jag fångade en del på film (i mitten, på klippan där nere ovanför vattnet):

Efteråt har jag läst att Cala Rafalet är populärt hos folk med intresse för slackline eller waterline. När jag läste vidare om denna aktivitet förstod jag plötsligt ungdomarna vid lägret i ravinen. Det var precis detta de gjorde, de spände upp en lina mellan träden för att balansera och utföra konster på. Men då själva Cala Rafalet med närheten till klippor och vatten fanns något femtiotal meter bort, så gissar jag att linan senare förflyttades till klipporna vid havet för större utmaningar.

För krim-intresserade kan jag nämna att två personer i somras åkte i finkan för en stor cannabisodling någonstans i ravinen på väg ner mot havet. En hel odlingsanläggning med indragna vattenledningar och allt upptäcktes efter att en privatperson hittat ett konstigt hål i vegetationen och bestämt sig för att undersöka det.

Sammantaget är detta ett klart rekommendabelt utflyktsmål, även om du befinner dig på andra sidan ön. Bada från klipporna, jäs på den lilla stranden, promeneringsklättra runt ravinen – du kan lätt spendera många timmar här utan att bli uttråkad. Och gillar du att gå på någon form av lina verkar det vara detta ställe som gäller.

Och slackline, waterline, kalla det vad ni vill. Men ni är vid kusten, så spela Shoreline.